Den engelske dramatikern och Nobelpristagaren Harold Pinter är död. Det borde rimligen föranleda Flammans kulturredaktör att skriva några rader, i synnerhet som Pinter inte bara betraktas som en stor dramatiker, en av 1900-talet största rent av, utan också var en radikal och rabulist, en socialist som aldrig tvekade att säga sin mening.
Många minns säkert med förtjusning – och andra med fasa – hans Nobeltal, som formade sig till ett verbalt frontalangrepp på USA:s krig i Irak.
Ändå har det tagit emot. Jag är helt enkelt ingen vän av Pinters dramatik. Som ung gymnasist såg jag ett par av hans pjäser på Göteborgs Stadsteater, även om jag skam till sägandes inte kan påminna mig en enda titel. Två personer, varav den ena var alltid Sven Wollter, sitter i ett torftigt möblerat rum och yttrar sig ytterst knapphändigt och enstavigt under tre timmar. Lyckligtvis med paus. Nu efteråt har jag lärt mig att det handlar om att demaskera maktförhållanden, både de privata och de samhälleliga. Hmmm.
Pinter själv ansåg att hans pjäser representerade en djupare form av realism. Det är en inte ovanlig ståndpunkt inom den modernistiska traditionen. Man säger att man går djupare, att man visar nya skikt av verkligheten. Därmed skulle det vara radikalare än den traditionella socialrealismen. En ny tid kräver inte bara en ny politik, utan också nya former, ny estetik. Det är ingen tillfällighet att det inom den modernistiska traditionen går 13 socialister på dussinet.
Det problematiska är att teatern då förlorar sin folklighet. Teaterpubliken krymper, ingen deklamerar dikter längre, och litterära storverk är en angelägenhet för experter. Kulturen riskerar att, trots sina radikala avsikter, bli ett elitprojekt.
Jag är naturligtvis medveten om att deltagande i kulturlivet är i stor utsträckning en fråga om maktstrukturer i samhället. Men också formen och innehållet har betydelse. Det går inte att som Majakovskij på sin tid hoppas på att arbetarklassen kommer att uppskatta avantgardistisk poesi bara den blir mognare och får mer utbildning. Arbetarklassen föredrar fortfarande Jesenin. Framför allt citerar man rocktexter, anspelar på filmer och spelar dataspel. Men det är inte heller oproblematiskt då det sker i en genomkommersialiserad miljö med allt som det för med sig.
Det är kanske dags att gå vidare. Ta vara på modernismens snart sekelgamla erfarenheter och lärdomar, och utan att tappa vare sig de radikala avsikterna eller kraven på kvalitet utveckla en mer inkluderande och tillgänglig estetik.
