För Elon Musk är Gigafactory mycket mer än en bilfabrik. Den enorma hallen, med sina blankt röda robotar och runt 20 000 anställda, skickar ett Texasstort budskap till entreprenörer överallt: framtiden ska inte byggas i Kalifornien eller New York. Den ska byggas i Bibelbältet, av män – alltid män – som vill tygla tekniken, pressa vinst ur marken och starta nya industrier ur tomma intet. Fabrikerna ska resa sig som oljetornen för 100 år sedan och vittna om regionens ”obegränsade, gudagivna naturtillgångar”. De ska göra några få män rika och visa att landet fortfarande producerar hjältar av samma typ som Jim Bowie och Davy Crockett, hjältarna vid slaget om Alamo.

Ni ser vart det här är på väg. I pressmeddelanden och featureartiklar omvandlar Teslas Gigafactory sekler av myter till någonting nytt: en texansk ideologi.

För 30 år sedan, när statsvetaren Richard Barbrook och konstnären Andy Cameron publicerade sin klassiska essä ”The Californian ideology” i den brittiska tidskriften Mute, ett forum för tidig internetkritik, såg det annorlunda ut. Då var Silicon Valleys datorindustri omgiven av resterna av San Franciscos motkultur från 1960-talet. Kollisionen mellan friandar och hårdvarunördar gav upphov till en ny ortodoxi, skrev de, som ”promiskuöst kombinerar hippiernas gränslösa anda med yuppiernas entreprenörsiver”.

I dag har hippierna försvunnit ur datorindustrin, yuppierna har gått i pension och högteknologiska entreprenörer som Elon Musk lämnar Kalifornien för Texas. Själva tekniken har också förändrats. På 90-talet fokuserade alla, från modemtillverkare till kodare, på att bygga det globala nätverket. ”Förbindelse” var tidens ledord.

I dag finns nätet på plats, våra datorer ligger i fickan och det smarta kapitalet samlar in vår data för att sälja till högstbjudande. Den globala infrastruktur av linor och kablar som byggdes ut på 90-talet har förvandlat den sociala världen till en råvara för kapitalismens äldsta konstform: utvinning.

Om den kaliforniska ideologin växte fram ur kollisionen mellan datorindustrin och motkulturen, så speglar den texanska ideologin en sekellång fusion mellan oljeindustrin och en apokalyptiskt färgad kristendom.

För den sortens verksamhet är Texas ett perfekt hem. Delstaten byggdes tidigt av vinster från boskapsrancher och bomull plockad av slavar, och sköts upp på den nationella scenen av det tidiga 1900-talets oljeboom. ”Texas” har länge varit synonymt med att omvandla naturresurser och mänskligt arbete till pengar. Dess politiska företrädare har också varit lika skickliga på att förvandla cowboyen och oljemannen till symboler för amerikansk maskulinitet och fira en muskulös, stridslysten kristendom.

Sedan de första åren som del av Mexiko, när den mexikanska staten krävde att nybyggare skulle konvertera till katolicismen, har utvinningen varit intrasslad i religion och raspolitik. På 1920- och 30-talen fylldes etern av fundamentalistisk kristen radio. 1953 drog predikanten Billy Graham 75 000 texaner till en väckelse i Cotton Bowl. Sedan 1950-talet har sydstatsbaptister dominerat delstatens religiösa scen, och deras konservatism har hårdnat för varje årtionde. I dag har de slagit sig ihop med andra högerkrafter för att organisera och finansiera delstatens politiska liv.

Eftersom konservativ kristendom är så hårt invävd i delstatens politiska kultur ställs Musk och hans exilkollegor från Kalifornien inför en ny ideologisk sammanslagning. Nyliberala ekonomiska doktriner möter en kristet-nationalistisk kultur, rotad i delstatens långa historia av resursutvinning och höga tolerans för rasism och misogyni.

Just den blandningen har precis flyttat in i Vita huset. Vilket borde få oss att undra: Vad hände med den kaliforniska drömmen om att skapa fred genom storskalig sammankoppling? Vilka drömmar är på väg att ersätta den?

Och vad har Texas med det skiftet att göra?

När Barbrook och Cameron beskrev den kaliforniska ideologin i mitten av 90-talet fanns inga sociala medier. Inga plattformar i dagens bemärkelse, inga appar, inget Google eller Duck Duck Go. IBM hade precis släppt den första smarta telefonen, ”Simon”, men den kostade motsvarande 10 000 kronor, hade en batteritid på en timme och ingen ville ha den.

Silicon Valley var på väg att bli den programvaruhubb det är i dag, men i början av 90-talet dominerades dalen av företag som byggde själva infrasturkturen: Intels halvledare, Cisco Systems nätverkshårdvara, Sun Microsystems arbetsstationer och persondatorer från Apple och Hewlett-Packard.

Över hela landet byggde företag digitala nätverk. 1993 hade internets federalt sponsrade ryggrad, NSFNET, kopplat ihop mer än två miljoner datorer, HTML-koden var allmänt tillgänglig och World Wide Web började träda fram.

Samtidigt som programmerare och chipmakare i Silicon Valley snickrade vidare på det globala nätverket, började ett brokigt gäng journalister, hackare och reklamare beskriva utvecklingen som en motkulturell revolution. I tidskrifter som Wired hävdades att de nya teknologierna öppnade det som Grateful Dead-textförfattaren John Perry Barlow berömt kallade en ”elektronisk frontlinje”: en värld utan kroppar och långt bortom politiken, där individer skulle mötas i en harmoni som var omöjlig att uppnå i vardagen. Internet, menade de, skulle äntligen göra det LSD var tänkt att göra på 60-talet: visa att alla levande och ickelevande ting hör samman, och bygga en utopi kring hippiernas princip om att ”vi är alla ett”.

För reklamarna var kopplingen mellan teknik och motkultur oemotståndlig. Datorer hade tidigare aldrig varit lika coola som sex, droger och rock’n’roll. Men, påpekade Barbrook och Cameron, kombinationen av bohemisk och teknokratisk idealism landade i en förvånansvärt konservativ politik. ”I den digitala utopin kommer alla att vara både hippa och rika”, skrev de. För att nå dit måste man omfamna både den fria marknaden och internet som ideal för hur samhället ska organiseras. Varje person skulle bli en nod i ett nätverk, producera idéer och cirkulera dem i en värld som inte bara var social, utan även kommersiell. Vid det laget kunde de uppfylla en av drömmarna hos Newt Gingrichs nya höger: tack vare internet skulle statliga och juridiska system, med sina krångliga regleringar och tunga institutioner, ”vissna bort och ersättas av ohämmad interaktion mellan självständiga individer och deras programvara”.

Precis som tidigare generationers teknikentreprenörer menar de att staten ska duka bordet, och sedan kliva åt sidan.

Den visionen var särskilt lockande för Silicon Valleys teknologer, som gärna såg sig själva som rebeller snarare än drönare i en jättelik högteknologisk bikupa. Den kaliforniska ideologin gynnade också deras företag. Om utopin byggde datorer skulle alla behöva köpa en. Om Kalifornien var framtiden måste tråkiga gamla Washington DC flytta reglerna ur vägen. Ideologin kopplade inte samman internets expansion med en motkulturell dröm, den använde drömmen för att göra hela världen till en marknad för Silicon Valleys prylar.

Samtidigt gjorde den både internet och Kalifornien till paradis för den vita, manliga entreprenören. Anhängarna blundade för verkligheten för de flestas Kalifornien, i synnerhet ”rasism, fattigdom och miljöförstörelse”, skrev Barbrook och Cameron. De föreställde sig cyberrymden som ett tomt land redo att koloniseras, precis som ”tillbaka till landet”-rörelsen på 1960-talet såg på den amerikanska vildmarken. Här fanns ett projekt som kunde förena både hippier och teknologer. De skulle nöja sig med att bygga systemen, och låta andra njuta av förbindelsen. Alla frågor om fördomar och ojämlikhet kunde ignoreras längs vägen, för i slutändan skulle de alla ändå utplånas av internet.

I dag framstår hoppet om att sammankopplade datorer skulle skapa en utopi som rörande naivt. Trots Mark Zuckerbergs prat om att förena världen underblåser Facebook konflikter. Sättet de tjänar pengar på markerar också ett viktigt brott med 90-talet. Då visste ingen hur man skulle tjäna pengar på de nya digitala nätverken, man visste bara att det fanns pengar där inne någonstans. Kring 2010 hade sociala medier och plattformsbyggare som Facebook lärt sig att koncentrera vår samvaro till digitala interaktioner och förvandla den till en utvinningsbar resurs. Precis som Tiktok och Google utnyttjar de vår uppmärksamhet för att avslöja mönster i våra begär och köpvanor. Ur de motkulturella fredsdrömmarna skapade ett system för övervakning och vinst.

Det går rimmar illa med den kaliforniska ideologin. Eller med Kalifornien för den delen. Nu flyttar vd:ar som Musk sina huvudkontor från Kalifornien till Texas för att undfly ojämlikheten som deras industrier skapat. Koncentrationen av högavlönade teknikarbetare längs San Francisco-bukten har drivit upp bostadskostnaderna så mycket att vanligt folk tvingas bo i husvagnar eller direkt på gatan. I centrala San Francisco, i kvarter som Tenderloin, ligger hemlösa tätt längs trottoarerna.

Teknikcheferna tycker inte om den värld de själva har byggt. Hösten 2020 bestämde sig riskkapitalisten Joe Lonsdale för att flytta sin familj och sitt bolag till Austin. I en debattartikel i Wall Street Journal förklarade han sitt beslut:

”Illa genomtänkta rättsreformer och radikala distriktsåklagare tar ut sin rätt på stadslivet. Tre av mina kollegors fruar har trakasserats och jagats av utslagna på San Franciscos gator, som är nedskräpade med sprutor och mänsklig avföring. Min fru är rädd för att promenera i staden med våra små döttrar. Polisen svarar ofta inte ens på trakasserier och egendomsbrott, som har skjutit i höjden. San Franciscos egendomsbrottslighet är nu landets högsta.”

Det var inte sant. Memphis i Tennessee hade högre egendomsbrott per capita det året enligt FBI, och andra studier har placerat Fairbanks i Alaska och Alexandria i Louisiana före San Francisco. Men Lonsdales berättelse är ändå talande. Han kopplar upplevda hot mot fruar och döttrar till framgångsrika finansmän direkt till statens misslyckande att upprätthålla lag och ordning. I samma text kritiserar han även stadshusets misslyckande med att stötta företag som hans under covidpandemins första tid. I hans värld är det staten som utgör ett hot mot familjen och företaget han byggt: just de saker som han i egenskap av ”man som bygger saker” uppfattar det som sin uppgift att skydda.

De kristna inslagen i den texanska ideologin leder till byggandet av inhägnade gårdskomplex, inte soppkök.

Den egna branschens roll i regionen tar han däremot inget ansvar för. Tvärtom skriver han att det är ”dålig politik [som] gjort delstaten obeboelig”.

Om den kaliforniska ideologin växte fram ur kollisionen mellan datorindustrin och motkulturen, så speglar den texanska ideologin en sekellång fusion mellan oljeindustrin och en apokalyptiskt färgad kristendom.

Lonsdales text är del av en mångårig kampanj från högerkrafter att utmåla Kalifornien som en ”kollapsad stat”, inte minst från Texaspolitiker. När delstatsguvernören Greg Abbott 2015 kallade Kalifornien en bastion för en ”misslyckad storstatsregering” gick han bara i företrädaren Rick Perrys fotspår. Denne hade finansierat radioreklam i Kalifornien som uppmanade företag att flytta till Texas, och påmint om att delstaten saknar inkomstskatt.

Just den ekonomiska politiken har stått i ständigt centrum för högerns angrepp på Kalifornien. En studie från 2022, publicerad av den konservativa Hoover Institution, rapporterade att 352 företag flyttat sina huvudkontor från Kalifornien mellan 2018 och 2021. Varför? Enligt författarna och deras vd-källor var svaren tydliga: ”höga skattesatser, straffande regleringar, höga lönekostnader, höga kostnader för el och energi och höga levnadsomkostnader, i synnerhet bostad.”

Men bland de Silicon Valley-ledare som faktiskt flyttar finns också en annan berättelse. Den knyter samman delstatens påstådda misslyckande med att skapa en vänlig ”regleringsmiljö” för entreprenörer till dess misslyckande att tygla ”vanligt folks” begär. Historier om riskkapitalister som snubblar över missbrukare på gatan är vanliga, liksom historier om skolor i förfall och lärare och brandmän som inte har råd med en bostad. Men skulden läggs på staten, aldrig på industrin.

I stället för att använda skatteintäkter för att bygga upp gemensamma resurser, säger bolagsledarna, har Kaliforniens ledare satsat allt på ”woke”. San Francisco har kapats av ”yttervänstern”, säger Joe Lonsdale. Och Elon Musk har malt på om det onda ”woke-hjärnviruset”, som han skyller för allt från sin dotters könskorrigering till Kaliforniens svårigheter att bekämpa skogsbränder.

Här möts de verkliga utmaningarna med att leva och arbeta i norra Kalifornien med riskkapitalisternas materiella intressen och det Republikanska partiets kulturkrigstaktik. I en essä från 2020 med titeln ”Libertarianism is dysfunctional, but liberty is great” gav Lonsdale läsarna en glimt av den framväxande syntesen. Libertarianismen som präglat Silicon Valley hade blivit ”en rent performativ form av politik”, förklarade han. Sedan Nya given hade statens roll i vardagslivet (och underförstått även i regleringen av industrin) växt. Libertarianismen var inte längre stark nog för att stå i vägen.

I stället borde amerikaner välja ”frihet” (liberty). Med frihet menade Lonsdale en stat som modelleras efter det vinstdrivande företaget. ”Om vi vill fixa de mest trasiga delarna av vårt samhälle, som rättsväsendet, utbildningen och sjukvården, måste vi omfamna politiska lösningar som speglar konkurrensen mellan idéer som definierar ett fritt samhälle”, argumenterade han. Det innebar att göra politik som vd:ar gör affärsplaner: sätta mål, definiera mätetal och hålla människor ansvariga för att uppnå dem.

Kombinationen av antistatlighet, kristen nationalism och politiskt maktspel bakom kulisserna hos 30-talets pionjärer är fortfarande standard i delstatens politiska liv.

Det låter kanske rimligt på ytan. Men i Lonsdales essä leder det snabbt till en värld där rikedom blir måttet på det gemensamma bästa. Föreställ er, skriver han, om universitet inte utvärderades efter examensgrad utan ”på basis av sina studenters framtida inkomster”. I slutänden låter Lonsdales vision om frihet misstänkt lik Reagan-erans nyliberalism. ”Frihet tvingar oss att ta personligt ansvar för våra beslut i vetskapen om att var och en av oss är författaren till vårt eget liv”, förklarar han. Om vissa lämnas bakom är det priset som får betalas.

I hans ögon frigör friheten våra påstått mest begåvade medborgare att tävla på marknader för varor och idéer. ”Om entreprenörer är fria att misslyckas eller lyckas på idéernas marknad, och har rätt till frukterna av sitt arbete”, skriver han, ”kommer talangfulla individer att uppfinna vackra nya sätt att berika andras liv.”

Och förstås: berika sina egna.

I MaddAddam, Margaret Atwood sci-fi-skildring av en värld sönderslagen av bioingenjörer, teknikföretag och ekologisk kollaps, dyker en ny sekt upp: Petrobaptisterna, som håller till i ”en megakyrka med glasfasader och fejkad ekpanel och låtsasgranit, ute på de böljande slätterna”, kallad Church of PetrOleum. Där predikar en pastor som kallas the Rev:

”Mina vänner, som vi alla vet, är oleum det latinska ordet för olja. Och olja är helig genom hela Bibeln! Vad annat används för smörjelsen av präster, profeter och kungar? Oljan! Den är tecknet på särskild utkorelse, den helgade krismassmörjelsen! [….] Den heliga oljan får inte gömmas under skäppan – med andra ord lämnas under stenarna – för att göra det vore att trotsa Ordet! Lyft era röster i sång, och låt oljan strömma fram i allt starkare och välsignade flöden!”

Rev skulle ha känt sig hemma i Texas. Om den kaliforniska ideologin växte fram ur kollisionen mellan datorindustrin och motkulturen, växer den texanska ideologin fram ur en 200-årig syntes av oljeindustri och millenaristisk kristendom.

Texas är en västernstat, men också den största delstaten i det södra Bibelbältet. Den sträcker sig nästan 1 600 kilometer från norr till söder och lika långt från öst till väst. Av de femtio delstaterna har bara Alaska en större landyta. I början av 1800-talet, när landet ännu tillhörde Mexiko, kom vita nybyggare söderifrån USA och anlade enorma lantbruk i de östra bomullsfälten, odlade av slavar. Vid sekelskiftet 1900, när nordstaterna industrialiserades och potentater på Manhattan dansade sig genom Guldåldern, var östra Texas fortfarande bomullsland, nu brukat av vita arrendatorer och slavättlingar.

Västra Texas var de öppna slätternas land, där cowboyer drev enorma hjordar över ändlösa gräsmarker. Deras oberoende blev stoff för legender, men även när de red vidare förblev delstaten insnärjd i fattigdom.

För en handfull oljeentreprenörer förändrades det under den stora depressionens höjdpunkt. De första oljekällorna hade borrats vid förra sekelskiftet, men det var inte förrän i början av 1930-talet, när en grupp vildborrare (wildcatters) började säkra arrenden till mark i Östtexas som de stora bolagen struntat i, som det tog fart. När de gång på gång upptäckte oljeådror utlöste män som Haroldson Lafayette Hunt och Clint Murchison en rusning mot Texas oljefält som aldrig upphört.

De etablerade sig också som mäktiga finansiärer av högerpolitiker och, i Hunts fall, fundamentalistiska kristna predikanter. Under de följande tre decennierna gjorde oljemän som gjort sig förmögenheter på 30-talet stora donationer till högertankesmedjor, Joe McCarthys häxjakter, konservativa John Birch Society och en rad öppet rasistiska och antisemitiska grupper. 1962 rapporterade The Nation att ”praktiskt taget varje radikal högerrörelse under efterkrigstiden har stöttats av oljemiljonärer från Texas.”

Som journalisten Bryan Burrough visar i The big rich, en omfattande krönika över delstatens ledande oljefamiljer, hade 30-talets vildborrare tre hatobjekt: skatteindrivaren, fackorganisatören och president Franklin D. Roosevelt. De fruktade att den stora staten – och kanske även kommunister – skulle stjäla deras förmögenheter. Samtidigt vilade deras rikedom helt på deras förmåga att kontrollera staten. För att borra efter olja behövde man markrättigheter, och för att få dem behöver man vänner i politiken.

Samma paradox driver dagens byggande av datacenter och elbilsfabriker. Elon Musk behöver staten för bygglov, elförsörjning och gynnsamma skatteregler, men han kräver också att staten ska lägga sig i så lite som möjligt.

Rädslan för främlingar och för den federala staten har hemsökt texaner sedan de tidigaste dagarna. När området fortfarande tillhörde Mexiko krävde den mexikanska staten att protestantiska nybyggare från norr skulle konvertera till katolicismen. Först efter självständigheten fick texanerna religionsfrihet. Efter rekonstruktionstiden försökte regeringen i Washington driva igenom rasjämlikhet. Nu verkade Franklin Roosevelt vara ute efter deras oberoende också.

Burrough återger ett besök i delstaten 1944 av författaren John Gunther, som mötte en utbredd rädsla för att Roosevelt skulle omkullkasta delstatens ekonomiska och rasliga ordning. En av hans intervjupersoner sade att om FDR vann igen ”skulle mexikaner och negrer ta över oss”.

Med tiden ledde oljemännens avsky mot staten, kombinerad med deras behov att kontrollera den, till att de finansierade tre presidenter – Lyndon B. Johnson, George HW Bush (själv oljeman) och hans son George W Bush – liksom en rad andra inflytelserika politiker, från Johnsons rådgivare och Texasguvernör John Connally på 1960-talet till senator Ted Cruz i dag.

Inte alla oljemän har varit konservativa, men de flesta har varit det – och öppet kristna. Och ingen var frommare än HL Hunt. På 1950-talet använde han sin förmögenhet till att sätta den före detta FBI-agenten Dan Smoot i radio som programledare för ”Facts forum”. Smoot lät som en tidig Rush Limbaugh genom att hävda att Nya given bara var kommunism och fascism i ny kostym, och antyda att alla tre var hädelse. ”Demokrati är en politisk frukt av Jesus Kristi lära”, förkunnade han i etern. ”Kristendom är avgörande för skapandet av vår demokrati. Vi i ’Facts forum’ vet att den amerikanska demokratin ännu är det mest fulländade uttryck mänskligheten gjort i juridiska och politiska termer av kristendomens grundideal.”

Kombinationen av antistatlighet, kristen nationalism och politiskt maktspel bakom kulisserna hos 30-talets pionjärer är fortfarande standard i delstatens politiska liv. Sedan 1995 har republikanerna kontrollerat guvernörsposten och, tack vare hänsynslös omritning av valkretsar (gerrymandering), lär de göra det länge till.

Dagens guvernör, Greg Abbott, har byggt en politisk portfölj som lika mycket speglar dagens republikaner som de sedan länge döda oljemännen. Han har gjort sig känd för att bussa migranter från gränsen mot Mexiko till nordliga ”fristäder”. Han har undertecknat ett nära totalförbud mot abort, begränsat transpersoners rättigheter och lagt ned DEI-kontor (diversity, equity, inclusion) vid offentliga skolor och universitet i Texas, liksom vid alla delstatliga myndigheter.

I höstas, genom delstatslag SB 10, drev han igenom ett krav på att alla offentliga låg- och mellanstadieskolor i Texas ska sätta upp en affisch, 41 gånger 51 centimeter stor, med de tio budorden – väl synlig var man än sitter i klassrummet, utan kommentarer.

En federal domare har tillfälligt stoppat lagen i elva av delstatens drygt 1 200 skoldistrikt. Men i de övriga hänger Guds ord på väggen.

Om lagen till sist släpps igenom även i de elva distrikten återstår att se. Men visionen bakom Abbotts lagagenda visar en tydlig ideologisk sammansmältning. Kolonialtidens rädsla för mexikanska angrepp möter Nya given-epokens skräck för omfördelningspolitik. Appeller till individuell frihet används för att rättfärdiga en djupt patriarkal kristendom. Varje historisk ström ger kraft åt de andra, tills de flyter ihop till en vision om en värld styrd av vita män, av Gud utsedda att härska över kvinnor, icke-vita och naturen.

Under större delen av 1800-talet bar den visionen upp plantagekulturen i bomullsfälten. Under 1900-talet förvandlade den jakten på olja till en helig mission för vildborrare som HL Hunt. I dag driver den en ny era av digital utvinning.

På 90-talets nätverksdagar försökte datortillverkare maximera effekt hos enskilda maskiner. Nätverkets kraft såg som en marknadsexternalitet, den lyckliga bieffekten av att koppla samman många starka noder.

Dunn ser borrandet efter olja, och kampen för att hålla homosexuella borta från skolor, inkomstskatterna från marknaden och förnybar energi utanför elmixen, som delar av sin gudomliga mission

Nu driver framväxten av artificiell intelligens och kryptovalutor en ny efterfrågan på centraliserad datorkraft och därmed enorma mängder mark och elektricitet.

Texas erbjuder båda delarna. I januari 2025 lanserade OpenAI projektet Stargate: en satsning på 4,8 miljarder kronor över fyra år för att bygga en serie sammanlänkade beräkningscenter över hela USA. Det första byggs just nu i Abilene, Texas. När det står klart kommer det att bestå av tio byggnader på vardera 140 000 kvadratmeter, fulla av serverrack som drar enorma mängder ström. Stargate är för tillfället USA:s största datacenterprojekt, och konsortiet bakom planerar ytterligare tio massiva anläggningar på andra platser i Texas. Var och en kräver samma typ av initiala investeringar och långsiktiga vinstlöften som oljan en gång gjorde.

Datacenter byggs visserligen över hela USA, men storstadsområdet Dallas–Fort Worth ligger tvåa i landet när det gäller kapacitetsexpansion, efter norra Virginia.

Liksom AI kräver bitcoinbrytning hallar fulla av servrar och en konstant, stabil strömtillförsel till datorerna och fläktarna som kyler dem. Skalan gör det nästan komiskt att prata om bitcoin som ”virtuell” valuta. Vid Riot Platforms anläggning i Rockdale, Texas finns Nordamerikas största plats för bitcoinbrytning. Där fylls sju byggnader, var och en nästan tre fotbollsplaner lång, av dånet från fläktar som kyler tusentals datorer medan de löser kryptografiska pussel och präglat nya digitala mynt.

Två timmar norrut, nära Corsicana, bygger Riot en ännu större anläggning.

Grannarna är inte imponerade. Förutom det konstanta oljudet har bitcoinföretag som Riot höjt elpriserna i Texas med fem procent, enligt en simulering sponsrad av The New York Times.

Än värre: operatörerna av det texanska elnätet betalar i dag bitcoinbrytare för att de ska lova att upphöra vid pristoppar, för att undvika elavbrott. I praktiken behöver de sällan göra det, och har därmed hittat ett sätt att mjölka offentligheten på 10-tals miljoner kronor per år.

För Abbott-administrationen är detta bara kostnaden för att göra affärer. Även om viceguvernör Dan Patrick offentligt har föreslagit att delstaten borde granska energianvändningen hos AI-datacenter och bitcoin-brytare har Abbott rullat ut röda mattan för båda. På senare år har den texanska lagstiftningen etablerat en ”strategisk bitcoinreserv” och erbjudit skattelättnader för gasproducenter som omvandlar naturgas till el för bitcoinbrytning. Abbott har sagt att han hoppas att sådan lagstiftning ska hjälpa till att göra Texas till ”epicentrum för teknologisk utveckling”.

Den tidigare skeptiske Patrick har rättat sig i ledet och passat på att smickra narcissisten i centrum: ”President Trump har otvetydigt deklarerat att han tänker göra USA till världens kryptovalutahuvudstad. Hans visionära ledarskap kring bitcoin och digitala tillgångar har banat väg för snabb amerikansk innovation, och Texas leder vägen.”

Men vart leder den vägen? Vilken framtid är det Patrick och Abbott vill att Texas ska rusa mot?

En del av svaret finns bakom kulisserna, i livet hos Tim Dunn, som Texas Monthly kallat ”den mäktigaste personen i delstaten”. Dunn leder Crown Quest Operating, en av delstatens största oljeoperatörer.

Han är mångmiljardär och djupt konservativ kristen. ”Jag har mycket medvetet avskaffat alla inre skiljelinjer”, säger han i en podd från 2022. ”Jag har inte ett sätt att arbeta i affärer och ett annat i missionen och ett tredje i kyrkan […]. Jag jobbar för Gud, och Gud har gett mig massor av jobb att göra.”

Liksom HL Hunt nästan 100 år tidigare ser Dunn borrandet efter olja, och kampen för att hålla homosexuella borta från skolor, inkomstskatterna från marknaden och förnybar energi utanför elmixen, som delar av sin gudomliga mission.

Dunns rikedom ger honom makt. Hans nätverk låter regelbundet delstatslagstiftare veta hur han tycker att de ska rösta i frågor om allt från skatt till privatskolor. Röstar de rätt fortsätter pengarna att rulla in. Röstar de fel hittar han och finansierar en motkandidat i nästa primärval.

Men det är inte bara den hårdföra politiken som visar vart Texas är på väg, och i förlängningen kanske även vi andra. Det är livsstilen. På kvällarna åker Dunn hem till ett familjekomplex i oljestaden Midland, Texas, precis bakom Midland Classical Academy, en kristen skola han varit med och grundat. När hans barn blivit vuxna har de byggt egna hus på samma tomt. Dunn härskar över alltihop: patriark över familjen, skolan och genom sina donationer även stora delar av Abbott-administrationen och delstatsparlamentet.

Hans liv är en reklamaffisch för det löfte Abbott gett män som Elon Musk och Joe Lonsdale: här i Texas kan ni finna de gudagivna resurser ni behöver för att bli rika, och rätten att behålla pengarna och hålla familjen trygg, under er vaksamma manliga blick.

På 90-talet, under den kaliforniska ideologins glansdagar, fanns en lös, hippieaktig spiritualism i teknikvärlden. Att faktiskt gå i kyrkan ansågs hopplöst töntigt.

I dag, när Silicon Valley-ledare svänger högerut och i synnerhet när de flyttar till Texas, omfamnar många den samtidiga hyllningen av entreprenörskap och frälsning som står i centrum för den texanska ideologin. Elon Musk har förklarat att han, även om han inte går i kyrkan, anser att ”Jesus Kristi lära är god och klok” och ser sig som en ”kulturell kristen”. Joe Lonsdale är jude, men framhåller regelbundet ”judiskkristna värderingar” som fundamentet för ett gott samhälle.

När han flyttade till Texas tog han med sig Cicero Institute, en marknadsliberal tankesmedja han grundat i Kalifornien. Väl där var han med om att grunda University of Austin, en skola som ska undervisa i den västerländska kanon.

För Lonsdale, Dunn och i växande grad Musk, måste den högteknologiska framtiden sammanfläta kyrka, stat och marknad, till förmån för dem som är bäst på att förvandla offentliga resurser till privat vinst.

Den fusionen är den texanska ideologins innersta väsen. Visst fanns drömmen om frälsning genom teknik i 90-talets Kalifornien också, men den kaliforniska ideologin växte fram ur motkulturen, som ville öppna sinnet, hitta nya sätt att känna gemenskap och lämna den vanliga partipolitiken bakom sig. Den spiritualiteten råkade passa perfekt för att sälja och legitimera byggandet av ett globalt digitalt nätverk.

Den texanska ideologin föds inte i någon hippiefilosofi, utan av två sekler av resursutvinning i Bibelbältets hjärta. Dess kristendom betonar att man bör vörda de helgon som vandrar bland oss, snarare än att vi ska ta hand om de svagaste. De kristna inslagen i den texanska ideologin leder till byggandet av inhägnade gårdskomplex, inte soppkök.

Samtidigt är släktskapet med den kaliforniska föregångaren större än man kanske vill erkänna. Det var trots allt techindustrins misslyckande med att skapa ett jämlikt samhälle som bidrog till hemlösheten på San Franciscos gator.

Och det kan mycket väl bli så att de ekonomiska klyftor som länge plågat Texas till slut dränker entreprenörernas självförhärligande röster. Om skolorna blir tillräckligt dåliga, bostäderna tillräckligt dyra och den kristet nationalistiska etiken tillräckligt kvävande, kanske texanerna till slut hittar ett sätt att spräcka republikanernas riggade spelplan och kasta ut det nuvarande styret.

Under tiden tar den texanska ideologin sig tillbaka till Kalifornien. I februari 2025 publicerade The Stanford Review, en konservativ studenttidskrift som Joe Lonsdales tidigare mentor Peter Thiel var med och grundade, en essä med titeln ”Manifest destiny is the antidote to bureaucracy”.

I den gräver författarna i Texas historia för att rättfärdiga kraven på långtgående avregleringar, frigörande av entreprenöriell innovation och drömmar om att erövra Grönland och Mars.

”Utan frontlinjer skulle eliterna ha monopoliserat marken och blockerat framsteg – precis som i Europa”, skriver de. ”Under oljefeberns dagar gjorde Texas lösa regleringar det möjligt för vildborrare att borra fritt, vilket gav upphov till Exxon, Shell och Texaco. På senare tid kunde SpaceX förnya ’hårdteknologi’ när allt från flygplan till bilar stagnerade just därför att rymden förblev en helt oreglerad frontlinje.”

Precis som tidigare generationers teknikentreprenörer menar de att staten ska duka bordet, och sedan kliva åt sidan.

Måttet på USA:s framgång blir inte jämlikhet mellan medborgarna. Tvärtom: först när rätt sorts män strövar över slätterna kommer oljan att hittas. Och först när oljan hittas kommer Guds mission för Amerika äntligen att fullbordas.

”The Texan ideology” som först publicerades av The Baffler den 30 oktober 2025. Översättning av Leonidas Aretakis.