Vänsterpartiets styrande gruppering påstår att Sverige skulle ha hamnat i en helt ny säkerhetspolitisk situation när den ska legitimera och försvara partiets fundamentala avsteg från det gällande programmet beträffande militär upprustning, vapenexport, med mera.

Hur har partiledningen kommit fram till påståendet om en ny säkerhets­politisk situation? Jag har hittills inte sett att den redovisat en fakta­baserad omvärlds­analys. Nej, det är ingenting den själv kommit fram till utan den trista sanningen är att lednings­gruppen bestämt sig för att böja knä och sjunga med i ett slags nationell väckelse- eller samlings­sång vars refräng i olika variationer för­kunnar samma ”sanning”: Ryss­lands anfalls­krig mot Ukraina, det ”första kriget” på vår kontinent sedan andra världs­kriget, inne­bär en avgörande vänd­punkt, eller som Flammans egen kör­ledare, Jonas Elvander, nynnar: ”Det finns årtionden när inget händer, och det finns veckor när årtionden händer” – bara för att kunna slå fast: ”Vänstern måste uppdatera sin geo­politiska analys”. De som vägrar att sjunga med i nämnda litania karakteriserar han som företrädare av en ”dumskallarnas antiimperialism”.

Jag erkänner villigt – och inte utan en viss stolthet – att jag är en sådan typ av dumskallig antiimperialist och som sådan klarar jag inte av att alltför lättvindigt glömma bort mina ackumulerade historiska kunskaper och analytiska slutsatser. Vad säger mig dessa kunskaper om det unisont propagerade ”nya”?

Låt oss börja med det som verkligen var en vändpunkt och ledde till en helt ny säkerhetspolitisk situation: statssocialismens implosion och upplösningen av Warszawapakten. Det första kalla kriget var därmed avslutat. Den kapitalistiska och liberala världen hade segrat och man började triumfatoriskt tala om ”historiens slut”. Hur skulle Europa ordnas nu? Skulle Gorbatjovs vision om ”det gemensamma europeiska hemmet” få bli verklighet? Det var många som hoppades på det, nu då Nato blivit av med sin kommunistiska huvudfiende och därmed även med sitt traditionella existensberättigande. Det senare hävdade till och med den amerikanska diplomatins grand old man, George Kennan, en av kalla krigets intellektuella arkitekter. Men vad hände under de följande åren, de årtionden då enligt Elvander ”inget hände”?

För drygt två årtionden sedan fördes det första anfalls­kriget i Europa efter 1945: Natos bombkrig av Serbien 1999. Detta krig beskrevs då – på samma sätt som Ukraina­kriget nu – som en vändpunkt i internationell politik.

Den socialdemokratiske riksdags­leda­moten Bengt Silfver­strand för­dömde året därpå ”Natos bomb­krig” som ”ett klart brott mot folk­rätten”. I inter­pellationen ”Sanktionerna mot Jugoslavien” skrev han om krigets bak­grund: inre politisk splittring ”blev inledningen till ett sönderfall som för­stärktes av att väst­makterna drog åt de ekonomiska tum­skruvarna gentemot Jugoslavien”. Deras sanktioner ”för­störde landets ekonomi och sociala struktur på ett sätt som all­varligt för­sämrade för­ut­sättningarna för en demokratisering och en mer normal utveckling”. Enligt flera oberoende experter, för­klarade han, ”har det funnits möjlig­heter att und­vika Natos bomb­krig och att lösa konflikten på fredlig väg”. Natos så kallade freds­för­slag ”var ett ensidigt diktat inne­bärande att Nato påtog sig rätten att ockupera Serbien”. Det var ”skräddar­­sytt för att till­handa­hålla en ursäkt för krig.”

Silfverstrands interpellation kan ses som ett dokument över det som verkligen hände under denna tid, då ”inget hände”. Det är inte Sveriges objektiva säkerhetspolitiska läge som är nytt utan den subjektiva uppfattningen av detta läge. Därmed menar jag att det under denna tid har skett en dramatisk förskjutning av hela den politiska skalan högerut och mest markant är den hos Socialdemokraterna och hos Vänsterpartiet.

Werner Schmidt är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och medlem i Vänsterpartiet.