Från många håll klagas det nu på att ”plånboksfrågorna” tog för stor plats – att det direkta egenintresset vann över medmänskliga värderingar. Ja. Jo. Nja.
I samma val som en majoritet röstade för skattesänkningar fick SD ungefär lika många röster som V – utan att främst gå till val på dessa frågor. SD ville visserligen ha ännu fler skattesänkningar än Alliansen, men de gick till val på välfärd – för de infödda och skötsamma. De vann många röster på att formulera sina felaktiga svar på verkliga problem. Segregationen och orättvisorna och kriminaliteten finns, men det är ju inte invandrares fel utan systemets eller kapitalismens om man så vill.
Bilden är med andra ord tvetydig. Många debattörer har redan framfört att valet inte förlorades under några veckor, utan under år av ett icke trovärdigt styre under Socialdemokraterna (med Vänsterpartiet som stöd). Det jag vill lyfta upp här är några saker som berör så väl förhållningssätt som politiska sakfrågor.
Dagarna efter valet kände många människor ett behov av att uttrycka att de är antirasister, och att ”alla gillar olika”. På Facebook vill ingen ha en SD-väljare som vän. Fullt förståeligt, rent känslomässigt. Men vill vi i längden nå verklig framgång och eliminera främlingsfientliga åsikter hos både partier (och ja, då menar jag fler än bara SD) och väljare, så duger inte präktiga och snälla kampanjer. Ta det där med ”olika”? Skulle min serbiska bakgrund göra mig annorlunda än mina svenska kamrater på jobbet? Eller är min palestinske granne så himla olik mig? Inte då.
Sådana kampanjer som jag nämnt ovan – organiserade som oorganiserade – skapar bara ännu mer distans till det som vi i vänstern vill berätta. Vi vill ju att var och en ska hålla med om att välfärd byggs av ett enat folk, rättvisa för alla står emot försämrade villkor på arbetsplatserna. Och jag hoppas att vi dessutom vill berätta att just egenintresset, till exempel folks önskan om löneökningar inte står emot att rösta rött.
Vi undrar varför i all världen inte fler röstar på oss när det i flera undersökningar visar sig att majoriteten av folket håller med om att välfärd ska gå före vinstintressen och skattesänkningar. Vad har vi gjort för fel? Hm. I slutdebatterna fokuserade samtliga av de rödgröna ledarna på att vädja till väljarnas medmänskliga sida. Jag misstycker ju inte i sak. Det är för djävligt att barn ska behöva ljuga om sitt sommarlov inför klasskompisarna för att inte framstå som fattiga (minns att jag själv gjorde det som 10-åring). Det är helt galet att svårt sjuka blir utförsäkrade. Men det jag tycker är problematiskt i sammanhanget är att man här utmålar sig som ett ”tycka synd och ta hand om”-alternativ.
Som bekant är vill ju ingen känna sig svag, utan man vill ju vara den där som Reinfeldt talar om, den som får tusentals kronor i sänkt skatt, som har råd med hushållsnära tjänster och som har barn som får toppbetyg i uppförande i Björklunds skola. Även om man råkar vara en lågbetald, deltidsarbetande undersköterska med tre busiga ungar.
Vår berättelse byggde på verkligheten och det ska den fortsätta göra. Men vi måste fram med våra framtidsvisioner, om vart vi ska. Konkreta visioner som appellerar till vår vardag: gratis förskola, fri tandvård, höjda löner (de kommunala lönerna kan vi faktiskt styra), sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Helt enkelt plånboksfrågor. Dessutom vill vi ha en generell välfärd som omfördelar från de få till de många.
Kontentan? Fram med allt som Vänsterpartiet redan står för. Fram med egenintresset så ska vi nog kunna ingjuta folk solidaritet inför kommande val.
