Det kan låta konspiratoriskt. Hela Sveriges presskår var samlad, för att under bästa sändningstid kabla ut Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlssons pressträff. Men det var inte en pressträff, det var en föreläsning för nya SD-medlemmar, som gick rakt ut i offentligheten – utan att någon vågar ställa sig upp på presskonferensen och säga: Kom till saken, din pajas!
Det var obehagligt och skrämmande när man följde de olika sändningarna. SVT gick in i mitten och klargjorde att övriga partier är överens om migrationspolitiken, och att 87 procent av riksdagens ledamöter inte håller med i de spyor som Mattias Karlsson öste ur sig. Aftonbladet klippte av efter 20 minuter och deklarerade att ”reklam brukar man faktiskt betala för”. Sveriges Radios Thomas Ramberg avbröt på slutet genom att ställa frågor. Allt för att försöka styra om föreläsningen till en faktisk pressträff, men misslyckades. Expressen sände hela pressträffen, oavbrutet.
SD är vinnare idag, samhället är de som förlorar. Anledningarna är tre.
1. SD gör det de har sagt att de ska göra. Sverigedemokraterna har allt sedan valet idogt arbetat med att sätta allt ljus på sig själva. De har hotat med nyval, med att fälla budgeten och att de vill ta ansvar för Sverige. Men det är naturligtvis inte ansvar Sverigedemokraterna vill ta. De vill destabilisera samhället och politiken och skapa kaos. På pressträffen deklarerade Oskar Sjöstedt högt och tydligt, att S/MP-budgeten och Alliansbudgeten är ungefär lika dåliga. Ändå väljer SD Alliansens budget. Många kommentatorer har sagt att det är lite märkligt agerande på grund av att de nu ”förlorar sin position som tungan på vågen”. Det är sant, men historien och utvecklingen i Europa visar att det i det långa loppet inte kommer göra något. I många länder där blockpolitiken lösts upp för att hålla rasister utanför makten, så blir de rasistiska partierna till slut störst.
2. SD bryr sig mer om sig själva än om välfärden. Till viss mån gör även deras väljare det. När man redan har tappat tron på politikens möjligheter, och det äntligen kommer ett parti som säger sig mena allvar, vilja förändring ”på riktigt” och nu i och med detta besked också gör det. Det är svårt att se att det kommer bli en enorm svekdebatt om deras beslut. Men det finns också det som talar emot det. Runt om i kommuner och landsting har nu ekonomer räknat på vilka satsningar som kan göras i skolan, i äldreomsorgen och inom vården. Dessa kalkyler kan nu kastas över bord, för med en Alliansbudget kommer inga av dessa pengar att komma kommuner och landsting till del. När det politiska samtalet ytterligare trycks ihop i mitten, som kommer ske när Löfven nu räknar med att Folkpartiet eller Centerpartiet ska nappa, så vinner SD. Vis av tidernas mest visionslösa valrörelse, den vi nyss kommit ut ur, borde alla förstå att folk måste få tillbaka tron på att politiken har betydelse. Då är lösningen mer politisk konflikt – inte mindre.
3. Alliansen gör gemensam sak med SD. Löfvens regering, som redan när den tillsattes var väldigt svag, har stått i Alliansens skottglugg sedan valet. Man har stormat ut från pensionsmöten, man har vägrat ta emot Löfvens utsträckta hand och nästintill varit hånfull mot regeringens samarbetssvårigheter, allt för att ytterligare skadeskjuta en redan svag statsminister. Det Alliansen ser framför sig är hur de ska kunna skadeskjuta Löfven ytterligare. Alliansen är smartare än att stänga in sig själva i sitt eget spel. De kommer inte verka för ett nyval innan det finns en ny partiledare i Moderaterna och kanske till och med Folkpartiet (Björklund har i skrivande stund inte yttrat ett ord om regeringskrisen). Det blir inte nyval nu, men det kan bli nyval när Alliansen och SD behagar. Alternativt så fortsätter man att helt begränsa Löfvens möjligheter att i regeringen driva på för en annan politik. I ett sådant politiskt läge vinner man valet 2018.
Det är en dyster dag för Sverige. SD har vuxit så mycket i mandat och politiskt inflytande att man nu fått avgörandet för budgeten i sin hand. Vi har en supersvag regering med supersvagt politiskt subjekt. Hela samhällsutvecklingen är på väg att glida oss ur händerna och samtidigt lyfter inte vänstern. Ansvaret vilar nu tungt för alla rörelser, partier och människor som kallar sig vänster. För det är bara vänstern som kommer kunna fortsätta att vara opposition mot orättvisor, rasister och politiker som vill göra kaos. En stenhård opposition från vänster kommer kämpa för en solidarisk flyktingpolitik och fortsatt hålla Sverigedemokraternas inflytande borta från den svenska politiken.
Det verkar dock inte som att vänstern varit särskilt framgångsrika i röstmaximering eller i att stå på gatorna och demonstrera. Det verkar inte hjälpa. Vänstern måste bedriva ett långsiktigt arbete som handlar om att bygga en starkare rörelse. Det kommer bli ett långt och prövande arbete. Men det måste göras – för om inte vi vilka?
