I riksdagsvalet 1979 vann borgarna. Drygt 8 000 röster skilde mellan den borgerliga trepartiregeringen och S och VPK. I samma val röstade sammanlagt cirka 20 000 personer, eller 0,4 procent av väljarkåren, på antingen Arbetarpartiet Kommunisterna eller Sveriges Kommunistiska Parti.

Det kan vara bra att ha i bakhuvudet i den senaste veckans debatt om Feministiskt Initiativ och rösttaktik. Det började med en ledare av Göran Greider i Dagens ETC, där han påpekade det ganska självklara; att om människor som i de flesta fall skulle ha röstat rödgrönt i stället röstar på ett parti som inte kommer in i riksdagen, ökar risken för en borgerlig regering. Svaren lät inte vänta på sig. Gudrun Schyman tyckte rödgröna debattörer borde göra precis tvärtom; uppmana till att rösta in Feministiskt initiativ i riksdagen som ett slags kamrat fyra procent, om opinionssiffrorna skulle peka på att FI hamnar strax under riksdagsspärren. Problemet är att FI inte hamnar strax under riksdagsspärren. I den senaste Sifomätningen fick partiet 1,3 procent.

”Vi måste prata om viktiga politiska frågor och inte bara en massa taktiska överväganden som spär på politikerföraktet”, kan en annan del av kritiken mot Greiders text sammanfattas som.

Det är ett problem att politik allt mer kommit att beskrivas som ett taktikspel mellan två schacklag. Men det är inte samma sak som att det är fult och förkastligt att tänka taktiskt. De borgerliga gör det definitivt. Liberaler som i vanliga fall skrattar åt kristna värdekonservativa har taktikröstat in KD i riksdagen för att det gynnar deras syften. För att ta ett exempel.

Det verkar även finnas en viss tvekan hos Vänsterpartiet och Socialdemokraterna att diskutera taktiska avväganden. Rossana Dinamarca, feministisk talesperson för V och Martina Skrak, kommunalråd i Malmö klargjorde att de inte ville att en röst på FI ska avgöras av taktiska skäl utan att människor ska rösta på V för att partiet har den bästa politiken. För den som är feminist och socialist är det sant. Det är mycket rimligare att rösta på ett feministiskt parti med en tydlig vänsteranalys än på ett parti som knappt erkänner att höger eller vänster är viktigt. Eller som Gudrun Schyman uttryckte det: politiken är ”fastfrusen och förstelnad i ett hundraårig höger–vänster-skala”.

Men oavsett det finns ett dilemma med att rödgröna väljare röstar på ett parti som inte kommer in i riksdagen. Jag funderade själv länge på om jag skulle skriva den här texten, just för att debatten riskerar ta fokus från viktiga politiska sakfrågor. Men jag kom fram till att det vore ohederligare att låta bli att påpeka risken med ett ”valet 1979-scenario”. De senaste åtta åren med en borgerlig regering har varit en katastrof ur all form av jämlikhetsperspektiv, inte minst det feministiska. Samtidigt har vi ett fascistiskt parti som har en vågmästarroll i riksdagen. Vi har inte råd att förlora ett val till.

Det behöver inte innebära att uppmana FI att kasta in handduken och lägga ner. Ett alternativ kan vara att Feministiskt Initiativ gör som en del mindre vänsterpartier. De ställer upp i kommun- och landstingsval på ställen där de har en chans att få mandat och uppmanar sina medlemmar att rösta på något av arbetarrörelsepartierna i riksdagsvalet.

Det kan finnas många olika skäl till att rösta på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet. Ett kan vara att man hoppas att partiet når 2,5-procentsspärren, som ger rätt till partistöd, snarare än riksdagsspärren och tycker det är överordnat allt annat. Ett annat kan vara att man inte tycker det spelar någon roll om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Men den som faktiskt hoppas på en röd eller rödgrön regering och tror att vänsterpolitik gör skillnad – framför allt för kvinnor – måste överväga hur en sådan säkrast uppnås.