Mars 1940, Carnegie Hall New York. Det är midnattskonsert för kommunistpartiets tidskrift New Masses. Arrangör är John Hammond, talangscout på Columbia Records som senare kommer att skriva kontrakt med bland andra Billie Holiday och Bob Dylan. På scenen denna kväll finns Burl Ives, Golden Gate Quartet, Josh White, Leadbelly och den 21–årige Pete Seeger. Det är dock nykomlingen från Oklahomas kväll ,Woody Guthrie, som sjunger den nyskrivna This land is your land. Skriven medan han liftat från Kalifornien till New York. This land is your land skall sedan följa Pete Seeger resten av hans liv.
– Hammond hyrde Carnegie Hall och hade sina midnattskonserter med artister med vänstersympatier, berättar Seeger. Vi var många som uppträdde här på Hammonds nattliga ”välgörenhetsgalor”.
– ”Det kommer en fantastisk låtskrivare till New York” sa John, säger Seeger. Så kom vi att träffas. Woodys sånger var i en klass för sig. Han lärde mig också hur man liftar, tjuvåker med tåg och hur man överlever på att spela på barer. ”Pete, du får inte verka angelägen, men sitt där med banjon på ryggen och efter ett tag så ber gästerna om att få betala om du sjunger en sång”.
– This land is your land blev Amerikas populäraste sång, fortsätter Seeger, för den hamnade i en sångbok för skolbarn och kom att bli USA:s mest sjungna sång någonsin.
November 2009. Undertecknad och Jan Hillman kliver av tåget från New York i det lilla Cold Spring. Vi ska träffa Pete Seeger för en intervju och där står han. En lång, mager man som ser så skör ut, 90 år, men med ekorrpigga ögon. Pete Seeger är om någon en symbol för det andra USA; det radikala, det protesterande, det sjungande och det, med ett modernt uttryck, systemkritiska Amerika.
Pete Seeger har varit en pionjär på många sätt. Han satte folkmusiken på kartan, han var USA:s förste miljöaktivist, fredsaktivist och låtskrivare av, enligt honom själv, 267 sånger. Hundratals skivor, dussintals böcker och ett helt liv i kamp för sina ideal. Det visar sig att han inte känner till den i Sverige utgivna If revolution comes to my country, när jag ber honom signera den.
– Jag byggde min egen banjo, för de som fanns passade inte min röst. Det blev antingen för högt eller för lågt. Så en banjo med en längre hals gjorde att den passade Pete och hans röst.
– Under sommaren 1940 liftade jag runt i landet, berättar Pete. Delvis tillsammans med Woody men också på egen hand. Framför allt uppe i Appalacherna där banjon var ett folkinstrument. Efter den sommaren sjöng jag och spelade mycket bättre.
Medborgarrättsrörelsen engagerade Seeger tidigt. Han träffade Martin Luther King, eller doktor King som han med stor respekt säger.
– Doktor King lärde oss att vinna ”oviktiga” frågor som bussbojkotten i Montgomery, Alabama.
– Att vinna de ”oviktiga” frågorna gjorde det möjligt att ta upp de viktiga frågorna; jobb, rösträtten och skolsegregationen. Doktor King lärde oss detta.
Pete Seegers kanske mest kända bidrag till medborgarrättsrörelsen var när han populariserade den då okända gospeln We will overcome som han skrev delvis nya ord till. Än idag går alla royalities från We shall overcome till en fond som är kopplad till medborgarrättsrörelsen.
På frågan hur han vill beskriva Martin Luther King svarar han efter några sekunder betänketid:
– En absolut historieskapande intellektuell. I en enda mening kunde doktor King punktera rasisternas argument, menar Seeger.
Hur ser då Seeger på framtiden? Vad vill han ge för råd till de som tvivlar idag?
– Jag skulle kunna säga som Kurt Vonnegut att mänskligheten har lika stor chans som en snöboll i helvetet. Men jag har ett mantra. Han ändrar ställning i sin stol och lutar sig framåt;
– Jordbruksrevolutionen tog 1000–tals år. Den industriella revolutionen 100 år och informationsrevolutionen har bara pågått några decennier. Tänk om vi använder våra hjärnor som Gud har gett oss, vilka mirakel vi kan då inte skapa?
– Se på regalskeppet Vasa, säger Seeger något överraskande, man lärde sig av misstagen och byggde aldrig mer så osäkra skepp. Lär av Vasa, upprepar han med eftertryck.
Pete Seeger är en vänlig men framför allt anspråkslös man.
– Jag har aldrig sökt berömmelse. Den är bara till elände, muttrar Pete Seeger och pekar på alla högar med brev, paket, böcker och skivor som han får med posten dagligen. Hela huset är fullt av berömmelsens frukter, vi får knappt plats att sova. Han ger också medmusikanter som Peter Paul & Mary och andra som har förbättrat hans sånger som han säger. Det var Peter, Paul & Mary som skrev om If I had a hammer till den sång den är idag berättar han.
Hur var det då det här med Bob Dylan?
– Jag hade inget emot att Bob började spela elektriskt, men ljudet var fruktansvärt dåligt. Det gick inte att höra texterna i till exempel Maggie’s farm, en av Bobs viktigaste låtar. Vi ses en så där vart tionde år, säger Seeger.
– Jag tyckte om The Byrds version av Turn, turn, turn. Det var en ny konstform än när jag sjöng den, säger han glatt.
När han får frågan om sina starkaste minnen från tusentals uppträdanden så väljer han tre;
– Jag sjunger med barnen varje vecka här i Beacon. Det ger så mycket. När jag sjöng på ett McGills High School i Montreal i en liten lokal inte större än mitt vardagsrum. Det var över 100 studenter som sjöng av hela sitt hjärta och jag stod på en stol mitt i rummet.
Men han nämner också Calcutta där 20.000 sjöng med i gospeln Jacobs Ladder.
Favoritsånger bland de hundratals han skrivit?
– Du kan inte be att en far ska välja sina älsklingsbarn, skrattar Pete och den gamle mannens ansikte lyser upp.
– Turn, turn, turn tillhör en av de som jag sjunger ofta. If I had a hammer är en annan men oftast sjunger jag en nyskriven sång om två oskyldiga män som har dömts till döden Waiting on the death row.
Han börjar med sin gammelmansröst sjunga sången, som är minst lika slagkraftig och rörande som många andra av Pete Seegers från de senaste 70 åren.
Vintern är på väg och snart har den varma hösten bytts mot en isande kall vinter. Pete tar tillfället i akt och sågar upp några vedklampar.
– Vi har inte ved än så det räcker så jag måste ta varje minut tillvara och såga upp mer så vi slipper frysa när kylan och snön kommer, säger han innan vi sätter oss i bilen för att åka ner till Cold Spring.
När vi åker med Pete nerför den 250–åriga indianstigen inser vi att vi har upplevt något unikt. Vi har haft glädjen att resa genom det arbetande Amerikas främste bards värld under några timmar. Vi har fått ta del av hans historia och haft privilegiet som få är förunnat att uppleva. Om en stund skall Gerry Adams från Sinn Fein på Irland komma, denna vackra glasklara eftermiddag norr om New York. Så Pete Seeger är på intet sätt bortglömd.
November 2008. President Barack Obama installeras i sitt ämbete. På scenen står Bruce Springsteen och många andra, men i centrum för uppmärksamheten är Pete Seeger.
– När jag var med på president Obamas installation var mitt villkor, berättar Seeger, att alla verserna av This Land Is Your Land skulle sjungas. De viktigaste, som Woody själv sjöng in i slutet på 1950–talet för Moe Aschs lilla skivbolag Folkways. De fanns inte med i sångboken och det var sedan Arlo Guthrie som i början på 1960–talet upptecknade de ”förlorade” verserna, fortsätter Seeger.
– Det var en sorts seger, säger Seeger på frågan hur det kändes att leda allsången vid Lincolnmonumentet när alla sjöng med i orden ”There was a big high wall there that tried to stop me; sign was painted, it said private property” (Det var en stor, hög mur där som försökte stoppa mig, en mål
ad skylt sade ”Privat egendom”.)
Pete Seeger, som var svartlistad under årtionden, stod nu framför Abraham Lincolns staty i centrum för uppmärksamheten i sin flanellskjorta, jeans och kulörta mössa och ledde allsången när USA:s förste svarte president installerades och sjöng det icke–officiella Amerikas mest älskade sång. Amerika har trots allt förändrats sedan de nattliga konserterna på Carnegie Hall och Pete Seeger har varit en viktig del i den förändringen. Symboliken är närmast övertydlig.
