Hade man bara sångerna och sångarna att ta hänsyn till, kunde man lätt tro att den amerikanska arbetarrörelsen var den mest framgångsrika i världen.
En av de allra främsta när det gäller att bruka sången som politiskt och fackligt vapen är Pete Seeger, född den 3 maj 1919 och fortfarande, vid 90 års ålder, lika engagerad som förr.
Rösten är förstås inte riktigt vad den har varit, men nog var han där, när Barack Obama tillträdde som president: gav tillsammans med Bruce Springsteen en bejublad utomhuskonsert i Washington. Tillsammans sjöng de Woody Guthries alternativa nationalsång This Land Is Your Land.
Det är ganska logiskt att Pete Seeger, som var så aktiv i 1960-talets kamp för afroamerikanernas rättigheter, nu välkomnar landets förste president ur deras led. Det finns också ett foto av Pete Seeger där han 1944 sjunger för presidentfrun Eleanor Roosevelt, men inget av det här betyder att han hör hemma i USAs demokratiska parti.
Han har inte stått för en antagonistisk linje gentemot Demokraterna, när dessa har fört en progressiv politik, men politiskt har han själv alltid stått längre till vänster.
Han kommer från en intellektuell familj, inte arbetarklass, men hans pappa, Charles, var pacifist under första världskriget, anslöt sig fackligt till den radikala, närmast anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW och gick sen – liksom många andra IWW:are – in i det amerikanska kommunistpartiet.
Från familjen fick han också ett musikaliskt arv. Pappan var musikprofessor, styvmamman Ruth Crawford Seeger samlare av folkmusik och flera av hans halvsyskon – framför allt Mike och Peggy Seeger blev också de stora inom folkmusiksfären.
Båda de här delarna av familjearvet kom att prägla Pete Seeger.
År 1932 började han prenumerera på den kommunistiska månadstidningen The New Masses. 1939 hoppade han av studierna på Harvard och jobbade i stället en tid på Library of Congress’ avdelning Archive of the American Folk Song.
Samtidigt odlade han den sångliga och instrumentella talang han ägde.
Det är inte sant det som en del konspiratoriskt lagda amerikaner säger, att den radikala amerikanska folksångvågen, den som Pete Seeger kom att bli en av de ledande gestalterna i, helt enkelt skulle vara ett verk av det amerikanska kommunistpartiet. Radikala sångare fanns det redan tidigare. Det räcker med att nämna IWW:s sångare, svensken Joe Hill, som exempel: Hill avrättades redan 1915.
Men visst hade till exempel People’s Songs, den organisation för musik, scenkonst, körsång, folkdans och så vidare som Seeger i mitten av 1940-talet ledde, medvetet valda drag av kommunistisk folkfront – därmed inte sagt att allt som gjordes där eller de många andra och mer framgångsrika projekt Seeger var involverad i skulle ha varit styrda av kommunistpartiet.
Hur var det då med Seegers kommunism?
Seeger blev partimedlem 1941. Det amerikanska kommunistpartiet blev sedan av med stora delar av sin medlemskader när Chrusjtjov 1956 gjorde sina avslöjanden om Josef Stalin, men Pete Seeger hade lämnat partiet redan 1950.
Han var då, och är fortfarande, socialist, men han fick alltså nog av det slags linje som SUKP och dess amerikanska eftersägare representerade. Numera förenar han sin socialistiska hållning med ett starkt miljöengagemang; han förkroppsligar begreppet röd-grön.
Han fick tidigt problem med den centralt fastställda partilinjen i kommunistpartiet. När den grupp han turnerade med inom fackföreningsrörelsen, The Almanac Singers, i april 1941 spelade in LP:n Songs For John Doe, gällde fortfarande den noninterventionspolitik gentemot Nazityskland vilken hade sin bakgrund i Molotov-Ribbentrop-pakten från 1939.
Men efter Tysklands anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941 och det japanska anfallet på Pearl Harbor den 7 december samma år, gjorde den amerikanska sångvänstern en tvär gir. The Almanac Singers sjöng in en sång med text av bland andra Pete Seeger och Woody Guthrie, Round And Round Hitler’s Grave, som blev en stor succé både på skiva och i radio. Seeger och hans vänner engagerade sig hårt i kampen mot Nazityskland.
Seegers mest framgångsrika grupp blev emellertid den 1948 bildade The Weavers, utöver Seeger Lee Hays, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Också i det här fallet var tre av de fyra medlemmarna organiserade kommunister, och även om gruppens repertoar rymde en del samhällskritiska sånger, blev The Weavers främst den första riktigt stora folksånggruppen.
Deras skivor sålde i stora upplagor, och till exempel deras insjungning av Leadbellys Goodnight Irene blev en landsplåga inte bara i USA utan också här i landet.
Våren 1950 satte senator Joseph McCarthy i gång sin beryktade jakt på äkta och förmenta kommunister, gärna kända sådana. Pete Seeger fanns bland dem som förhördes (1955), men han vägrade, med hänvisning till den amerikanska konstitutionen, att svara på integritetskränkande frågor – märk att han då för egen del alltså inte längre var medlem av kommunistpartiet.
The Weavers drabbades trots sin popularitet mycket hårt. Arrangörer ställde in konserter. De fick inte förekomma i en rad radiokanaler och inte framträda i tv. Skivbutiker bojkottade deras skivor, och deras skivbolag, Decca, upphörde att ge ut dem och strök dem ur sina skivkataloger.
Efter paus och återförening lämnade Seeger 1957 The Weavers och satsade på en solokarriär. Hans hits blev många och stora genom åren.
Många av dem blev stora också i inspelningar gjorda av andra artister, men man ska inte glömma att det var Seeger som skrev dem (ibland tillsammans med någon annan) eller först gjorde dem stora: Where Have All the Flowers Gone?, Malvina Reynolds’ Little Boxes, If I Had a Hammer (som han skrev tillsammans med Lee Hays), We Shall Overcome (som främst i hans insjungning blev medborgarrättsrörelsens kampsång nummer ett), Wimoweh (sydafrikanen Solomon Lindas Mbube) och så vidare.
Den som har hört de här sångerna vet, att de alla har ett politiskt innehåll.
Självklart var Seeger också aktiv i motståndet mot Vietnamkriget. Han skrev en fantastisk sång i den kampen, Waist Deep In the Big Muddy från 1967.
Den fick ny aktualitet i kampen mot kriget i Irak och för att avlägsna George W Bush från presidentmakten och återpublicerades därför av Seegers gamla husorgan, folksångtidskriften Sing Out! – ett par återkommande rader lyder: ”We were – waist deep in the Big Muddy / And the big fool says to push on”
Pete Seeger, vars politiska men mycket viktiga sida jag här har koncentrerat mig på, har många andra sidor; bland annat är han en fantastisk tolkare av amerikanska och andra folksånger. Han har en underbar, medryckande röst – varm och manlig.
Dessutom är han en skicklig instrumentalist, framför allt på huvudinstrumentet banjo och på tolvsträngad akustisk gitarr. Som sångare är han kanske allra bäst, när han sam-agerar med publik.
Att kalla honom allsångsledare vore dock att reducera honom: han interagerar genom att dels sjunga solo, dels locka publiken att sjunga med. Den här trollkarlen klarar till och med att dela upp publiken i stämmor och få det att låta ljuvligt bra.
