Jag bytte dator och plötsligt fungerade inte min internetuppkoppling längre. Helt oförklarligt. En av tillvarons olösta mysterier. För bara en timme sedan hade samma internetinställningar gett mig en hyfsad uppkoppling, men nu surade modemet och ville inte samarbeta alls.
– De är blyga för varandra, förstår du väl, sa en datorkunnig bekant. Ge dem lite tid att lära känna varandra. Du kan inte helt bryskt koppla ihop ditt modem med en främmande dator och kräva att de ska växla binära koder nästa minut.
– Men jag måste kunna komma ut på nätet. Hur ska jag annars kunna… betala mina räkningar?
– Det finns ju banker där man kan betala över disk.
– Men hur ska jag kunna prata med folk?
– Hört talas om telefoner?
– Men om jag behöver söka på Google?
– Du har väl ett uppslagsverk? Använd det!
– Men det är inte samma sak, jag behöver nätet! gnydde jag.
– Ring supporten!
– Aldrig i livet.
Att behöva ringa supporten är inte bara ett nederlag, det är en nedstigning i helvetet. Att ringa supporten innebär att man får vänta minst en halvtimme i telefonkö, även om man ringer klockan fyra en fredagnatt. När jag äntligen kommer fram får jag på sin höjd 15 sekunder på sig att förklara problemet innan personen i andra ändan avbryter och ger en snabb lösning som inte fungerar. Efter att på detta vis ha prövat tjugo olika inställningar på datorn som bara gjort den ännu mer virrig än tidigare installerar jag ett spel för att få avreagera mig lite. Då, under över alla under, fungerar plötsligt internetuppkopplingen! Ingen jag har pratat med kan ge en förklaring till varför ett fantasyspel med drakar och demoner kan innehålla de drivrutiner som mitt modem behöver för att fungera. Datorer är nyckfulla och obegriplig, de är en av tillvarons olösta mysterier.
– Det är sjukt att vara beroende av nätet på det där viset.
– Om det är en sjukdom så vill jag inte bli botad, sa jag.
Vi internetberoende är nätets stöttepelare. Visst har vi rika och omväxlande liv även offline, men det är nätet vi tyr oss till när natten faller på. Vi söker oss ut på chattkanalerna och hittar nya bekanta som kanske bor i Libyen eller kanske i huset intill. Vi läser de senaste nyheterna på officiella internettidningar och alternativa nyheter på suspekta hemsidor med läskig layout. Det är bara på nätet man får veta vad som verkligen hände den elfte september, eller åtminstone ett dussin olika varianter av vad som kanske hände och al-Qaida är inblandad i någon av dem.

I adressboken till mejlprogrammet finns alla våra kontakter och de som inte har en mejladress, finns de verkligen? Visserligen attackeras vi då och då av virus, som enligt internetlegenderna är designade av samma personer som marknadsför antivirusprogram, men man får ta det onda med det goda. För övrigt är det bara vi som använder Microsoftprogram som drabbas. Det ryktas att de som använder Linux eller Macdatorer aldrig drabbas av virus.
Vi uträttar helst våra ärenden på nätet. Allt från att deklarera, anmäla sjukt barn till Försäkringskassan eller att beställa böcker från biblioteket. Ve de myndigheter och instutitioner som inte har en fungerande hemsida, för de kommer aldrig att få några uppgifter från oss nätnördar.
De flesta av oss har ett dussin nätidentiteter och mejlkonton som vi växlar mellan. Uttråkade kontorschefer byter skepnad till storbystade, korkade blondiner och försagda hemmafruar spammar diskussionsgrupper med spydiga inlägg, kryddade med kreativa förolämpningar och svordomar. Vi är förtroliga trots att vi vistas i gränslandet mellan halvsanningar och lögn och vi litar mer på främlingar på nätet än på våra vänner i verkliga livet.
Om vi får veta att vi har cancer med dålig prognos går vi först hem och konstruerar en hemsida med chatt och diskussionsforum för cancersjuka innan vi underrättar våra närmaste. Blir vi med barn skapar vi ett användarkonto hos ett föräldranätverk där vi diskuterar varje liten krämpa och när vi slutligen kommer in på förlossningen är det inte smärlindring vi ber om, det är en internetansluten dator.
– Förr eller senare kommer någon att dö på nätet med webkamera som registrerar de sista minuterna och en chattlinje där miljontals nyfikna internetanvändare kan prata med den döende. Men innan det händer mig hoppas jag att tekniken utvecklats så att en kopia av min hjärna kan få plats på en server någonstans, då kan jag fortsätta surfa i all evighet.
– Jag ska leta upp numret till Anonyma Nätmissbrukare.