Nu närmar sig slutspurten i vänsterpartiets sökande efter en partiledare. För många har denna fråga hamnat i fokus inför den stundande kongressen. Det är förståeligt, men inte speciellt lyckat.
Den viktigaste frågan för vänsterpartiet är egentligen inte partiledarfrågan, utan den generella politiska linjen. Konkret handlar det om ifall vänsterpartiets uppgift skall vara att rusta ned välfärdstaten i samråd med de övriga partierna, eller utveckla motståndet mot denna deprimerande utveckling. Det första alternativet kommer innebära ett förtvinande, irrelevant parti i stil med de franska och tyska vänsterpartierna.
Det andra alternativet kan innebära en vändning för vänstern i Sverige, en möjlighet till förtroende från alla de människor som förlorat hoppet om socialdemokratin. Men det vore lögn att påstå att det inte alls har att göra med partiledarvalet.
En partiledare för ett relevant vänsterparti måste ha några viktiga egenskaper, förutom att vara en skicklig talare och slagfärdig debattör förankrad hos partiets medlemmar.
För det första måste det vara en person som har en tydlig och konsekvent profil i försvaret av välfärdsstaten, som kan leva med den rättning åt vänster som vänsterpartiet behöver.
För det andra är det viktigt att det är någon som klarar av att tampas med socialdemokratin, som – om vänsterpartiet tar upp kampen om linjen i arbetarrörelsen – säkerligen kommer göra sitt bästa att utmåla vänsterpartiet som ett anti-fackligt medelklassparti. Den som klarar det, och samtidigt kan föra en konkret feministisk linje med inriktning på arbetarklassens kvinnors problem, kommer att göra mycket för att rubba en förstelnad arbetarrörelse.
För det tredje bör det vara någon som kan hålla en antiimperialistisk linje i debatten om Sveriges utrikes-politik, som nu ställs på prov i Irak och Afghanistan.
Vad vänsterpartiet däremot inte behöver är någon som arbetar sig själv sönder och samman. Gudrun Schyman föll framför allt offer för sin egen drivkraft att arbeta. De som tror att det var en slump bör titta i historieböckerna – där ser man att vänsterpartiet har en historia av utslitna partiledare. Förbluffande många har fått alkoholproblem: de har börjat sina uppdrag med liv och lust och inte sällan slutat, nedgångna och belastade med pinsamma offentliga misstag. Det är dags att bryta med denna dystra tradition.
I alla arbeten är det viktigt att kunna ha ett liv, med familj och vänner. En partiledare har mer, inte mindre, behov av detta, eftersom arbetet kräver plats i strålkastarljuset. Det handlar också om att bryta med en den gamla patriarkala rollen, där ledaren helt skall gå upp i sitt yrke och behöver fullständig markservice för att kunna fylla sin roll. Det vore en välgärning om vänsterpartiet kunde lära av sin historia och skapa en partiledarroll som enligt principen mindre, men bättre. Bakom partiledaren skulle fyra-fem utåtriktat skickliga personer kunna lyftas fram för att ge vänsterpartiet kända profiler i några strategiska frågor, samt en skicklig partisekreterare. Då kan partiledaren också komma mer till sin rätt, genom att själv profilera sig i några centrala frågor. Då slipper också partiledaren att åka ut på vartenda möte där en lokalförening vill ha partiets ansikte utåt.
Det finns bara en kandidat som uppfyller det som behövs för att vara partiledare i vänsterpartiet, och det är Lars Ohly. Ingen kan kräva att Lars Ohly ställer upp som partiledare, speciellt inte med den historiska tradition som vänsterpartiet visar upp. Men det finns många som vill se honom på partiledarposten och känner tillförsikt inför möjligheten att ha en sådan ordförande. Det är dags att vänsterpartiet ställer upp för den som partiet behöver, Lars Ohly.
