Okategoriserade 17 december, 2009

Den svartlistades revansch

Flamman har träffat Pete Seeger, trött på berömmelse men långt ifrån bortglömd, i hans hem utanför New York.

Mars 1940, Carnegie Hall New York. Det är midnattskonsert för kommunistpartiets tidskrift New Masses. Arrangör är John Hammond, talangscout på Columbia Records som senare kommer att skriva kontrakt med bland andra Billie Holiday och Bob Dylan. På scenen denna kväll finns Burl Ives, Golden Gate Quartet, Josh White, Leadbelly och den 21–årige Pete Seeger. Det är dock nykomlingen från Oklahomas kväll ,Woody Guthrie, som sjunger den nyskrivna This land is your land. Skriven medan han liftat från Kalifornien till New York. This land is your land skall sedan följa Pete Seeger resten av hans liv.
– Hammond hyrde Carnegie Hall och hade sina midnattskonserter med artister med vänstersympatier, berättar Seeger. Vi var många som uppträdde här på Hammonds nattliga ”välgörenhetsgalor”.
– ”Det kommer en fantastisk låtskrivare till New York” sa John, säger Seeger. Så kom vi att träffas. Woodys sånger var i en klass för sig. Han lärde mig också hur man liftar, tjuvåker med tåg och hur man överlever på att spela på barer. ”Pete, du får inte verka angelägen, men sitt där med banjon på ryggen och efter ett tag så ber gästerna om att få betala om du sjunger en sång”.
– This land is your land blev Amerikas populäraste sång, fortsätter Seeger, för den hamnade i en sångbok för skolbarn och kom att bli USA:s mest sjungna sång någonsin.

November 2009. Undertecknad och Jan Hillman kliver av tåget från New York i det lilla Cold Spring. Vi ska träffa Pete Seeger för en intervju och där står han. En lång, mager man som ser så skör ut, 90 år, men med ekorrpigga ögon. Pete Seeger är om någon en symbol för det andra USA; det radikala, det protesterande, det sjungande och det, med ett modernt uttryck, systemkritiska Amerika.
Pete Seeger har varit en pionjär på många sätt. Han satte folkmusiken på kartan, han var USA:s förste miljöaktivist, fredsaktivist och låtskrivare av, enligt honom själv, 267 sånger. Hundratals skivor, dussintals böcker och ett helt liv i kamp för sina ideal. Det visar sig att han inte känner till den i Sverige utgivna If revolution comes to my country, när jag ber honom signera den.
– Jag byggde min egen banjo, för de som fanns passade inte min röst. Det blev antingen för högt eller för lågt. Så en banjo med en längre hals gjorde att den passade Pete och hans röst.
– Under sommaren 1940 liftade jag runt i landet, berättar Pete. Delvis tillsammans med Woody men också på egen hand. Framför allt uppe i Appalacherna där banjon var ett folkinstrument. Efter den sommaren sjöng jag och spelade mycket bättre.

Medborgarrättsrörelsen engagerade Seeger tidigt. Han träffade Martin Luther King, eller doktor King som han med stor respekt säger.
– Doktor King lärde oss att vinna ”oviktiga” frågor som bussbojkotten i Montgomery, Alabama.
– Att vinna de ”oviktiga” frågorna gjorde det möjligt att ta upp de viktiga frågorna; jobb, rösträtten och skolsegregationen. Doktor King lärde oss detta.
Pete Seegers kanske mest kända bidrag till medborgarrättsrörelsen var när han populariserade den då okända gospeln We will overcome som han skrev delvis nya ord till. Än idag går alla royalities från We shall overcome till en fond som är kopplad till medborgarrättsrörelsen.
På frågan hur han vill beskriva Martin Luther King svarar han efter några sekunder betänketid:
– En absolut historieskapande intellektuell. I en enda mening kunde doktor King punktera rasisternas argument, menar Seeger.

Hur ser då Seeger på framtiden? Vad vill han ge för råd till de som tvivlar idag?
– Jag skulle kunna säga som Kurt Vonnegut att mänskligheten har lika stor chans som en snöboll i helvetet. Men jag har ett mantra. Han ändrar ställning i sin stol och lutar sig framåt;
– Jordbruksrevolutionen tog 1000–tals år. Den industriella revolutionen 100 år och informationsrevolutionen har bara pågått några decennier. Tänk om vi använder våra hjärnor som Gud har gett oss, vilka mirakel vi kan då inte skapa?
– Se på regalskeppet Vasa, säger Seeger något överraskande, man lärde sig av misstagen och byggde aldrig mer så osäkra skepp. Lär av Vasa, upprepar han med eftertryck.
Pete Seeger är en vänlig men framför allt anspråkslös man.
– Jag har aldrig sökt berömmelse. Den är bara till elände, muttrar Pete Seeger och pekar på alla högar med brev, paket, böcker och skivor som han får med posten dagligen. Hela huset är fullt av berömmelsens frukter, vi får knappt plats att sova. Han ger också medmusikanter som Peter Paul & Mary och andra som har förbättrat hans sånger som han säger. Det var Peter, Paul & Mary som skrev om If I had a hammer till den sång den är idag berättar han.
Hur var det då det här med Bob Dylan?
– Jag hade inget emot att Bob började spela elektriskt, men ljudet var fruktansvärt dåligt. Det gick inte att höra texterna i till exempel Maggie’s farm, en av Bobs viktigaste låtar. Vi ses en så där vart tionde år, säger Seeger.
– Jag tyckte om The Byrds version av Turn, turn, turn. Det var en ny konstform än när jag sjöng den, säger han glatt.

När han får frågan om sina starkaste minnen från tusentals uppträdanden så väljer han tre;
– Jag sjunger med barnen varje vecka här i Beacon. Det ger så mycket. När jag sjöng på ett McGills High School i Montreal i en liten lokal inte större än mitt vardagsrum. Det var över 100 studenter som sjöng av hela sitt hjärta och jag stod på en stol mitt i rummet.
Men han nämner också Calcutta där 20.000 sjöng med i gospeln Jacobs Ladder.
Favoritsånger bland de hundratals han skrivit?
– Du kan inte be att en far ska välja sina älsklingsbarn, skrattar Pete och den gamle mannens ansikte lyser upp.
– Turn, turn, turn tillhör en av de som jag sjunger ofta. If I had a hammer är en annan men oftast sjunger jag en nyskriven sång om två oskyldiga män som har dömts till döden Waiting on the death row.
Han börjar med sin gammelmansröst sjunga sången, som är minst lika slagkraftig och rörande som många andra av Pete Seegers från de senaste 70 åren.
Vintern är på väg och snart har den varma hösten bytts mot en isande kall vinter. Pete tar tillfället i akt och sågar upp några vedklampar.
– Vi har inte ved än så det räcker så jag måste ta varje minut tillvara och såga upp mer så vi slipper frysa när kylan och snön kommer, säger han innan vi sätter oss i bilen för att åka ner till Cold Spring.
När vi åker med Pete nerför den 250–åriga indianstigen inser vi att vi har upplevt något unikt. Vi har haft glädjen att resa genom det arbetande Amerikas främste bards värld under några timmar. Vi har fått ta del av hans historia och haft privilegiet som få är förunnat att uppleva. Om en stund skall Gerry Adams från Sinn Fein på Irland komma, denna vackra glasklara eftermiddag norr om New York. Så Pete Seeger är på intet sätt bortglömd.

November 2008. President Barack Obama installeras i sitt ämbete. På scenen står Bruce Springsteen och många andra, men i centrum för uppmärksamheten är Pete Seeger.
– När jag var med på president Obamas installation var mitt villkor, berättar Seeger, att alla verserna av This Land Is Your Land skulle sjungas. De viktigaste, som Woody själv sjöng in i slutet på 1950–talet för Moe Aschs lilla skivbolag Folkways. De fanns inte med i sångboken och det var sedan Arlo Guthrie som i början på 1960–talet upptecknade de ”förlorade” verserna, fortsätter Seeger.
– Det var en sorts seger, säger Seeger på frågan hur det kändes att leda allsången vid Lincolnmonumentet när alla sjöng med i orden ”There was a big high wall there that tried to stop me; sign was painted, it said private property” (Det var en stor, hög mur där som försökte stoppa mig, en mål
ad skylt sade ”Privat egendom”.)

Pete Seeger, som var svartlistad under årtionden, stod nu framför Abraham Lincolns staty i centrum för uppmärksamheten i sin flanellskjorta, jeans och kulörta mössa och ledde allsången när USA:s förste svarte president installerades och sjöng det icke–officiella Amerikas mest älskade sång. Amerika har trots allt förändrats sedan de nattliga konserterna på Carnegie Hall och Pete Seeger har varit en viktig del i den förändringen. Symboliken är närmast övertydlig.

Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 februari, 2026

Varför försvarade Noam Chomsky pedofilen Jeffrey Epstein?

Den amerikanska vänsterprofessorn Noam Chomsky har lyckats landa fel i ännu en uppenbar fråga. Foto: Hatem Moussa/TT.

Minns du Noam Chomskys storhetstid?

På Sverigeturnén 2002 fick hans samtal på Bokmässan i Göteborg flyttas till sportarenan Scandinavium, där 4 000 personer samlats för hans seminarium ”Världen efter 11 september” – med Stefan Sundström som förband. Hans böcker såldes i massupplagor, och som ung socialist beställde jag hem en hel låda av hans böcker från Ebay.

Hans mest kända begrepp var ”framställt samtycke” (manufacturing consent): tesen om hur kapitalintressen formar vår världsbild via massmedierna.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik.

Nu verkar det som att han i stället hjälpt Jeffrey Epstein att framställa en helt annan sorts samtycke.

Inte för att han betraktade den dömda pedofilen som en ”högt värderad vän och intellektuell samtalspartner”. Det kan mycket väl vara sant, och Noam Chomsky har alltid hållit hårt på att prata med alla.

Redan i slutet av 1970-talet gjorde han sig djupt kontroversiell genom sin iver att nyansera massmord som begåtts av andra makter än USA. I en artikel från 1977 ifrågasatte han rapporteringen om dödslägren i Kambodja, och försvarade samtidigt i flera texter förintelseförnekaren Robert Faurisson, en fransk litteraturprofessor som påstod att gaskamrarna aldrig existerat. Följden var att inga franska förlag ville ge ut hans böcker i decennier. I början av 2000-talet var det dags igen, när han lika nitiskt försvarade författaren Diana Johnstones förnekelse av folkmordet i Srebrenica.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik. Men så länge Chomsky korrekt kritiserat USA:s utrikespolitik har hans fans låtit honom komma undan med att konsekvent ha fel om allt annat.

Med samma välvilja kan hans mejl till Jeffrey Epstein från 2016 om att ses antingen på fastlandet eller på hans privata ö ses som oskyldigt:

”[Chomskys fru] Valeria är alltid sugen på New York. Själv fantiserar jag mest om den karibiska ön.”

Läs mer

Men 2019, när Epstein åtalades för sexhandel med minderåriga, passerade Chomsky en ny gräns. Då gav han Epstein mejlrådgivning om hur han ska hantera mediestormen och beklagade sig över den ”hemska” behandling han utsattes för.

”Det bästa sättet att gå vidare är att ignorera det”, skrev Chomsky. ”Det gäller särskilt nu, när den hysteri som har utvecklats kring övergrepp mot kvinnor har nått en punkt där till och med att ifrågasätta en anklagelse betraktas som ett värre brott än mord.”

I decennier kritiserade han eliten för att ljuga för massorna. Men när delar av denna elit visade sig systematiskt ha utnyttjat minderåriga, ställde han sina retoriska färdigheter till denna elits tjänst.

Och än en gång undrar man hur han ens lyckas landa fel.

Diskutera på forumet (1 svar)
Rörelsen 06 februari, 2026

Palestina i Sverige: upphäv handelsavtalet med Israel!

Övergreppen i Gaza fortsätter. Därför behöver EU visa kraft bakom orden. Foto: Jehad Alshrafi /AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Som medlemmar ur den breda solidaritetsrörelsen med Palestina i Sverige välkomnar vi förslaget från den europeiska vänsteralliansen i EU om ett upphävande av unionens handelsavtal med Israel. Initiativet, om än med en beklaglig fördröjning med förödande resultat, går i linje med de krav som redan tidigare ställts av European Coordination of Committees and Associations for Palestine och den globala BDS-rörelsen.

Förslaget är även förenligt med rekommendationerna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Specialrapportören beskriver åtgärden som ett nödvändigt steg för att säkra ett palestinskt självbestämmande och rättvisa. Om förslaget röstas igenom innebär det en faktisk möjlighet för unionen att reparera sitt misslyckande i att efterleva sina mest fundamentala värden som självuttalade människorättskyddare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 februari, 2026

Nazister eldade Prideflagga – åtalas för hatbrott

Symbolen Fru Justitia i Stockholms tingsrätt. En film visar hur NMR-aktivisterna trampar på regnbågsflaggan. Foto: Henrik Montgomery/TT, Polisens förundersökning.

Förra veckan väcktes åtal mot två nazister för hets mot folkgrupp, efter att ha eldat upp en regnbågsflagga i centrala Stockholm. Felix König, tillförordnad generalsekreterare för RFSL, ser flaggbränningen som ett oroande tecken i tiden – men välkomnar att fler åtal väcks för hatbrott mot hbtq-personer.

Två nazister åtalas för hets mot folkgrupp, efter att ha bränt en Prideflagga i centrala Stockholm.
Det var under Pridefestivalen i Stockholm i början på augusti förra året som ett antal nazister från Nordiska motståndsrörelsen samlades på centrala Sergels torg. Med sig hade de en regnbågsflagga.

En 38-årig ledande aktivist i gruppen höll tal ståendes på flaggan. I talet beskrev han homosexuella bland annat som ”degenererade” och ”perversa”, och menade att nazistgruppen var på plats ”för att promota kärnfamiljen, före dekadens och bögerier”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 februari, 2026

Möbler för de många

I augusti 2024 slog Ikea i Älmhult världsrekord i kategorin flest antal personer i tvådelad pyjamas på samma plats, med 2 052 mot tidigare rekordet på 1 879. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ingvar Kamprad gjorde folkhemsdrömmen en lysande affär. Men när Ikea nu genomgår sin största kris någonsin, framstår de sociala ambitionerna som avlägsna. ”Det enda radikala alternativet vore att stänga ned hela Ikea”, säger företagets gamla ”designminister” Lennart Ekmark.

Året är 1968 och vänstervågen hittar ända in i Ikea. Inte minst vid Kungens kurva i Stockholm, som sedan öppnandet tre år tidigare är världens största varuhus.

Den upproriska ungdomen ska flytta hemifrån och storsäljaren är lagerhyllan Ivar. Den lyfts in i vardagsrummet och proppas med vänsterböcker, dekoreras med Che Guevara-affischer, och några år senare ska Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper spelas i bollhavet. Katalogens omslag det året pryds av en kommuniströd läderfåtölj.

Så ser i varje fall mytologin ut. Centrala för omdaningen är de unga vänsterradikalerna Lennart och Mary Ekmark. Han var under många år Ingvar Kamprads högra hand och ”designminister”, och hon har formgivit många klassiska interiörer.

Socialist. Lennart Ekmark började jobba på Ikea efter majrevolten 1968, och var hjärnan bakom företagets estetiska vänstersväng. Hans maoism var aldrig ett problem för Ingvar Kamprad. Foto: Leonidas Aretakis.

– Alla var vänster då, med Vietnamrörelsen och Gärdesfesterna, man fick nästan inte vara något annat. Särskilt med vår bakgrund, säger Mary Ekmark och syftar på uppväxten i södra Stockholms fattiga närförorter.

Lennart Ekmark tar vid:

– Ingvar visste att jag var maoist och kallade mig ofta det. Han tyckte att det var bra, att jag hade koll på folklighet. Han var väldigt intresserad av min ensamstående mamma och hur hon levde också.

Jag är på besök i deras lägenhet i Bananhusen på Södermalm, även de en 60-talsklassiker som uppfördes på en tidigare sockerfabrik. Där serveras jag inte bara ostmackor med gurka och utsikt över Årstaviken, utan ett unikt stycke svensk välfärdshistoria, om hur historiens snålaste smålänning blev mångmiljardär på folkhemmets löfte om ett gott hem för alla.


I november samlades Ikeachefer från hela världen i småländska Älmhult för att diskutera hur man ska rädda möbeljättens skälvande världsherravälde.

Bloomberg rapporterar att försäljningen stannat av i konkurrens med nätbutiker som Amazon, Shein och Temu. Som svar har man sänkt priserna, vilket fick fjolårets vinster att rasa med 26 procent. Sanktionerna mot Ryssland har dessutom lett till skenande timmerpriser, medan bolagets inköp av känsliga skogsmarker i Östeuropa fick föreningen Jordens vänner att i fjol nominera bolaget till ”årets greenwashare”.

Nu utlovar ledningen den ”största omställningen i Ikeas historia” – ett löfte som dock återupprepats sedan 2019. På mötet valdes också för första gången en ickesvensk vd.

Ikon. En Ikeaanställd skriver sin kondoleans efter att företagets grundare Ivar Kamprad gått bort 91 år gammal. Foto: Anders Wiklund/TT.

Den lilla postorderfirman som grundades 1941 av en 17-årig Ingvar Kamprad har blivit världens största möbelbolag. I dag har man 504 butiker, en försäljning på 473 miljarder kronor, och en bolagsstruktur mer svårbegriplig än deras monteringsanvisningar. Det sägs att var tionde europé blir till i en Ikeasäng.

Men man har också en socialdemokratisk historia. ”Per Albin Hansson byggde Folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det”, hette det på 1960-talet, och hans slogan om att ”betjäna de många människorna” har ekat hos upprorsmakare som den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn.


– Det är som det alltid är. Man är 17 år och blir attraherad, säger Mary Ekmark och visar med handen mot de färska tekakorna.

– Han jobbade på samma avdelning. Han var upptagen då, vet du. Men till slut fick jag loss honom.

Lennart Ekmark fyller i:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 februari, 2026

Mathias Wåg: Svaret ett år efter Risbergska är ”odjur” och ”pack”

Minnesplats utanför skolan ett år efter våldsdådet på Campus Risbergska. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Hela massakern utspelar sig på en kvart. När gärningsmannen Rickard Andersson kliver ut från komvuxskolan Campus Risbergskas toalett och börjar skjuta är klockan 12.31 den 4 februari 2025. Han är amfetaminpåtänd, militärklädd och beväpnad till tänderna. Under tio minuter hinner han skjuta 70 skott och kasta flera rökgranater. När polisen anländer efter tio minuter ligger tio studenter döda och fem svårt skadade. Eller är de döda ännu? Gärningsmannen öppnar eld mot polisen, som drar sig tillbaka. Fem minuter senare har han tagit sitt liv i en skolsal. Men det vet inte poliserna som retirerat.

I den grävande journalisten Frida Sundkvists Efter skotten. Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (Ordfront, 2026) beskriver polisen Daniel Lenart ett fruktansvärt scenario av när han träder in i ovissheten i de rökfyllda korridorerna, och försiktigt går fram bland de fallna kropparna. Överallt ser han blinkande mobilskärmar. De ringer och ringer. Det kommer upp hjärtan på skärmen. Anhöriga och närstående försöker desperat få kontakt med sina kära i skolan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 04 februari, 2026

Arbetarklassen behövs om Sverige ska ställa om

Arbetare installerar ett havsbaserat vindkraftverk utanför Fuqing i kinesiska Fujianprovinsen.

När väst började avveckla ned sina industrier förlorade vi också den kunskap som behövs för att ställa om. Det är dags att återuppbygga den.

En blåsig försommardag gav vi oss ut på en gammal fiskebåt från kajen vid Köpenhamns modernistiska kraftverk Svanemøllen. Det kollegiala småsnackandet ersattes snart av en guide i hörlurarna som berättade om hamnen, regionen och så till sist om vårt resmål: havsvindparken Middelgrunden. Trots allt högre vågor kunde båten lägga till vid betongfundamenten som håller de 105 meter höga verken på plats. 

”Jäklar” tänkte jag när jag såg vingarna svepa över oss. ”De är högre än Skara domkyrka.” (Som är 65 meter högt och min ständiga referens för höjder.) Bara rotorbladen är 40 meter långa.

Parken består av 20 vindkraftverk på 2 megawatt styck, och var en av världens största havsvindparker när den byggdes för ett kvartssekel sedan till en kostnad av motsvarande skyhöga 11 740 kronor per kW.

I digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara.

I dag är den en liten plutt. Danmarks senaste park Thor är med sina 1 000 megawatt 25 gånger större. Moderna verk ligger på 20 megawatt och har redan installerats i Kina, och testas nu i Danmark. Rotordiametern ligger på 292 meter – en bra bit över Sveriges högsta byggnad Turning Torso. Samtidigt har kostnaden pressats ned till 60–70 öre per kWh. 

Hur lyckades vi göra en extremt dyr energikälla prisvärd? För den som vill bygga ett fossilfritt överflödssamhälle är detta en knäckfråga. 

Ett bra svar hittar jag i boken Breakneck av Dan Wang som handlar om varför Kina kan bygga så mycket snabbare och bättre än USA. 

Wang menar att det finns tre typer av innovationer. Först enskilda tekniker som GPS, pekskärm och internet. Det andra är processinnovationer – att kunna smälta glas, limma ihop komponenter och tillverka telefonernas chip.

Men den avgörande tredje typen är processkunskap: att veta hur man bygger en halvledarfabrik, de kemiska processerna bakom en pekskärm, och hur man sätter ihop telefonen. Wang jämför med ett recept: även det tydligaste blir meningslöst för den som aldrig stått i ett kök. 

När industrierna flyttade till Kina krävde landets regering samarbeten med kinesiska bolag och ingenjörer. Resultatet blev en massiv kunskapsuppbyggnad – samtidigt som motsvarande kompetens försvann från väst.

Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats.

Det var därför som Apples vd Tim Cook förklarade att företag inte flyttar till Kina för billig arbetskraft, då det ”slutade vara ett låglöneland för många år sedan.” I stället handlar det om att landet till skillnad från väst fortfarande satsar på utbildning och industriellt kunnande hos både arbetare och ingenjörer. Det här är ett verkligt problem för Apple, som dagligen måste flyga ingenjörer från tillverkningen tvärs över Stilla havet till deras labb i Kalifornien.

Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats. Politikerna började bry sig mer om hur varor och tjänster konsumeras än hur de produceras. Då kunde de lika gärna produceras i Kina – så länge det var billigt. 

Det är ett centralt problem för Sveriges omställning. På Northvolt saknades processkunskap, erfarenhet av industriell drift och kunskaper om den svenska modellen. Långa underentreprenörled gjorde verksamheten oöverskådlig. Maskiner köptes in som inte var kompatibla med europeisk standard och som saknade instruktioner på svenska. Företaget gick i konkurs. 

Det finska kärnkraftverket Olkiluoto som blev 14 år försenat hade liknande problem, och nu ser vi samma utveckling hos Stegra och Preem. Omställningsprojekt har blivit magneter för arbetslivskriminalitet i stället för arenor för lärande för de betonggjutare, byggarbetare, rörläggare, elektriker och ingenjörer som skulle kunna bygga nästa projekt ännu bättre.

Samtidigt har progressiva börjat återupptäcka produktionens roll i samhället. Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela. I USA engagerar debatten om ”överflöd” både liberaler som Ezra Klein och socialister som Zohran Mamdani. Men ofta reduceras problemet till regleringar. Svaret blir då att ta bort regleringar, eller ta över verksamheter i offentligt ägarskap.

Men som geografen Matt Huber påpekat missar de att arbetarklassen sitter på central kunskap som behövs för att bygga nytt.

Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela.

Poängen är inte att romantisera traditionella arbetaryrken. Men i digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara. Att nästan allt modernt mänskligt liv förutsätter byggande och tillverkning. Den parallella avindustrialiseringen har också skapat ett växande avstånd mellan arbetarklassen och politiken som möjliggjort ett politiskt ointresse. Medan andra underrepresenterade grupper har stärkt sin representation i svensk politik är arbetare kraftigt politiskt underrepresenterade

Tillbaka till vindkraften. Den har utvecklats i EU och visat att processkunskap går att bygga. Hur blev det så?

Enligt både tidigare energiminster Dan Jørgensen och Anders Eldrup, vd för företaget Ørsted under åren som bolaget skiftade över från olja och gas till att bli världens största vindbolag, handlar det om statliga satsningar. Genom att utveckla teknik i stället för att snåla, har arbetare och ingenjörer i Danmark blivit väldigt duktiga på vindkraft (processkunskap) och pressat ned kostnaderna. Deras bolag är världsledande och motsvarar 11 procent av dansk export.

Först när regeringen tog bort stödet avstannade utbyggnaden, anställda sparkades och kinesiska bolag tog över det tekniska ledarskapet. Lärdomen är enkel: det är inte dyrt att investera, det är dyrt att snåla.

Läs mer

Visst måste statsstöd kombineras med krav. Pengarna måste gå till teknologiutveckling och inte aktieutdelning. Högre skatter kan behövas för att riktade stöd inte ska öka ojämlikheten.

Men som Harvardekonomen Dani Rodrik konstaterat: med tanke på teknologiskt lärande och hotet från klimatkrisen är det en självklarhet att subventionera gröna industrier. Genom att låta arbetare och ingenjörer lära sig utveckla ny grön teknik kan omställningen bli billigare och bättre.
2026 är det val. Under nästa mandatperiod måste utsläppen falla drastiskt för att kompensera för Tidöregeringens misslyckade klimatpolitik. Nyckeln är en organiserad arbetarrörelse som vet hur jobbet görs.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 februari, 2026

I Sudan väger guldet tyngre än blod

En kvinna befinner sig i ett uppsamlingsläger efter att ha överlevt massakern i El Fasher. Foto: Mohammed Jammal/AP.

Inbördeskriget i Sudan har utvecklats till den värsta humanitära katastrofen i världen. Inte minst på grund av inblandningen av länder som Förenade Arabemiraten – som kastar lystna ögon mot landets guldreserver.

Sedan den 15 april 2023 har Sudan slitits sönder av ett fullskaligt inbördeskrig. Infrastruktur har slagits i spillror, tunga vapen har satts in mot tätbebyggda områden och människor har utsatts för grova övergrepp. Civilbefolkningen har betalat det högsta priset.

Konflikten står mellan Sudans väpnade styrkor (SAF), under landets de facto-ledare general Abdel Fattah al-Burhan, och den paramilitära styrkan Rapid Support Forces (RSF), som leds av Mohamed Hamdan Daglo, även kallad ”Hemeti”.

Men de två männen har inte alltid varit fiender. I oktober 2021 samarbetade de för att störta den civila regering som tillträtt efter den auktoritäre Omar al-Bashirs fall. Han hade suttit vid makten sedan kuppen i juni 1989. Burhan blev ordförande i övergångsrådet, medan Hemeti blev vice.

Men alliansen var kortlivad. Under de följande 18 månaderna rustade båda sidor för en oundviklig uppgörelse. I dag kontrollerar SAF ”övergångsregeringen” i norra, centrala och östra delarna av landet. RSF dominerar västra delen av landet och genomför där återkommande attacker mot arméns positioner.

FN uppskattar att över 150 000 människor har dödats sedan kriget bröt ut. Nästan 13 miljoner har drivits på flykt, varav fyra miljoner till grannländer. Samtidigt hotar hungersnöd nu 25 miljoner av landets 36 miljoner invånare.

Maktens män. Abdel Fattah al-Burhan, till vänster, var tidigare allierad med Mohamed Hamdan Daglo, även kallad ”Hemeti”, men nu är de bittra fiender. Foto: AP, Hussein Malla/AP (montage).

Trots flera medlingsförsök har inget läger gått med på vapenvila.

Efter 18 månaders belägring intog RSF i november norra Darfurs huvudstad El Fasher. Bilder av massakrer, tortyr och avrättningar spreds snabbt i sociala medier.

Efter ett besök i Darfur beskrevs regionen av Tom Fletcher, FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor, som världens nya ”epicentrum för mänskligt lidande”.

– El Fasher är i praktiken en brottsplats, sade han vid en videopresskonferens.

Han vittnade om etniskt motiverade massmord, kollektiva våldtäkter, kidnappningar för lösensummor och försvunna barn. Övergreppen har dokumenterats av FN-organ och bekräftats genom satellitbildsanalyser av experter vid Yaleuniversitetet. När internationella biståndsarbetare fick tillträde till staden i slutet av december fann de den till stora delar övergiven.

Den 24 november, dagen efter att SAF hade avvisat ett förslag om vapenvila från Quad-gruppen (USA, Förenade Arabemiraten, Egypten och Saudiarabien), utropade RSF ensidigt en tre månader lång vapenvila.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 februari, 2026

Ann Heberlein: Epsteins gäster såg sig som övermänniskor

Foto: Wikipedia, AP (montage).

2011 satte sig den norska kronprinsessan Mette-Marit och knappade in ”Jeffrey Epstein” på Google. Trots att sökresultatet bland annat innefattade information om att Epstein fyra år tidigare dömts för sexköp efter att en minderårig flicka berättat att hon blivit sexuellt utnyttjad i Epsteins hus drog hon inte öronen åt sig. I stället skrev hon till Epstein, som hon haft kontakt med i många år, att hon ”håller med om att det inte ser bra ut”, följt av en smiley.  

Man kan säga mycket om en man som utnyttjar en fjortonåring sexuellt: att påstå att det ”inte ser bra ut” tycks vara ett direkt olämpligt omdöme. Smileyn är direkt stötande – som om det hela är ett skämt. Kanske var det också exakt så Epstein och hans enorma vänkrets såg på de övergrepp som begicks av honom och andra i hans hem i Palm Beach och på hans privata ö i Karibien, som ett privat skämt, en pikant hemlighet med smak av något förbjudet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Jag tror att den stora boven är tristess. Så simpelt, det gör hemska saker med människor. En blandning av tristess och makt. Jag ser det varje gång en arbetare får en chefsposition med människor under sig. Det kan vara den mest trevligaste och goaste personen på golvet, men blicken och rösten förändras kvickt efter att hen fått makt. Ju störa makt desto värre tycks det bli. Och när makten inte räcker vill de ha mer, se på hemliga sällskap som frimurare osv med underliga ritualer, sedan skyddar de varandra i rätten, för där sitter det andra med hög makt som de dragit till sig med lovsång om utökad makt. Men ÄR de inte övermänniskor då? De står över oss, bokstavligt talat är de rätt och slätt övermänniskor och vi undermänniskor, delar i maskineriet som kan slitas ut, kastas bort och enkelt bytas ut (vi blir ju bara fler och fler). Dessa övermänniskor kan göra vad de vill med oss längst ner i pyramiden och även om de själva varit i vår sits i yngre dar så föraktar de oss för att vi är för svaga för att klättra upp för hela stegen. Även kungligheterna är ju med i liknande ordrar och hemliga sällskap, annars hade det väl varit väldigt tråkigt att vara kung och drottning. Kanske gör tristessen att de lockas till sådana här galningar med makt, risken för att åka fast ökar väl bara lockelsen. Hur är det annars möjligt att Epstein hade kontakt med så många andra människor med oerhört makt? Hade Epstein jobbat som alla vi andra nere på botten så hade han antagligen inte blivit så sjuk. Han hade inte haft tid med sådana dumheter och han hade respekterat andra medmänniskor för att han hade vetat hur det är att vara i deras skor. När han själv kastades i häktet med de allra lägsta hängde han sig direkt, Epstein som människa, som varumärke, var ju redan utplånad innan dörren till häktet stängdes. En lång väg att falla från pyramidens topp där andra människor kan behandlas hur som helst. "
F
Fredrik Karlsson