Det pågår en tragedi rätt över gatan. På många plan.
Huset från fyrtiotalet ska renoveras – och hyrorna höjs med fyrtio procent på ett bräde. Tysta grabbar i slitna t-shirts och gympadojor har strukit runt i huset, arbetena har pågått sju dagar i veckan, ibland till sent in på nätterna. Vi har undrat om de sover därinne när arbetspassen är över – eller i containrarna som står runtomkring.
Innan byggfuttarna rullades bort talade jag en stund med byggledaren som dirigerat alltihop, en hygglig grabb från östra Finland. Han sa: Det är en fuskrenovering, det är inte roligt att jobba med ska du veta. De vill bara ha det allra billigaste, och det håller knappt ihop, det faller sönder i händerna på oss.
Nu står vi i vårkvällningen några grannar. De är nedstämda, en är heligt förbannad. Han försökte få behålla den gamla ekparketten som han gillade, men han fick nej, det skulle ut alltihop, och det nya skräpet in.
För att få höja hyran. De tog skafferiet också, berättar han. Det finns ingenstans att lagra maten längre. Och lister och sånt har redan börjat falla av.
Stölden av allmännyttan har tillhört det som upprört mig mest med högerpolitiken som drivits de senaste decennierna, hur man tvingat folk att bli kapitalister som ska läsa börssidorna och sitta på banken och darra över räntor.
Man känner det liksom i luften när man kliver in i de ombildade kvarteren härute, det blir kvavt.
Men nu vet jag inte längre.
De sitter i samma båt allihop, hyresgästföreningen, byggbolagen, värdarna – miljardärerna, Roger Akelius, Dan Sten Olsson, Mikael Ahlström – reglerna är utformade efter deras intressen och för att allt ska sopas rent. Reparation och underhåll, varsamt tillvaratagande finns inte på kartan. S eller M spelar liten roll. Storbolagen styr efter sina riktlinjer, och ytterst styr de våldsälskande kungadynastierna i Saudiarabien och Bahrain som moderater likväl som socialdemokrater älskar att sälja vapen till.
Så länge Big Oil styr den här planeten är vi fast och kommer ingen vart.
Jo, ikväll är jag uppgiven.
De har hittat på en maskin som går av sig själv. Den tycks inte gå att hejda. Destruktionslustan antar ständigt nya skepnader. Djupast nere sitter den väl i oss själva.