Man bör förstås ställa sig skeptisk till anonyma bekännelser på Reddit, men även mode- och skvallersajten Teen Vogue intervjuade förra året en annan ofrivillig Youtubestjärna – också anonymiserad, men vars identitet verifierats av plattformen. Offret ”Claire” berättade att hon hade vädjat till sin pappa om att inte behöva synas i fler videor. Hans svar var att familjen i så fall skulle behöva flytta till ett billigare hus. I artikeln berättar hon att hon planerar att bryta med familjen den dagen hon fyller 18.

2018 fick paret bakom Youtubekanalen ”DaddyOFive” fem års villkorligt fängelse och två av barnen omhändertogs på grund av psykisk misshandel. Ruby Franke, vars tuffa uppfostringsmetoder följdes av över 2 miljoner läsare, dömdes förra året för grov barnmisshandel till mellan 4 och 30 års fängelse. Familjerna lär ha varit dysfunktionella även utan videokameror närvarande, men deras patologi förstärktes säkert av den ständiga pressen att underhålla en nätpublik.

Men det som bäst belyser problemet är en mycket mindre dramatisk händelse. I april förra året lade Jordan Cheyennes mammakanal, med drygt en halv miljon prenumeranter, upp en video med titeln ”We are heartbroken”, våra hjärtan är krossade, där hon och hennes nioårige son kör deras sjuka hundvalp till veterinären. Hon glömde dock att klippa bort ett stycke där hon hörs uppmana sonen att ”agera som att du gråter”. ”Men jag gråter ju”, svarar han.

Hur påverkas en människa av att växa upp i en miljö där man aldrig kan vara säker på om ett skratt egentligen är avsett för den osynliga publiken på andra sidan kameran?

Det är nog ingen av oss som har en klar gräns mellan vårt autentiska jag och den fasad vi sätter upp för att uppnå popularitet eller andra mål. Det gäller minst av allt den kategori av kändisar vars huvudsakliga eller enda talang är att visa upp en tilltalande personlighet. Men de har i alla fall valt det själva.

Men hur påverkas en människa av att växa upp i en miljö där man aldrig kan vara säker på om ett leende eller ett skratt egentligen är avsett för den osynliga publiken på andra sidan kameran, där ens liv är del av en produkt som ska säljas?

Frankrike och Tyskland har stiftat lagar som begränsar möjligheten för föräldrar att använda sina barn som affärsidé. Däremot inte USA (några delstater diskuterar det just nu) – och inte heller Sverige. Det närmaste vi kommit en debatt här var 2020 när Margaux Dietz ifrågasattes av Jacob Liebermann, pappan till deras barn. Efter att ha läst en artikel i Expressen om hur sociala medier påverkar barn negativt skrev han: ”Jag är själv oerhört engagerad i frågan och djupt bekymrad över barns medverkan i dessa kanaler.” Två år senare gjorde han dock en tvärvändning och deltog i hennes nya kanal tillägnad deras ”moderna familj”. ”Jag har saknat att filma honom väldigt mycket”, säger hon i videon med den stora nyheten att sonen ska filmas igen. ”Grattis Sverige.”

Konsekvenserna av denna dubbla levda erfarenhet kommer garanterat att bli synliga. Den första generation barn som vuxit upp framför kameralinsen börjar nu bli myndiga och kan likt ”Claire” berätta sin egen – oredigerade – historia.