Dagens mediedebatt om storstädernas medelklass syftar till att främja borgerlighetens agenda. Christer Wigerfeldts (Flamman 11/3 2010) och Aron Etzlers (Flamman 18/3 2010) nyansering av debatten är därför välkommen. Men både att göra medelklassen till huvudfiende och att – som S och MP – låta den få veto över skattepolitiken, är att övervärdera dess betydelse. Båda analyserna förhindrar bygget av politiska allianser mellan LO-kollektivet och medelklassen.
Till att börja med: är det så självklart att medelklassen alltid är höger? Eller är det en följd av att borgerlighetens strategier för att vinna den – särskilt i Stockholmsområdet – varit mer effektiva än vänsterns?
Såväl när tjänstemännen började organisera sig fackligt som när framför allt medelklassens unga radikaliserades på 1970-talet, så var det efter att arbetarrörelsen ”banat väg”. Först genom att visa på facklig organisering som en framgångsväg, sedan genom att bygga upp en välfärdsstat som även inkluderade medelklassen. När borgerligheten från 1980-talet tvingade arbetarrörelsen till defensiv, lyckades det bland annat för att borgerligheten skickligare än arbetarrörelsen inkorporerade medelklassen i sitt eget nyliberala projekt. Genom att vädja till dess plånbok (med skattesänkningar), smickra dess självkänsla (”du är kompetent, får god lön och behöver ingen trygghet”) och anpassa (privatisera och marknadsanpassa) välfärden efter dess behov.
I samtliga fall en medelklass som lierar sig med de politiska krafter som leder samhällsutvecklingen. Men som inte själv leder den. Detta understryker den marxistiska sanningen, att ”medelklassen” är ett tveksamt begrepp. Vilka som räknas dit och vilken roll den spelar avgörs till stor del av politiska styrkeförhållanden.
Men sannolikt underskattar vänstern medelklassens politiska potential. Stora delar av den är ganska radikal. Men delvis i andra frågor än LO-kollektivet. I viss utsträckning i välfärds- och arbetsmarknadsfrågor. Men också vad gäller miljöfrågor, internationell solidaritet, asylfrågor, i synen på homo-, bisexuella och transpersoner samt i vissa feministiska frågor. Ett liknande mönster gäller för ungdomar.
Fremskrittspartiet i Norge och republikanerna i USA har använt dessa värderingsskillnader mellan arbetare och progressiv medelklass till att få arbetare att liera sig med högern. Vänstern behöver strategier som gör det omvända: bygger ihop radikala krav från arbetare respektive medelklass till gemensamma progressiva politiska projekt. 1970-talets starka tryck i såväl sociala och fackliga frågor, som jämställdhet och internationell solidaritet visar att detta är möjligt. Om vänstern har förtroende i båda grupperna kan den knyta dem samman. Men då får den inte lämna walk over på exempelvis klimatfrågan till miljöpartiet, som knappast är förmöget att bygga sådana allianser.
Dessutom behövs strategier för välfärden. Den generella välfärden utformades för att skapa solidaritet mellan arbetare och medelklass, med följd att medelklassen började rösta rött. Sedan dess har medelklassens krav på inflytande över och förbättringar i välfärden – både som brukare och anställda – ökat. Men den här gången blev det högern som utvecklade strategier för att tillgodose dessa krav. Genom privata lösningar och marknadsinslag som ger bäst service till de som skriker högst. Den dag arbetarrörelsen effektivt lyckas kanalisera samma krav till stöd för en utbyggd och demokratiserad välfärd, så lär stora delar av medelklassens inte bara skifta mot rött igen, utan också bidra till en välkommen förstärkning av vänstern.
