Han bytte sitt hektiska liv som finansjurist mot en tillvaro som digital marknadskritiker. I dag ses hans filmer av närmare en miljon tittare. Möt Market exits grundare Andres Acevedo.
En ljushårig man med tunt skägg talar till mig från skärmen på lugn engelska med sjungande svensk brytning:
– Jag är lite rädd för att göra den här videon, folk har varnat mig för att göra det. Men jag måste förklara varför plattformar som Youtube och dess ägare Google är djupt problematiska.
Videon jag kollar på är publicerad på samma plattform som ska granskas och under drygt 13 minuter är en pedagogisk genomgång av Googles aggressiva metoder för att erövra världen, utnyttjas av apokalyptiska politiska ledare – och äga mig.
Miniföreläsningen illustreras med neoniga, slingrande grafer mot mörk bakgrund, en inklippt videointervju med den undersökande journalisten Nicholas Shaxson och lustiga piktogram. Effektivt men i makligt tempo och hela tiden ackompanjerad av den förtroendeingivande Abba-klingande engelskan. Under den korta stunden avbryts lektionen av minst fem reklamavbrott för rakgrejer, gör-det-själv-verktyg för appar, en AI-generator för att få ditt introduktionsbrev att verka mer personligt och en digital reseplattform.
Alla avsnitt går ut på att systemet vi tar för givet och som genomsyrar alla aspekter av våra liv är ohållbart och onödigt. En sorts vänster-red-pill med public service-vibbar.
Filmen har rubriken ”Why becoming a Youtuber is not what you think” och är det senaste avsnittet av The Market Exit, en kanal skapad och ledd av Märstakillen Andres Acevedo.
Hittills har han publicerat över 30 lika ambitiösa avsnitt med rubriker som ”How to live a life that (actually) matters”, ”Is factory farming humanity’s biggest crime?”, ”The truth about mass migration” och ”Why private equity SUCKS for (almost) Everyone”. Programmet har 200 000 prenumeranter och den mest sedda videon ”Why billionaires should be ILLEGAL” har strax över 900 000 tittningar. Alla avsnitt går ut på att systemet vi tar för givet och som genomsyrar alla aspekter av våra liv är ohållbart och onödigt. En sorts vänster-red-pill med public service-vibbar.
Andres studio ligger i Hornstull i en källare inredd med de nödvändiga inspelningsprylarna. Det är spartanskt, men det finns i alla fall en soffa och kaffe. Där, mitt i det hyperkapitalistiska hjärtat, har Andres hittat sin frihet. Han kallar det ”en demokratiserad teknik”.
– Man kan göra saker helt ensam i dag. Det är helt otroligt. Man skriver, läser lite böcker, kontaktar folk, intervjuar dem och så publicerar man. Det enda tråkiga är att man är beroende av…
– … dåliga ägare. Techplattformarna är frustrerande och jag är självkritisk också eftersom jag legitimerar dem. Först lägger jag ned jättemycket tid på mina verk och sedan ger jag bort
dem gratis.
Andreas har precis fyllt 40 och är uppvuxen i Märsta.
– Det är inget speciellt alls. Arbetar- och medelklass med barn från olika delar av världen. Min pappa är från Colombia. Det var genom kulturskolan, där han stötte på ungdomar från det mer förmögna Sigtuna, som Andres fick en första aning om att det fanns rika människor. Men det var inget som förändrade honom, då.
– Efter gymnasiet jobbade jag i butik och sedan pluggade jag juridik och jobbade som advokat.
En liberal drömklassresehistoria. Pojken från orten med läshuvud som blir framgångsrik affärsjurist och för vilken livets goda öppnar sig som en bagarbod.
– Byrån är ganska känd, Rochier.
På deras hemsida hittar jag byråns egen podd: Hire & fire. Anställ och sparka. De omsätter 1,25 miljarder kronor. På Rochier blev han kvar i sju år.
– Sedan sade jag upp mig och startade en egen byrå. Vid det laget hade han förstått betydelsen av sitt socioekonomiska ursprung.
– Jag hade inte alls har reflekterat över sådant tidigare. I den världen spelar det stor roll vem ens föräldrar är. Vissa lyckas bättre än andra, för de bara vet hur man uppför sig, och får klienter från sitt befintliga nätverk. Det präglar en mer än man tror. Val av partner, vilka jobb man tar, vilken lön man får.
När blev du politiskt medveten?
– Det började kännas orimligt att jobba så mycket när vi redan har mer än vi behöver. Jag märkte det efter att jag flera år i rad blev sjuk precis till julledigheten. Då började jag fundera över andra sätt att försörja mig.
Uppsägningen beskriver Andres som en ”enorm lättnad”. Att starta egen byrå gick ganska bra. Men det ledde också till en ny insikt.
– Det slog mig hur exploaterande min bransch är. Visst, jag hade en bra lön, men jag fattade inte hur mycket pengar delägarna tar från en. Man får ju liksom bara brödsmulor, trots att det var väldigt mycket pengar.
Som egen kunde han alltså håva in alla dessa pengar själv. Kunde han ha insett. Men Andres slutledning gick åt ett annat håll.
– Jag insåg att jag kunde göra ganska lite och ändå leva på det. Man tar ju betalt per timme som jurist. Och då när jag hade egen byrå och fick klienter så tog jag ungefär lika mycket betalt per timme som byrån hade betalat för mig.
Han började jobba mindre och tog samtidigt lite mindre betalt av sina kunder.
– Jag insåg hur sjukt det är att vi jobbar så mycket och inte vet vad vi ska göra med alla pengar och saker. Så jag sänkte mina levnadskostnader. Kan vi inte bara jobba mindre och göra andra roliga saker på fritiden? Det som minskade drastiskt var resandet, shoppandet av teknikprylar och att äta ute. Ett skäl att konsumera mindre är miljön. Det andra är att jobba mindre.
Jag berättar att jag läst att arkeologer räknat ut att vi tidigare arbetade tre timmar om dagen för att få ihop till det vi behövde för att överleva. Andres nickar ivrigt.
– Det är därför jag är så fascinerad av Roland Paulsens arbete, han är en av de viktigaste tänkarna just nu och den enda som faktiskt pratar om just det där. Att produktiviteten bara går upp och upp och upp. Den poängen kan göras för hela samhället. Det gör våra liv fattiga.
Roland Paulsen är sociolog och har bland annat skrivit boken Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin (2020), där han ifrågasätter idén om arbetet som samhällets grundbult.
– Alla vet det, men ändå är det så vi lägger upp våra liv. Man ska ha högre lön, större bil, göra bostadskarriär. Den logiken är slutsatsen både till höger och vänster, det är bara att man har olika idéer för hur det ska åstadkommas. De till vänster kanske vill att man ska konsumera grönt och åka tåg i stället för flyg. Men det finns inget ifrågasättande av ifall det är det vi behöver.
Den idén, menar Andres, har ingen riktig politisk hemvist. Där vill han se ett mer fundamentalt omtänk kring vad vi faktiskt behöver för att kunna vara lyckliga. Därför är han också kritisk till mycket av den gröna omställningen.
– Nu ska vi bygga solpaneler som satan och sedan kan vi bara fortsätta att konsumera, typ. Som om den gröna omställningen är det enda. Bara vi ordnar med det så kan vi fortsätta leva som förut.
Varför fungerade inte talet om nexväxt?
– Jag tror att det beror på att vi har internaliserade att vi ska förverkliga oss själva med konsumtion och att det är en kollektiv dålig vana. Människor gillar ju inte revolutioner. Ett annat hinder enligt Andres är att vi lever i en teknofetischistisk tid. Den som så mycket som andas något om tillväxtkritik blir omedelbart tillplattad med argument om att någon kommer att ta ifrån en ens Iphone.
I Market exit – namnet rymmer en uppmaning till befrielse – klipper Andres in bilder ur konsthistorien för att levandegöra händelser och viktiga personer med intervjuer med olika i författare, tänkare och experter. Historikern Rutger Bregman morfas in i en skog av grafer där den röda linjen rör sig nästan vertikalt uppåt från och med mitten av 1700-talet.
– Vi lever antagligen i den mest radikala av tider, säger han.
– Vi håller på att närma oss slutet av den här filmen.
Han menar livet på jorden. Vad är nästa steg? Att kolonisera galaxen eller se jorden explodera i bitar? Bilden zoomar ut och en tjock-tv med ett atombombsmoln expanderar olycksbådande. Hur vill vi leva återstoden av våra i genomsnitt 4 000 veckor långa liv?
Varför började du göra Youtubevideor?
– Jo, det är ju det jag gör, men det är också lite missvisande, det kan man ju kalla sminkreklam också. Eller som han säger i filmen jag sett på morgonen: ”Du kallar inte Billie Eilish för spotifyer eller Millie Bobby Brown (brittisk skådespelerska) för netflixer.”
Andres föredrar att kalla sina filmer bildsatta essäer, en betydligt mer förpliktigande konstform med gamla anor och som kräver den typ av långvarigt fokus som blivit något av det mest sällsynt förkommande i uppmärksamhetsekonomin. Särskilt i den miljö han rör sig i.
Enligt plattformens egna källor läggs det upp 500 timmar filmmaterial varje minut, vilket adderar 720 000 nya timmars tittande till plattformen. Varje dag.
Med sitt kromigt färgsatta tilltal, samt det faktum att han är en man och många av de intervjuade också är män, är det ändå uppenbart att Andres filmer riktar sig till en manlig målgrupp med längtan efter att få svar på ”hur det är egentligen”. Du konstaterar att de mest omoraliska sysselsättningarna betalar mest.
Planerar du något avsnitt om vapenindustrin?
– Nej, men just nu håller jag mest på med livsmedelsproduktionen och den bygger ju på innovationer från krigsindustrin, med artificiell gödsel som tillverkas av samma ingredienser som bomber. Ammoniaken som behövdes för bomber överproducerades enormt, så det användes till att gödsla åkrar. Kemiindustrin för vapen blev kemiindustri för livsmedel.
Varför tror du att så många kollar på dina videor?
– Det är svårt att veta vad det betyder. Siffrorna är ett sätt för techplattformarna att förstärka sin betydelse. Så jag försöker inte bry mig om sådant så mycket överhuvudtaget. Men det är kul ibland när jag blir igenkänd. Just nu lever Andres Acevedo på inkomster från Patreon, en medlemsplattform där skaparna finansieras direkt av sina följare.
Pengarna han tjänar på sina videor räcker inte, utan han drygar ut kassan med att göra informationsfilmer åt företag. De inbringar fortfarande mer än youtubandet.
Hur mycket jobbar du med Market exit?
– Vanlig heltid tror jag. Ibland mer eftersom det är så roligt.
Var inte ditt juristjobb roligt?
– Jo. Men vissa jobb anses så seriösa fastän det egentligen bara är vuxna män som leker affärsmän med varandra. Vi pratar för lite om hur mycket slöseri det finns i vårt finansiella system. Så mycket tid och resurser går till att skicka företag fram och tillbaka mellan olika ägare. Man brukar prata om finansialisering. Har du hört det begreppet?
Det har jag inte. Andres förklarar att det handlar om att en allt större mängd arbete i dag sker i den finansiella sektorn snarare än i den produktiva.
– Det är helt sjukt att vi inte ifrågasätter det mer. Och det sjukaste är att det är de som ägnar all sin tid åt den här köp- och sälj-leken är de som tjänar absolut mest pengar i vårt samhälle.
I avsnittet ”The capitalist mindset” går Andres runt i vinterkappa i Stockholm och besöker olika kaféer för att illustrera det han just försöker förklara för mig. Först går han in på sitt stammiskafé Pomona, där Elsa säljer sina särskilda smörrebröd för att få en inkomst att leva på. Kaféet går med vinst, men målet är inte ständig expansion utan att verksamheten ska bära sig år efter år. Musiken skiftar från en glad melodi till melankoliskt pianoklink när han kliver in på Espresso House, där han berättar historien om uppköpskarusellen som spritt kedjan från en adress i Lund till 500 platser över hela Europa.
– Alla de som tjänar jättemycket pengar i finansbranschen gör ju egentligen ingenting produktivt. De bara skickar pengar fram och tillbaka. Sådant skulle folk behöva känna till mer. Jag skulle säga att 99 procent av våra penningtransaktioner hänförs dit. Det är svårt att förklara hur korkat det är. Han beskriver det som ett exempel på vad organisationsforskare kallar ”funktionell dumhet”.
– Varför behöver ni ens göra några transaktioner? Varför ska vi göra den här due diligence-processen? För om man då inte är funktionellt dum och ifrågasätter, ja då lyckas man ju inte i den karriären.
Har du blivit mer vänster?
– Det beror på vad du menar med vänster, men absolut mer politisk. Samtidigt försöker jag att hålla mig borta från just vänster och höger för jag tror att många som är höger skulle säga att de är för jämlikhet.
