Haiti skapade rubriker under ungefär tre veckors tid. Amerikanska medier beskrev först ett ”uppror” mot en ”diktator”, president Jean Bertrand Aristide, och till slut det abrupta avlägsnandet av denne mitt i natten den 29 februari. USA kallade detta en frivillig avgång som tillät ”en återgång till demokrati”. Detta är versionen som hörs i borgerlig media. Kritiker menar att det som hände inte var ett uppror – de kallade det en USA-ledd kupp.
Jag har varit i Haiti många gånger sedan 1977. Jag hjälpte till att organisera New England Observer Delegations (NEOD) till Haiti mellan 1991 och 1998. Under den tidigare kupperioden blev vi vittnen till fruktansvärda övergrepp mot mänskliga rättigheter utförda av den USA-tränade haitiska armén och deras paramilitära FRAPH-anhängare, vilka senare visades vara finansierade av CIA. Vi blev också vittnen till ett närmast allomfattande jubel från den haitiska fattigbefolkningen på landsbygden och i städerna (85 procent av befolkningen) vid Aristides återkomst. Jag besökte också Haiti i mars förra året, och såg att Aristides popularitet bland de fattiga bestått, samtidigt som det fanns allt tydligare tecken på att en genuin USA-uppbackad kupp var i görningen.
Denna gång åkte jag till Haiti för att se resultaten av denna kupp. Återigen såg jag samma tillstånd: massivt våld mot de fattiga, speciellt mot Lavalas och folk förknippade med Aristide; samma FRAPH och samma personer som tidigare varit i den haitiska armén som begick dessa grymheter; samma överväldigande, men aningen mindre högljudda stöd för Aristide bland de fattiga (men inte bland medelklassen, där en del tidigare stött honom, och framförallt inte bland eliten, som alltid hatat honom och hans folkliga bas).
Jag åkte också till Haiti förvånad av och sorgsen över den djupa klyfta i solidaritetsrörelsen med Haiti, av vilken NEOD har varit en viktig del. Jag förstod varför en del var mer kritiska mot Aristide än andra. Men jag förstod inte hur deras besvikelse över honom kunde förvandlas till stöd för ett ickekonstitutionellt störtande genom en USA-ledd kupp.
Jag vet att de av mina kollegor som stödde dem i Haiti som till varje pris krävde Aristides avgång, skulle insistera att de inte stödjer en amerikansk ockupation, och framförallt inte återkomsten av macoutes (som Duvaliers slaktare kallades). Ändå är det vad deras ställningstagande har hjälpt till att åstadkomma. Jag kom hem övertygad om att de delvis hade rätt om Aristides påstådda misslyckande (ett begripligt misslyckande kanske, för en ledare i en av USA konstruerad nyliberal fålla) och helt fel om vad som skulle hända om han tvingades lämna sin post.
Vad de flesta amerikaner – inkluderat de flesta amerikanska ”progressiva” – inte vet är följande fakta:
1. Man hör idag i amerikanska medier att fusk förekommit vid valet av Aristides år 2000. Det ställdes frågor från OAS och andra om valet till den lagstiftande församlingen det året. Presidentvalet övervakades av internationella observatörer (Global Exchange och det katolsk-orienterade Quixote Center i Maryland), samt av en hyllad haitisk bondegrupp, KOZEPEP. Den haitiska regeringens valövervakare, som arrangerade valet, var CEP, vilken inte hade några medlemmar från Lavalas och flera medlemmar från oppositionen. Alla dessa övervakare vittnade om ett fritt och hederligt val med närmare 3 miljoner väljare, omkring 61 procent av dem registrerade som väljare. Valet gav Aristide över 90 procent av rösterna mot sex mindre kandidater. Även om den officiella oppositionen – Demokratiska konvergensen – bojkottade valet, visade Gallupundersökningar som beställts av USAID och som hemlighölls av USA både före och efter valet, att det beräknade valdeltagandet var riktigt, att de flesta haitier fortsatte att stödja Aristide och Lavalaspartiet åtminstone under 2002. I mars 2002 svarade 61,6 procent av de som svarade att sympatiserade eller var medlemmar av FL, medan endast 13 procent svarade Demokratiska konvergensen eller någon av dess partier. När de tillfrågades vilken haitisk ledare de litade på svarade många ”ingen”, men 60 procent av de som svarade valde Aristide med den närmaste medtävlaren Demokratiska konvergensens ledare Gerald Gourgue på 3,7 procent. Jag har en kopia av denna CID-Gallup från 2000-mars 2002 beställd av USAID och läckt av en USAID-anställd. En slutrgiltig Gallup som gjordes i mars 2003 hemlighölls likaledes.
2. Exakt samma paramilitärer och tidigare arméofficerare som terroriserade Haiti under den förra kuppen gör samma sak idag. Deras offer är mestadels de fattiga och de folkliga organisationer som stödde (och fortfarande stödjer) Aristide. Vi intervjuade många av dessa offer som sade att de kände igen sina plågoandar (och i ett fall våldtäktsmän), som desamma som våldfört sig på dem ett decennium tidigare.
3. En våldsam repression pågår. Nivån närmar sig vad som skedde vid den förra kuppen – 3000–5000 döda under tre års tid. Flera delegationer av amerikanska solidaritetsorganisationer och mänskliga rättighetersjurister har dokumenterat och fördömt den pågående repressionen – bland dem Quixote Emergency Observer Delegation, som jag var en del av, en delegation från EPICA (Ecumenical Program in Central America and the Caribbean), en delegation från National Lawyers’ Guild, en delegation från Black Lawyers’ Association, och den första Amnesty International -delegationen sedan kuppen.
Som medlem i en av dessa delegationer intervjuade jag offrens familjer och ögonvittnen till attacker på Lavalasanhängare. Baserat på samtal med sådana vittnen tror jag att åtminstone 1 000 politiska mord kan dokumenteras under mars, möjligen mer, och så många som 40–60 dödsoffer för amerikanska marinkårens eld. De amerikanska marinsoldater jag intervjuade, varav en del kom direkt från Irak, försvarade ”förebyggande” våld genom att hävda att ”varje haitier vi ser kan vara fienden”.
4. En ”interim”-regering har installerats. Den leds av en haitisk exilpolitiker (som i Irak), vald av ett ”äldstes råd” (Irak igen). Premiärministern, Gerard Latortue, levde under nära 14 år i exil – senast i ett palats i Boca Raton, Florida – där också flera av hans kabinettsekreterare också bodde. Detta är vad många haitier kallar ”Boca-regimen”. Latortue var ledamot av en tidigare regering som installerades genom en kupp 1998. Den USA-insatta regeringen inkluderar högerextrema representanter från den tidigare kuppregimen under Raol Cédras och från de ökända Duvaliers regimer.
De flesta av det nya kabinettets ledare är exilteknokrater som arbetat för Världsbanken, IMF, USAID och FN. De är mästare på strukturanpassning och annan nyliberal politik.
De skulle implementera det som vår NEOD-delegation hört kallas ”USA:s dödsplan” för Haiti. Det är ironiskt att många vänster-anhängare som kritiserade Aristide för att kompromissa med sitt socialistiska program och acceptera nyliberala element för att kunna återkomma med hjälp av amerikanska soldater 1994. Nu sätts en rakt igenom nyliberal politik i dess ställe.
Det återstår att se om det amerikanska imperiet kommer att vinna något på sin övning av den haitiska lektionen, eller om det blir den internationella solidaritetsrörelsen. Låt oss hoppas att det blir den senare -– eftersom nästa lektion kan komma tidigare än vi tror, speciellt om Bushregimen överlever Irakdebaclet och valet i november.
