Doktorn lägger ett snitt och går på bröstbenet med en såg. Där under ligger hjärtat, gult och inbäddat i fett. Kroppen rycker och blodet sprutar. Hjärnan hålls levande av en hjärt-lungmaskin, för Jan Myrdal är nu definitionsmässigt död – hjärtat slår inte längre.
Vi sitter och tittar på Jan Myrdals hjärtoperation, filmad av vännen Annika Hagström 1988. De behövde en ny film att visa för läkare och han ställde upp. Den erfarenheten delar han med med Gudrun Schyman. Men hjärtoperationen var länge sedan. Nuförtiden lever Myrdal.
Redan i boken Gubbsjuka (2002) var Jan Myrdal officiellt gammal. Kroppen värkte, vännerna dog av, impotensen hotade. Allt rikligt beskrivet. Nu är Jan Myrdal 81 år gammal. Förra året dog hans livskamrat sedan femtio år, Gun Kessle. Prognosen för en man i hans ålder att överleva ett sådant slag är normalt minst sagt dålig. Men nästa vecka gifter han sig med Andrea Gaytan Vega, med en bakgrund inom bland annat LO och Fackligt aktiva invandrare. På köpet har han fått styvdottern Isolde, en sjuåring helt utan vördnad för den gamle mannen. Just nu håller de på att göra i ordning huset inför bröllopet – gammalt skräp skall ut och Andrea Gaytan Vegas saker skall in. De stökar och käbblar. Hon säger att han inte är klok minst en gång per diskussion. Jan Myrdal säger att han gärna skulle leva till 150.
– Mi amór, vill du leva till du är 150? Du är inte klok!, säger hans blivande fru.
Jan Myrdal svarar genom att öka antalet år:
– Kunde man leva som när jag var i 40-50-årsålden i några hundra år till, så…
När han var mellan fyrtio och femtio år, det innebär 1960 och 1970-talet. Många är överens om att han var bäst då: från Kubakrisen till slutet på Vietnamkriget ungefär. Men Jan Myrdal har fortsatt sedan dess – med oräkneliga artiklar, utställningar och föredrag. Snittar på mer än en bok och två skandaler per år. Jag hittar några av dem jag kommer ihåg på nätet. 2004 skriver han i Aftonbladet att han och Gun Kessle hellre tar livet av sig än att äta hemtjänstens mat. 2006 intervjuas han av Hizbollahs tidning Al-Intiqad. Blir utmålad som antisemit. Den 22 februari 2006 undertecknar han uppropet ”Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!”. Blir HBT-rörelsens stora hatobjekt. I april debatterar han Tibet mot Claes Malmström och Janne Josefsson. Blir utmålad som diktaturkramare. Förutom detta hoppas han på med jämna mellanrum – om Alva och Gunnar Myrdals brev och dagböcker, om Kina och Kambodja-tolkningar. Några gräl har pågått i decennier.
Jag kan inte komma på någon annan i Sverige som har samma roll. Det finns bara en Jan Myrdal. Det är om detta min intervju med honom handlar. Men jag tänker inte försöka förklara honom, utan snarare beskriva honom utifrån. Jag tror honom när han i Gubbsjuka förklarar att få han känner vet lika mycket om honom som det står i hans egna böcker.
Det unika med Jan Myrdals bana börjar i den tonårige pojken som beslutar sig för att bli författare och aldrig svika sina ideal. Han skriver om det första beslutet: för att vara författare vid 34 års ålder behövde han bestämma sig vid 17 års ålder, inte när han redan slösat 34 år. Det andra beslutet, att inte svika sina ideal hur hårt vuxenvärldens krav på att anpassa sig än slår ner, återkommer också ständigt i böckerna. De mest pinsamma ögonblick och känslor skall redovisas, därför att de riktiga bevekelsegrunderna skall fram. Han skriver att han glädjer sig över att han i det etablerade samhällets ögon blivit diskrediterad tidigt, så att han inte senare kan sugas in i gemenskapen ens om han ändrar sig.
All denna beslutsamhet innebär dock tvivel och ångest. I ett ögonblick frågar han sin mentor hur han någonsin skall kunna bli lycklig. Hon svarar rätt brutalt:
– Du skall inte bli lycklig, Jan. Du skall arbeta!
Men i en annan passage skriver han vackert om hur han aldrig kunnat ana var den vindlande resa genom världen, som han inledde med Gun Kessle 1957 kunnat sluta. Livet blev som en hisnande kunskapsresa.
Jag undrar om vi kommer får någon mer Jan Myrdal.
– Ja, hur menar du? Säger han.
Det finns ingen som kommer skriva lika öppet om sig själv och världen, säger jag. Det utrymmet finns inte i tidningar eller i vänstern. Publiken finns inte, inte publiceringsmöjligheterna och inte kompromisslösheten heller.
– De sakerna hänger ihop! Man kommer ju inte igenom på egen hand. Men jag håller med dig. Det fanns stora möjligheter. Då och då slängdes man ut och blev opublicerad. Det var inte ja, ja och nej, nej. Jag hade stöd av en äldre generation. Många skällde, men andra sträckte ut en hand.
Det var en naturnödvändighet att inte bli för känslig mot kritik.
– Man fick skäll hela tiden från början. Per-Albin Hansson gick till Gunnar och sa: du måste få tyst på honom! Då hade jag skrivit att Vougt var tyskvänlig.
Jan Myrdal påpekar att det tog tid att få en publik. Det första han skrev för var det kommunistiska ungdomsförbundets medlemmar. Och han skrev inte i den fina Clarté utan i Stormklockan och Dagens Ungdom. Men det var väsentligt att det fanns en offentlighet runt det kommunistiska partiet.
– Folk läste ute i bygderna. Man lärde sig att se ett sammanhang i och med att man var kommunist. Folk läste Brantings ”Socialdemokratins århundrade”.
– Jag tror inte det förflutna är inte lika levande för er nu som det var för oss. Vi läste Clartés 30-tal på 40-talet och diskuterade. Vi ansåg att det hade betydelse.
Vid 1950-talets slut hade Jan Myrdal en publik både i kommunistiska och socialdemokratiska publikationer. Sedan öppnades den diskussion han då försökt föra – om uppgörelsen med kolonialismen – i betydligt vidare kretsar.
– När jag läste ”Winds of change” 1960 i radion frågade DN omedelbart: ”Varför släpps han in?” Men då hade världen förändrat sig: antikolonialismen efter andra världskriget hade ändrat på saker.
Det kompromisslösa skrivandet krävde att han stod fri, inte gjorde politisk karriär. Samtidigt som hans första publik fanns i ungdomsförbundet var han alldeles för bångstyrig och politiskt riskabel för att komma i fråga för högre positioner.
Också i förhållande till socialdemokratin. Ibland var det ja, som när Stockholmstidningen gjorde honom till krönikör. Ibland, dubbelt nej som efter ”Myglaren”, en film som häcklade den byråkratiserade arbetarrörelsen. Ledande socialdemokrater såg via Filminstitutet till att det aldrig skulle bli någon mer film av Myrdal. Det var efter de praktiska erfarenheterna, inte av någon moralism, som han såg till att Folket i Bild aldrig skulle ta emot statsbidrag eller finansieras av något parti.
Redan tidigare hade han gjort sig fri från den akademiska bana som för de flesta med hans intresseområden idag skulle vara självklar, men som skulle gjort det mesta av hans produktion omöjlig. Jan Myrdal hoppade av skolan så fort det överhuvudtaget gick och började jobba på Värmlands Folkblad 1944.
– Du kan inte idag lämna skolan och börja skriva på en tidning vid 16 års ålder.
Skälen är flera: ingen anställer en sextonåring, och lönen går inte att leva på.
– Jag fick 100 kronor i veckan. Och hyran var 25 kronor i månaden. Det gick att leva på.
Jan Myrdal själv har i stort sett hela tiden jobbat frilans. Pengarna har kommit från bokförlag, tidningar och muséer.
– Sverige har varit underbart för att göra saker. Man kunde göra saker som inte gick i andra länder. Men de möjligheterna har stängts nu.
Varför då?
– Sverige var gammalmodigt, efterblivet. Verkschefen hade makt, det fanns självständiga chefer. Det betydde att det räckte med att ha en enda kontakt. Gun hade till exempel en studiekamrat som senare blev chef – hon kunde kontakta honom och vi kunde får göra en utställning. Nu är det konsensus som gäller. Beslut fattas i samråd, det innebär att utrymmet inskränks nedåt.
Det finns en annan sak som gör det svårt att slå sig fram på samma sätt.
– Det finns ingen chans idag att någon får 10.000 i 1962 års valuta för att göra reportage i Indien.
Det har han förmodligen rätt i. Vad jag kan se motsvarar det idag 100.000 kronor.
– Då höll tidningen Vi en hel generation fotografer och skribenter under armarna. Tidningen hade bara fyra anställda. Lade pengarna på frilansare. Expressen kunde publicera 16 sidor om Inre Asien. Månadsjournalen var den sista tidningen som arbetade så. Sedan den försvann är det ingen som gör det där.
Det är nog svårt att hitta en grupp som deklasserats i så hög grad som journalistiska frilansare. Däremot kan man försörja sig som frilanskrönikör. Men fokus har förskjutits från sak till person. Och i det stadium av livet som Jan Myrdal är nu, som gammal gubbe, är han maximalt ointressant som person. Vissa dörrar håller på att stängas för ytterligare för honom. Just nu på Aftonbladet Kultur, säger han.
– Det har inte med politik att göra, vad jag kan se. Jag tror att de tycker att jag är för gammal. Men det finns något större i detta – att Aftonbladet har varit en boulevardtidning med riktiga kultursidor. Det har varit unikt i Europa.
Det är ett annat Sverige idag på den politiska arenan. Möjligheterna att verka politiskt utanför organisationerna finns, men de ser annorlunda ut – det handlar om beställningsarbeten i PR-industrin där många i min egen generation försörjer sig. Just nu är det pengarna som vinner i politiken.
Den kommunistiska rörelse som fanns omkring Jan Myrdal var en världsrörelse och det är först vid Jan Myrdals matbord jag förstår hur. Vi pratar om NN, som gick bakom ryggen på sin partiledning och gav informationer till DDR:s ambassad. Jag säger att det är oförlåtligt och chockerande. Jan Myrdal vill inte försvara det, men han säger att jag missförstått, att man då pratade helt öppet om allt, problem och motsättningar i ens eget parti också.
– Men med en ambassadtjänsteman! Han förstod väl att det var att lämna över information till främmande makt?
– Nja, det fanns sådant man också kunde säga till en ambassadtjänsteman, om man kände honom eller henne vill säga. Det var alltså personliga kontakter. Man lärde känna varandra, det var då man pratade helt öppet, inte annars. Då visste man ju aldrig vad det kunde användas till i ett nytt läge. Problemet uppstod oftast när information kom över gränsen tillbaka till ditt eget parti. Det där begriper inte folk idag, men vi levde i en spegelbild av den offentliga bilden. Så länge det inte passerade gränsen till väst kunde man säga vad som helst! Men här hemma var det folk som lyssnade och använde informationen.
Den rörelse Jan Myrdal tillhör finns bara kvar fläckvis nu. Det märkliga med vårt globaliserade samhälle är ju att vi på många sätt är dömda att veta mindre om världen idag.
– Idag är det besvärligt att ta reda på vad som egentligen händer i världen.
Ja, det var världspartiet som öppnade dörrarna för Jan Myrdal in till världar som var stängda för svenska läsare. Han dyker upp i denna rörelse som naiv revolutionär på resa i Jugoslavien 1948. Ganska snart lär han sig att det är lika komplicerat att navigera fritt på östsidan – precis som hemma. Att han är en insider gör honom också ”farlig” där, eftersom Myrdal är lika bångstyrig. När han i slutet av 1950-talet övergår från en västligt kommunistisk tradition till att tydligt ta ställning för tredje världen går ridån ner. Efter ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” klassades han som imperialistisk propagandist i DDR. Efter boken ”Turkmenistan” hamnade han i onåd i Sovjetunionen. Efter Maos död, när Kina går mot kapitalism, blev han också sedan persona non grata i Kina. Samma historia som med ”Myglaren”, alltså. De som tycker Jan Myrdal borde stängas ut ur debatten idag har fränder av många kulörer i historien.
Jag menar inte att det är synd om Jan Myrdal. Alla förkastelsedomar är ett pris som han betalat för att kunna skriva precis vad han vill. På många sätt har Myrdal kunnat leva ungefär som Marx och Engels beskriver livet i det klasslösa samhället– bygga Mekano på förmiddagen och skriva litteraturkritik på eftermiddagen. Han har dragit in allt han varit intresserad av i sitt arbete: vin, konst, arkitektur, sexualitet, ungdomstid, forntid, nutid och ändå kunnat vara ohämmat politisk.
Jag ber honom visa biblioteket och vi går ut i en myggtät sommarkväll mellan de sex husen.
Här finns fortfarande jobb att göra, böcker att ordna in i systemet. Hur mycket av de pengar han tjänat in som är nedplöjt i böcker har han inte räknat ut.
– Men det är mycket.
Här skall det finnas 500 hyllmeter, ordnat i tematiska avdelningar: Japan, Indien, Spanien. En hel vägg med karikatyrböcker, lådor med nazistisk propaganda från andra världskrigets dagar. Utan detta bibliotek skulle Myrdals böcker inte se ut som de gör, med alla hänvisningar till material som man inte kan komma åt utan att själv göra samma jobb, leta upp originalutgåvor, affischer och tidningar. Det är också detta som är helt främmande för folk i min generation – ambitionen att bara kasta sig på nya ämnen för att bli kunskapsgigant.
Det konstiga med vårt samhälle som är så ohyggligt rikt på allt, inte minst tekniska möjligheter, är att det inte har råd med ens en Jan Myrdal. Eller är det vi själva som är för fattiga?
