Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Under sitt två timmar långa tv-sända tal den 16 januari ägnade Emmanuel Macron inte mer än fem sekunder åt jordbrukarna. Det var onekligen framsynt: två dagar senare utbröt en av de största jordbrukarprotesterna på flera årtionden. I varje hörn i Frankrike blockerade traktorer motorvägar, uppfödare dumpade gödsel framför matbutiker, brinnande däck travades upp framför borgmästarkontor och länsstyrelser gjordes till måltavlor.
Tecknen på att jordbrukarnas vrede var på väg att koka över hade dock avlöst varandra under de gångna veckorna. Runtom i Europa hade de demonstrerat i Tyskland, Polen, Rumänien, Nederländerna, Spanien och Belgien. Men även i Frankrike, där bönderna sedan november har vänt vägskyltarna vid infarten till sina kommuner upp och ned för att signalera att deras sektor har ställts på ända. Den 10 januari beskrev sex europeiska fackföreningsfederationer i ett gemensamt uttalande en situation som blivit ”ohållbar”, och som kan ”hota jordbrukarnas överlevnad i den Europeiska unionen.”
Sjunkande inkomster och ökande produktionskostnader, och allt i en redan skör sektor: minsta gnista kan sätta hela landskapet i brand.
Europas bönder har länge levt under svåra förhållanden: skuldsatta, pressade av storgrossister och livsmedelsjättar, drabbade av återkommande torkor och översvämningar, tvingade att anpassa sig till utländsk konkurrens och billiga importer, beroende av ett subventionssystem som gynnar de största aktörerna. Sedan kriget i Ukraina bröt ut har bilden mörknat ännu mer. Efter att Bryssel beslutade att avskaffa tullarna och upprätta ”solidaritetskorridorer” har Västeuropa översvämmats av ukrainska jordbruksprodukter, vilket har fått priserna att dyka över hela kontinenten. Det har påverkat jordbrukarnas inkomster, samtidigt som räkningarna för energi, vatten, materiel och säd har skjutit i höjden. Sjunkande inkomster och ökande produktionskostnader, och allt i en redan skör sektor: minsta gnista kan sätta hela landskapet i brand.
I Tyskland var det avskaffandet av skatteavdragen för diesel som utlöste explosionen, i Belgien och Nederländerna var det planerna på att begränsa kreaturbestånden, i Frankrike en höjning av avgiften som bönderna betalar för så kallade ”diffusa” – icke punktuella – utsläpp. Genom att fokusera på droppen som fick bägaren att rinna över, i stället för de skyfall som fick den att fyllas till bredden, beskriver kommentatorerna denna vrede som en protest ”mot miljöreglerna”, som om bönderna per definition var likgiltiga inför klimatkrisen. Men det är just detta som demonstranterna kritiserar över hela Europa: det absurda systemet som tvingar bönderna att arbeta för sin egen undergång, som tvingar dem att – i brist på andra lösningar – försvara användningen av bekämpningsmedel som de själva är de första att lida av, som tvingar dem till produktivitetsökningar som leder till att de ersätter sig själva med robotar, som innebär förändringar av miljön som de är beroende av för sitt levebröd.
Andelen jordbrukare i Frankrikes sysselsatta befolkning har gått från 35 procent 1946 till mindre än 2 procent i dag. Den lantliga världens framtid står inför tre olika scenarion. Den kan försvinna, som ett resultat av den europeiska arbetsdelningen och de stora sädesproducerande ländernas inträde i EU. Den kan överleva, genom att slå in på den obarmhärtiga industrialiseringens väg som stakats ut av byråkrater och investeringsfonder – till priset av en miljö- och människoförstöring som redan har fått jorden att göra uppror. Eller så kan den kämpa för att upprätta ett småskaligt jordbruk, som kan återgå till sitt kall att nära mänskligheten och samtidigt garantera arbetarnas självständighet.
Vilken politisk kraft kommer att förespråka den vägen? Allt fler jordbrukare och uppfödare strävar efter det, medborgarna stödjer det, och den långsiktiga rationaliteten kräver det.
Översättning: Jonas Elvander.
