Medan det blir allt svårare att avgöra vilka bilder i sociala medier som är skapade av mänsklig hand, och vilka som genererats av algoritmer börjar allt fler kulturskapare undra över sin framtid.

Inte minst bland illustratörer, översättare, låtskrivare och skådespelare sprider sig en fruktan för att man inom en snar framtid kommer att trängas undan av generativ AI (artificiell intelligens). Kulturarbetarna är förvisso inte ensamma. Även bland ekonomer, jurister och ingenjörer spekuleras det i hur stor del av arbetsmarknaden som ska försvinna. Men i sådana fall blir det ändå lättare att jämföra med det tidigare ödet för maskinskriverskor eller typografer: två yrken som raderades ut av persondatorn.

Företag som IBM och Microsoft tjänade massor av pengar på kontorens datorisering, men de kunde knappast beskyllas för att exploatera maskinskriverskor eller typografer. Den arbetskraft som gjordes onödig av datorerna hade inte ens indirekt varit delaktig i att utveckla datortekniken. Här finns en skillnad mot vad som sker när AI-tjänster i dag används för att illustrera eller översätta, göra bakgrundsmusik till en reklamfilm eller läsa in en ljudbok. Vad vi i sådana fall kallar för ”AI” är inget annat än statistiska modeller skapade genom att analysera tidigare produkter i samma genre.

Den maskinskapade illustrationen hade aldrig varit möjlig om inte AI-företaget skaffat sig tillgång till miljontals illustrationer, som redan skapats av mänskliga illustratörer. På samma sätt bygger Google Translate på det arbete som i åratal utförts av mänskliga översättare, vilket blev tillgängligt att exploatera först efter att Google med start 2005 åkte runt på världens bibliotek för att skanna in fysiska böcker. Ett resultat av denna digitalisering var att forskare och allmänhet fick tillgång till en användbar sökmotor: Google Books. Men för Google som företag handlade projektet mer till att samla råmaterial för dataanalys. Olika översättningar av samma bok användes för att bygga världens dittills bästa system för maskinöversättning.

Varken översättare, författare eller bokförlag hade tillfrågats på förhand. Såväl författarnas som bokförläggarnas organisationer i USA stämde Google för intrång i upphovsrätten. Processen drog ut i tio år innan domstolen slutligen konstaterade att Google inte gjort fel. Vad Google gjorde med miljontals böcker förklarades vara fair use (”skäligt bruk”) – ett begrepp som är unikt för USA:s upphovsrättslagstiftning och ger stort tolkningsutrymme.

Rättsfallet bildar en viktig föregångare för de nya strider som just nu seglar upp i amerikanska domstolar. Flera av de stora aktörerna inom AI-industrin stäms för att ha inkränktat i upphovsrätten genom att, utan tillstånd och urskillningslöst, ha använt sig av text, bild och ljud som finns tillgänglig på webben. Processerna kommer att ta lång tid, och stora pengar står på spel. Det har väckt hopp hos vissa av dem som upplever sina jobb som hotade.

Men även om det skulle sluta i att AI-företagen tvingas betala för sitt bruk av upphovsrättsskyddat material är det långt ifrån givet att enskilda konstnärer, journalister eller översättare kan se sig som vinnare.

På senare år har allt mer av världens börskapital flytt från andra branscher och världsdelar för att söka lyckan hos de USA-baserade teknikföretag vars framtidsstrategi handlar just om att bli storspelare inom AI. Tre företag har under det gångna året turats om att vara världens högst värderade: Microsoft, Apple och Nvidia. Allt fler svenskar väljer att, i linje med experternas råd, pensionsspara i vad som kallas en ”global indexfond”, exempelvis Avanza Global – där tjugo procent av pengarna läggs i dessa tre företag.

AI-industrins framtida lönsamhet hänger i hög grad på två slags råvaror: naturresurser och kulturresurser. Misslyckas företagen med att säkra billig tillgång till dem i ständigt större kvantitet, kan det bli svårt att förverkliga de framtida vinster som motiverar dess börsvärde.

Den stora striden som nu seglar upp rör sakens andra sida: om någon ska kunna kräva betalt för att dess alster används som råmaterial vid träningen av en AI-modell.

Ena råvaran är materiell: energi. Att skapa en AI-modell är att utgöra en ofattbar mängd statistiska beräkningar för att hitta mönster i text, ljud och bild. Beräkningarna görs i datacenter som slukar energi och därtill måste kylas med vatten. En utveckling mot än mer sofistikerade AI-modeller kommer att förbruka ännu mer energi och vatten. Om det ska gå måste det byggas många, många fler kraftverk: detta budskap har gång på gång riktats till politiker från Sam Altman, vd för OpenAI.

Andra råvaran är immateriell: mänsklig kultur. Kunskap, konstnärliga uttryck, språk och stil – allt detta kan AI-modellerna bara lära sig från träningsdata som måste hålla viss grundkvalitet. Materialet omfattas i de allra flesta fall av upphovsrättsligt skydd. Men hittills har AI-företagen i stort sett kunnat inhämta det från den öppna webben, allt från tidningsartiklar till poplåtar, utan att fråga om lov eller betala. Inom delar av industrin uttrycks redan farhågor för att utvecklingen av generativ AI kan vara på väg att avstanna, eftersom det blivit svårt att ytterligare öka mängden träningsdata i form av mänskligt skapad kultur. Då blir det desto viktigare att inte möta upphovsrättsliga hinder.

”Att påtvinga skaparna av AI-modeller kostnader för upphovsrättsligt ansvar kommer antingen att döda eller avsevärt hämma deras utveckling.” Så uttrycker sig den inflytelserika riskkapitalfirman Andreessen Horowitz i en inlaga till amerikanska staten. Möjligheten att använda gratis träningsdata är själva förutsättningen för ”enorma investeringar” i AI, om man får tro firman, vars ägare står nära Donald Trump.

Om detta är sant, borde den senaste vågen av upphovsrättsliga stämningar i princip kunna utlösa en börskrasch i USA, med tanke på att de största företagens aktievärden till övervägande del motiveras av löften om fortsatt AI-utveckling.

”AI och upphovsrätten” är ett frågekomplex som länge fått jurister att lägga pannan i veck. Dess ena sida gäller själva slutprodukterna: vem har rätten till en bild som skapats av en AI-modell? Kan den som skrivit en avancerad prompt (textinstruktion) betraktas som bildens upphovsman, alltså som en bildkonstnär? Vem ska hållas skyldig om bilden visar sig vara ett plagiat? Kring dessa frågor återstår stora oklarheter. Den praxis som etablerar sig kommer säkert att skilja sig både mellan konstarter och mellan länder.

Men det är inte upphovsrätten till slutprodukterna som är den ekonomiskt avgörande frågan för AI-industrin. Den stora striden som nu seglar upp rör sakens andra sida: om någon ska kunna kräva betalt för att dess alster används som råmaterial vid träningen av en AI-modell.

I det allra mest uppmärksammade rättsfallet har New York Times stämt både Microsoft och OpenAI. Det är nämligen klarlagt att tidningens artikelarkiv är en av de enskilt största källorna, vid sidan av Wikipedia, som använts för att träna AI-modellen bakom ChatGPT. Frågan är kort sagt om agerandet kan försvaras med hänvisning till en samhällsnytta, när nu Sam Altman försöker göra om OpenAI till ett vanligt vinstdrivande företag, trots att det grundades av en ideell stiftelse. Samtidigt har New York Times skickliga advokater som framhåller samhällsnyttan i god journalistik. Målet för tidningen tycks inte bara vara ett saftigt skadestånd, utan snarare att få fortlöpande licensbetalningar, alltså att tilldömas en andel i de vinster som görs av OpenAI och andra AI-företag som använt texterna som träningsdata.

Ett liknande rättsfall gäller bild i stället för text. Världens största bildbyrå, Getty Images, har stämt de två AI-företagen Midjourney och Stability. Även för Getty Images tycks slutmålet inte vara att sätta stopp för AI-företagens affärsidé, utan att få en del av deras intäkter. Traditionellt har bildbyråer köpt bilder av fotografer, för att sedan sälja dem vidare till tidningar och reklambyråer som vill använda samma bilder. Men nu kan man tänka sig ett scenario där bildbyrån gradvis förvandlar sig till en råvaruleverantör, som sälja bilderna till AI-företag, som i sin tur säljer sin tjänst till reklambyråer. Då skulle en yrkesfotograf fortfarande kunna försörja sig på att sälja bilder till Getty Images – men vore yrket detsamma när fotografierna som tas inte längre är tänkta att ses av människor?

På musikfronten har ett liknande åtal väckts mot företaget bakom Udio, en AI-tjänst som kan generera musik utifrån skrivna instruktioner (se min artikel i Flamman 18/2024). En sådan tjänst skulle aldrig ha kunnat skapas utan att använda all tillgänglig musik som träningsdata, men i detta fall handlar åtalet mer om slutprodukterna. Enligt skivbolaget Universal kan Udio i vissa fall generera musik som är så lik befintliga verk att den inkräktar på upphovsrätten – en svår gränsdragning som ofta återkommer i fråga om standardiserade poplåtar och årligen brukar aktualiseras i samband med Eurovision.

Upphovsrätten var från början, alltså på 1700-talet, en reglering av en viss sorts teknik: tryckpressen. Tanken var att ge den individuella författaren kontroll över det kommersiella tryckandet av böcker, men på ett balanserat sätt. Författarens ensamrätt gäller bara bokens ”form”, alltså i vilka ord den har formulerats. ”Innehållet” i en bok förblir däremot allmän egendom: ingen kan hindra någon från att återge en ren faktauppgift eller att i egna ord återberätta handlingen i en roman.

Är det inte denna filosofiska distinktion mellan form och innehåll som vår tids AI-modeller, i kraft av sin matematiska komplexitet, har lyckats kringgå? Tjänster som ChatGPT är utformade för att kunna återge såväl faktauppgifter (om än utan sanningsgaranti) som litterära stilar – men utan att bokstavligen kopiera de ordföljder som någon redan äger upphovsrätten till. En AI-modell kan inte göra något som den inte har lärt sig av människor; i moralisk mening bygger hela trolleriet på exploatering av andras arbete. Men vanligtvis finns det ingenting i slutprodukterna där någon annan kan hävda individuell upphovsrätt.

Mycket pekar mot att det kan krävas helt nya politiska strategier för att skydda mänskliga kulturresurser från AI-industrins exploatering.

Under de senaste 200 åren har upphovsrättens fält utvidgats. Från text till bild och musik. Från tryckta noter till musikaliska och teatrala framföranden. Till nya medier som film och radio. För att inte tala om svårigheterna att upprätthålla en upphovsrättslig ordning när det mångfaldigande som tidigare krävde en tryckpress kunde göras med en kassettbandspelare eller fotokopiator. Allt detta bidrog till att göra upphovsrätten till mindre av en individuell rättighet, mer av en fråga om kollektiv fördelning av resurser. Detta kom i Sverige att administreras av organisationer som Stim eller Författarfonden: formellt fristående från staten, men ändå med ett statligt uppdrag att företräda alla rättighetshavare inom en viss konstart.

Upphovsrättslig kollektivism blev på från 1960-talet till något av en nordisk specialitet. Nu väcks röster för en liknande lösning för att tvinga AI-industrin betala för sin träningsdata. Förra månaden blev Spaniens regering först ut med ett lagutkast om vad som på svenska kallas ”avtalslicens” för AI-träning. Tanken har också nyligen lyfts av svenska regeringens AI-kommission, liksom av en rad svenska upphovsrättssällskap. Avtalslicens innebär att en enda organisation ges mandat att representera alla rättighetshavare, även de oorganiserade, i förhandlingar med AI-företag om licens för att få använda träningsdata.

Frågan är bara hur intäkterna sedan ska fördelas. Hur mycket ska poeterna eller programmerarna få jämfört med journalisterna eller forskarna – för att bara nämna några som bidrar med träningsdata i textform. Ska bara professionella kulturskapare få betalt, eller ska även Wikipedia få sin del? Hur blir det för ljudboksinläsarna när de kanske ersätts av AI-röster som låter till förväxling likt dem själva? Klangen i ens röst omfattas inte av upphovsrätt.

Idéerna om att omfördela pengar från AI-industrin till kulturarbetarna – exempelvis via avtalslicens – förutsätter ju också att det finns pengar att ta, det vill säga att AI-företagen faktiskt blir så lönsamma som deras investerare hoppas på. Men om det blir så är knappast säkert. Som vi har sett, vilar hela kalkylen inte minst på en ständigt ökad förbrukning av energi och vatten.

För den som snarare är skeptisk till AI-industrin som sådan och som fruktar dess koncentration av kapital och makt, finns ännu så länge föga skäl att sätta sitt hopp till upphovsrätten. Mycket pekar mot att det kan krävas helt nya politiska strategier för att skydda mänskliga kulturresurser från AI-industrins exploatering.

Tills dess finns desto större anledning att sätta en gräns för hur dess hejdlösa förbrukning av naturresurser.