Efter en partikongress präglad av klyftan mellan vänsterpartiets olika grupper, tror Lars Ohly på utsträckta händer. Men det kommer att kräva ödmjukhet från bägge sidor.
Samma dag Flamman träffar Lars Ohly är tidningarna fulla av kritiska kommentarer kring vänsterpartikongressen och vad det betyder att han själv envisas med att kalla sig kommunist.
Betyder det att han startar sitt partiledarskap i någon särskild motvind? Nej, menar Lars Ohly, sånt hör till.
– Den typen av vinklingar får vi leva med. Inte heller vid Gudrun Schymans tillträde hördes särskilt många frågor om politikens innehåll, istället handlade det om hennes medlemskap i MLK.
Lars Ohly betonar flera gånger att han inte tolkar kongressbesluten som en ”vänsterkantring” vilket varit ett återkommande tema i mediebevakningen.
Jämfört med tidigare kongresser handlar det snarare om att hålla en ganska stabil linje, och denna har snarare varit mer ”ansvarsfull” och i takt med vad som är möjligt, menar Ohly.
Ett annat återkommande medietema är de så kallade förnyarnas öppna kritik mot partiets inriktning. Nu uttrycks tankar kring behovet av en “öppen plattform”, och Lars Ohly beklagar att skyttegravskriget tycks fortsätta.
– Uppropet “Vägval vänster” försvårade möjligheterna att diskutera på ett bra sätt. Dels eftersom arbets-
metoden är uteslutande, att uppropet skickades bara till utvalda. Dels hur innehållet var formulerat, där partiets majoritet anklagades för att vilja driva på i en riktning som ingen vill.
Det är, menar Ohly, inte ett särskilt taktiskt sätt att försöka vinna någon för sina ståndpunkter. Men målsättningen är klar: att åter ena de stridande viljorna.
– Om de agerar öppet, och inte pratar om öppenhet men agerar slutet, då ska vi verkligen sträcka ut handen.
Lars Ohly deltog i beslutet att gå med på vårbudgeten, som bland annat innebar att sjukersättningen sänktes. Det var inte roligt, men situationen var speciell, säger Ohly.
– Det är inte bara innehållet i själva budgeten som avgör, utan även det övriga politiska landskapet.
I landskapet fanns att partiet var försvagat efter Gudrun Schymans avgång, och att EMU-omröstningen närmade sig. Det hade varit oklokt att i det läget avbryta regeringssamarbetet, menar Ohly.
Vad gäller då inför kommande förhandlingar – finns några liknande svagheter i vänsterpartiets förhandlingsposition?
– Nu har vi en starkare position, men en svagare ekonomisk utveckling. Vårbudgeten ska vi nog kunna klara, men den stora stötestenen blir höstbudgeten inför 2005, som vi räknade med skulle bli en reformbudget.
Vårbudgeten reste också misstankar om att partistyrelsen går i riksdagsgruppens ledband.
– Det är den dåvarande partistyrelsen som i så fall ska hängas, det är där ansvaret ligger.
Men det finns problem i riksdagsgruppens och partistyrelsens inbördes relation, menar Ohly, som dock hoppas att det skall lösas.
– De politiska skillnaderna finns där, och har alltid funnits. Skillnaden är att vi hanterade dem bättre förr. Men klyftan är inte jättestor; för mig som har en fot på bägge sidor hade det varit en omöjlig spagat att gå ned i. Det som hänt är att det finns mer av misstro från bägge håll; man litar inte på att riksdagsgruppen gör ett bra jobb.
– Jag vet inte om det beror på att regeringssamarbetet tidigare haft medvind och inte behövt genomföra nedskärningar, eller om det handlar om personfrågor – men vi måste tillbaka till att känna förtroende för varandra.
Ett grundproblem är att riksdagsgruppen och partistyrelsen inte definierat sina inbördes roller, menar Ohly, som dock hoppas på en lösning. I januari påbörjades ett internt arbete för att diskutera och reda ut detta.
