Det finns en anekdot om den tyske socialdemokratiske ledaren August Bebel. Han åker tåg på väg till en partikongress, och stöter ihop med en arbetare, som är kongressombud. Den socialdemokratiske arbetaren vill gärna hälsa på kamrat Bebel, och de utbyter artigheter en stund. Sedan säger arbetaren bekymrat att han vill fråga kamraten en sak: det är nämligen så att de har organiserat en studiecirkel i marxism i hans klubb, de läser Kapitalet, men de finner boken mycket svår, för att säga som det är begriper de just ingenting. Bebel svarar glatt: det är ingenting att bry sig om kamrat, jag har inte heller orkat läsa längre än till första ekvationen.
Och vid den ekvationen är vi än idag. Ekonomin är inte vänsterns paradgren helt enkelt.

Vi genomlever just nu den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Den borgerliga regeringens hantering av denna kris har varit närmast surrealistiskt undermålig. Och samma regerings förtroende växer – tack vare deras ekonomiska politik.
För någon månad sedan kom det en rapport om att den obetalda övertiden har exploderat senaste året. Det betyder rimligen att arbetslösheten i själva verket är långt högre än vad statistiken visar. Svensk arbetslöshet, också officiellt, är nu i nivå med EU-genomsnittet, när den tidigare var långt under. Då ältas det statsministerns absurda siffror om antalet sysselsatta, och vänsterledaren blandar ihop antalet arbetslösa med antalet lagda varsel.

Försämringar i sjukförsäkringen har genomförts utifrån felaktiga uppgifter – avslöjas i en akademisk avhandling.
Medan hela eurosamarbetet hotar att kollapsa totalt, kommer det propåer från borgerligt håll att Sverige ska gå med – för ekonomins skull. Jag skulle bedöma risken som överhängande.
Det saknas förvisso inte helt motröster. Kollegorna Ehrenberg och Ljunggren på ETC, Martin Lindblom på LO-Tidningen, Björn Elmbrant på Dagens Arena, för att nämna några, det har startats en blogg för ”vänsterekonomi”.
Men det är bara spridda rop. Det saknas en mäktig kör som kan skingra de borgerliga dimmorna, och presentera klara och konkreta alternativ inom den ekonomiska politiken.
Till en viss del beror naturligtvis tystnaden på att det saknas vänsterfora – den evigt sorgliga historien om bristen på vänstermedia.
Men det är långt ifrån hela sanningen. Vänster måste bli bättre på ekonomi. Det krävs både fördjupad kunskap och pedagogisk förmåga att förmedla den.
Det är dags att lösa ekvationen.