Under januari skakades Sverige av ett 30-tal sprängdåd. Flamman besöker Skärholmen i södra Stockholm, där invånarna kämpar för att inte ge upp.
– Hur kan man förmedla att man är så van? Det sprängs, det skjuts, man gör allt för att inte bli blasé bara.
Ett tungt dimtäcke vilar över Skärholmens centrum, där två kvinnor tar en rökpaus utanför kyrkans ingång. Tisdagen innan, 28 januari, skedde tre explosioner i bostadshus i Stockholms södra förorter. I Blåsut, nära Dalen som gett namn åt Dalennätverket, hittades två granater mitt ute på gatan, och detonerades av polis. Här i Skärholmen var det en hel vecka sedan det senast small.
Inne i Skärholmens kyrka står en röd stol med ett kulhål i ryggstödet. För två år sedan sköts ett förlupet skott rakt genom fikarummet. Att det inte samtidigt gick genom någons rygg var ren tur. Nu ska stolen bli ett konstverk.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I grannorten Bredäng jämnades restaurangen Tarantella med marken i ett sprängdåd tidigare i januari. Enligt Noa, polisens nationella operativa avdelning, har utpressningssprängningar riktade mot företagare blivit allt vanligare som motiv.
– De hade just renoverat. Man blir väldigt trött, det känns mest sorgligt för alla, säger ”Malin”, 45-årig Bredängbo.
– Många gick till ägarens andra restaurang och pizzerian precis bredvid för att stötta dem. Jag tror att folk börjar inse att det kan ske var som helst, men det finns ju också en fara i hopplösheten, otryggheten, att folk känner att det inte spelar någon roll var de flyttar.
Bara sedan årsskiftet har ett 30-tal sprängningar skett runtom i landet.
– Om någon du har en konflikt med spränger gör du också det. Kriminalitet är smittsamt, inte minst metoderna. Det har blivit en trend inom svensk gängkriminalitet, säger David Sausdal (bilden), dansk kriminolog verksam på Lunds universitet.
– Att det finns mycket sprängmedel handlar om att många vill köpa. Vi lever i en globaliserad digital tidsålder, där det inte är svårt att skaffa vad du vill. I Europa kommer mycket från 90-talets Jugoslavienkrig, och nu ser vi även exempel på att vapen börjar komma från Ukraina. I krig och konfliktzoner finns det inte bara mer vapen i omlopp, utan kontrollinstanserna brukar samtidigt bli svagare.
”Vi har en kille på insidan”, säger en ex-kriminell till Svenska Dagbladet, vars poliskälla också misstänker att svenska gäng får tag i ammunition direkt från Försvarsmakten. David Sausdal tar upp att kriminella länsat militära förråd även i Danmark, samt att ”alla som sett en HBO-serie vet att man kan laga sprängmedel hemma med saker man köpt på Bauhaus”. Han menar också att Sveriges mer explosiva historia bidrar.
– Man kan tala om en ”sprängmedelshistorik” som vi inte har i Danmark, med gruvdriften, Alfred Nobels dynamit och så vidare. Det finns en etablerad industri.
Under onsdagen flyttades över hundra poliser till Stockholmsområdet, och man ger grönt ljus åt att kameraövervaka stora delar av Söderort med drönare.
Natten till förra torsdagen sände Salwan Momika, kristen ”koranbrännare” med rötter i Irak, ut sitt budskap på Tiktok från en lägenhet i Södertälje. Polisen hade placerat honom på en skyddad adress, och dagen efter skulle han få veta om han kommer dömas till hets mot folkgrupp. I stället sköts han ihjäl med flera skott i egen direktsändning. En vecka senare fick hans medhjälpare Salwan Najem villkorlig dom.
När rapparen Gaboro sköts till döds i ett parkeringshus i Norrköping i julas filmade gärningsmannen dådet själv, i förstapersonsvinkel. David Sausdal blev illa berörd av videon.
– Du springer in och dödar honom som i Counter-Strike, och lägger upp det en kvart senare. Våldet blir en typ av teater, du hittar inget annat land i världen där gangsterrappen är lika mainstream som i Sverige.
Han tycker att Sverige har en ”fattig kulturdebatt” i frågan, men vill varken se några förbud eller bara prata om hiphop. Det handlar om grov kriminalitet som en ”upplevelseekonomi” för över- och medelklassen, som är avskärmade från dess faktiska offer och konsekvenser – tills de plötsligt kommer för nära.
– Dansk radio skulle aldrig ha gett pris till Yasin medan han satt häktad för kidnappningen av Einar. Jag tycker inte det är konservativt eller reaktionärt att vilja ha ett samtal kring att vi har börjat bli lite för glada i kriminaliteten som konsumtion. Vi kan prata om hela true crime-genren – det är en konstig värld vi lever i, där vi hatar och vill bura in verkliga kriminella, men älskar om vi kan destillera ned deras tragik till en kulturprodukt vi kan avnjuta på tåget. Jag också.
Jonathan Alexander är församlingspedagog i Skärholmen och Bredäng. Innan han flyttade arbetade han socialt i Bagarmossen under hela 00-talet, där en av förra veckans kraftigare sprängningar skedde.
Även på den tiden skedde dödliga våldsdåd. Under helgernas nattvandringar blev han väl bekant med traktens ”busungar” – men också med hur polisen behandlade dem.
– Har de invandrarbakgrund trycker man upp dem mot en vägg, man ska gå igenom fickor, kolla var de fick mobilen från, be om kvitto… Redan där börjar det bli snett, när de inte känner att de vill prata med snuten om de sett något. Hela gänget hålls ansvarigt om polisen tror att någon av dem snott en moppe. När ungdomarna får den stämpeln i pannan agerar de efter den.
Jonathan Alexander minns tiden i Bagarmossen för nästan 20 år sedan som ”en tid då alla skulle spara pengar”. Omkring honom gick allt mindre resurser till fritidsgårdar, fältare och kommunal sport- och fritidsverksamhet. När närpoliskontoret lade ned slutade uniformerna spela fotboll mot förortsungarna, och de slutade kunna varandras namn.
– Från att ha levt länge i mer av ett kollektiv upplever jag att samhället blivit mycket mer egoistiskt. ”Om jag betalar så här mycket skatt, vad får jag för mina pengar?” Det handlar hela tiden bara om mig, om att “jag förtjänar faktiskt det här”. Jag ska få åka på semester, köra min bil, göra vad jag vill. Det smittar av sig.
Jonathan Alexander har sin bakgrund i apartheidtidens Sydafrika, och har svårt att se dagens Sverige spela samma solidariska nyckelroll i frihetskampen som dåtidens gjorde. Vissa av förslagen på åtgärder mot den grova kriminaliteten, som anonyma vittnen, gör honom illa till mods.
– Vi hade det i Sydafrika. Man kunde sitta i en papperspåse med två ögonhål i, peka ut någon och sedan försvinna. Folk var ofta köpta, och fick betalt för att peka ut någon viss. Det får folk att tappa förtroendet för rättssamhället.
David Sausdal tycker det är rättvist att tungt kriminella får hårdare straff, och har full förståelse varför hemska dåd som drabbar oskyldiga får svenska politiker att vilja låta som ”arga pappor” som gör allt för att visa handlingskraft och medlidande med offer.
Men när det kommer till långsiktiga lösningar vill även han understryka vikten av det systematiska och ekonomiska.
– Tar man in exceptionellt många flyktingar jämfört med Danmark, som inte mår så bra och behöver stöd, är det ju problematiskt när hjälpen man utlovar inte längre finns. De senaste 20–30 åren har man privatiserat sönder centrala delar av den svenska välfärdsstaten. Skola, arbetsmarknad, bostäder, säger David Sausdal.
Han nämner en rapport från Rädda barnen, som visar att svensk barnfattigdom är högst i Norden även utanför de utsatta områdena. Något likt den danska offentligt finansierade bostadsstiftelsen Landsbyggefonden finns inte här i någon stor skala, och han menar i allmänhet att dagens svenska välfärd ”saknar systematik”.
Statsminister Ulf Kristersson hävdar efter den senaste tidens dåd att brottsligheten ”handlar mycket om invandring”, och att Sverige ”inte har kontroll över våldsvågen”. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar kräver satsningar på skola och fritids, åtgärder mot nätrekrytering och granskningar av alla HVB-hem. Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho föreslår att polisen upprättar en visitationszon i hela södra Stockholm.
Det finns en märkbar frustration i David Sausdals röst, när han som dansk kriminolog pratar om svensk kriminalpolitik.
– Tittar man på välfärdsparametrar – sådant som vi vet kan minimera risken för brottslighet – har man helt enkelt mycket större problem i Sverige. Man glömmer bort vad vi egentligen gör i Danmark som haft störst effekt, och agerar på något slags fetisch för straff. Debatten är otroligt känslostyrd, jag blir ledsen när jag hör den.
Flamman har sökt Polismyndigheten.
