Dags att ta farväl av ännu en frustrerande säsong av Sveriges sista knastrande lägereld: ”Gift vid första ögonkastet”.
Som alltid är makarna hopplöst omaka. Människor med skinn på näsan och integritet (två formella omskrivningar för håll dig borta) förväntas komma överens om var skedarna ska ligga efter en stel kyss framför två motvilliga släkter. Jag har sett åldrade gatukatter med bättre samspel.
Sådana artskillnader skyls dock ständigt över av psykologerna, både för att försvara de miserabla matchningarna och hålla tittarna i ovisshet till sista avsnittet. Problemet är bara att vi har ögon, öron och en hjärna, och märker därför hur psykologerna omformulerar den uppenbara bristen på kemi till kommunikationsproblem.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Tankarna smittar även av sig på paren som snart pratar flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda. Till slut låter de som mamman på lekplatsen som förklarar att Liam manglade ned din unge med en påk för att han har svårt att uttrycka sina behov. Liam kanske bara behöver tas i örat?
Detta ständiga prat om prat ersätter allt verkligt prat. Säsongen innehåller knappt ett enda genuint samtal, men desto mer kallprat och mikromobbning (förlåt, kommunikationsproblem). Sex är också märkligt frånvarande – så när som på den ”förspelspasta” där Arvid lovar Ida att ”smeta in dig i carbonara” och ”tejpa för din mun”. Svältfödda på deltagarnas inre fick vi oss plötsligt en rågad skopa.
Ett annat av psykologernas verktyg är att slänga in en utmaning. Vi minns alla när innerstadspiffiga Märtha som drömde om en alfahane med BMW i fjol besvarade myssnälla rollspelaren Axel sänginviter med en kuddmur. Inga problem, tänkte psykologerna – och kastade in en rallytävling som så pressade Axel att han krockade och Märtha behövde köra dem tillbaka. En relation som bokstavligen var en bilkrasch.
Årets motsvarighet är Agust, en hurtig hippie med egensnickrat hus, och behärskade djurvännen Caroline, som blir upprörd när han kliver över en avspärrning för att smeka handen mot en fin husvägg. Alla – tittare, experter, deltagare, gatukatter – förstod att det var dags för farväl, ändå dröjde de kvar hela säsongen. Möjligen av mod, men kanske även för varumärkesbyggande eller tittarinviter. Ett rimligt drag som samtidigt tar publiken ännu ett steg närmare hjärnblödning.
Visst gör alla inblandade sitt bästa (det var en lögn) men jag drömmer ändå om att göra slut med experterna och ragga upp nya. Vad sägs om en kedjerökande författare som uppmanar paren att ligga med andra? En spådam som löser bråk med kristallhealing? En sociolog som skyller sexbristen på arbetslösheten? Vi hade fått mer drama, mindre skendialog och roligare tv.
Tyvärr har jag inga motmedel inför nästa säsong, för om jag var beredd att tittstrejka hade jag redan gjort det. Så vad håller oss kvar?
Snabbt dyker seminariemarxistiska teser upp.
Som att våra begränsade möjligheter att styra över vårt gemensamma öde förkläs till illusorisk valfrihet (”vårdval”, ”skolval”) och får oss att längta efter motsatsen. Det vill säga frivilligt tvång, underkastelse inför plikten – här i form av arrangerade äktenskap. Eller att vi i en stormig tid, präglad av pandemier, bostadsbrist, terrordåd och extremväder, behöver livbojar. Seriens äktenskapshets skulle i så fall snarare uttrycka en konservativ törst efter trygghet i åtminstone den lilla världen.
Sådana svar är vaga men framför allt skittråkiga. Det enkla svaret är att vi har att göra med verkliga människor som vi därför också vill väl. Programmet är precis som kärlek och flipperspel: roligt men helt jävla omöjligt och slutar oftast rätt i rännan. Efter en snabb rusch av besvikelse följer en obefogad förväntan inför nästa omgång. Repetera.
Jag kan inte vänta till nästa säsong.
