Om jag hade hört ordet ”hudvårdsrutin” när jag var 15, vilket jag inte gjorde, hade jag nog antagit att det syftade på ett tjärbad för patienter med bisarra, fjällande hudsjukdomar. I dag är rutinen självklar för många 15-åringar, förutsägbart nog för dem med kvinnligt kön. ”Vilken är din hudvårdsrutin?” har i intervjuer med yngre kvinnor blivit en given lära-känna-fråga som antas säga något kärnfullt om individen. Antalet videosnuttar (reels) med rubriken ”Min hudvårdsrutin” ökar ständigt och spänner över hela spektrat från proffsproducerade reklaminslag med Bianca Ingrosso till högstadietjejer i dunkla badrum som mumlar något om att få till ”rätt glow”.
Hudvårdsrutinen är en process som involverar 5–10 produkter med namn som ”toner”, ”serum”, ”primer” och ”concealer” (bland andra) som i rätt ordning duttas och smörjs in i ansiktet. Syftet är att ”uppnå en hälsosam hud”, vilket är detsamma som vackrare hud. Producenternas uppfinningsrikedom är imponerande; förutom mängden barocka specialingredienser (snigelsekret är populärt, spårmängder av guld och vulkanaska förekommer) gör differentieringen beroende på hudtyp och lokal (partiet kring ögonen kräver givetvis egna serum och primers, för att inte tala om torra respektive oljiga partier i olika hörn av ansiktet) att mängden produkter ökar med minst en tiopotens. Lägg därtill att man givetvis kan ha en rutin för varje årstid, och antalet produkter överstiger kanske inte stjärnorna i Vintergatan men väl i någon mindre dvärggalax.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I början av november, i samband med att kedjan Lykos öppnade ny butik och utlovade gåvopåsar, utbröt kaos när mängder av tonårstjejer blev utan gratissmink trots att de köat hela natten. Ägaren bad om ursäkt — trots att hela händelsen förmodligen var noggrant kalkylerad och att företaget fick precis de rubriker det var ute efter. Händelsen gav hursomhelst ett perfekt underlag för att förlöjliga alternativt förfasa sig över tjejers besatthet av skönhet och hudvård. Grundpremissen både för dem som hånflinar och dem som medkännande skakar på huvudet är att beteendet är irrationellt. Snigelslem för 2 000 kronor? Kom igen!
Men att lägga ned all kraft på att maximera sin skönhet är högst förnuftigt. Och till skillnad från snigelslemmets skönhetsegenskaper är detta mycket väl studerat och belagt. Nästan varenda studie på saken bekräftar att det finns en betydande ekonomisk ”skönhetspremie” på arbetsmarknaden i snart sagt varje samhälle och bransch. Högre lön är inte den enda fördelen – även sannolikheten att uppnå en önskad position ökar, liksom många andra ekonomiska och sociala fördelar. Många forskare argumenterar övertygande för att skönhet borde kunna betraktas som en form av kapital, parallellt med den franske sociologen Pierre Bourdieu kulturella kapital. Att kulturen blivit alltmer visuell – det är exempelvis otänkbart med en tidning utan bildbylines – bidrar ytterligare. Du kan omöjligen ligga och fjälla osedd under en sten och delta i samhällsdebatten. (Eller snarare: endast den franska författaren Michel Houllebecq kan det.)
Skönhetssträvan är alltså rationellt för unga kvinnor. Problemet är som vanligt kapitalismen, och en ovanligt vild marknad som tar en tusenlapp för 50 milliliter av något gojs som innehåller kollagen, en molekyl alldeles för stor för att tränga igenom huden varför effekten närmast är att likna vid ”att daska sig själv i huden med en fläskfilé” enligt dermatologen Johanna Gillbro. Det finns en handfull, och endast en handfull substanser (inte särskilt naturliga eller hälsosamma, märk väl) som faktiskt tillfälligt ger finare hud — retinol och salicylsyra är två sådana, och bägge är billiga. Det de hudintresserade tjejerna behöver är inte förfasanden utan vetenskap, hård evidens och någon form av reglering som begränsar det skamlösa svindleriet av unga kvinnors veckopengar.
