Ekonomen Ndongo Samba Sylla vid Rosa Luxemburg-stiftelsen och journalisten Fanny Pigeaud är författare till boken Africa’s last colonial currency: The CFA story, om den koloniala valutan CFA-francen. De menar att kuppen i Niger och de andra länderna beror på såväl arvet från kolonialtiden som Frankrikes och andra västerländska staters konstanta inblandning i ländernas inre angelägenheter.

– Mali, Burkina Faso och Niger har många saker gemensamt. De är alla sedan tio år drabbade tillbaka av en allvarlig säkerhetskris och befinner sig i en extremt prekär ekonomisk och social situation, även om de är rika på naturresurser, såsom guld, uran och olja. Enligt de nya styrena som kom till makten i den senaste tidens statskupper bär Frankrike en stor del av skulden för detta tillstånd, säger Fanny Pigeaud till Flamman.

Hon får medhåll av sin medförfattare Ndongo Samba Sylla, som framhåller hur dålig den ekonomiska utvecklingen har varit sedan avkoloniseringen på 1960-talet.

– Dessa statskupper äger rum i Frankrikes gamla kolonier, i en region som är militariserad av utländska styrkor. Utöver denna geopolitiska aspekt finns en som är unik för de tidigare franska kolonierna: dessa länder har politiska institutioner som fortfarande reproducerar samma despotiska praktiker som tillämpades under kolonialtiden och som har gjort dem fattiga över tid. I dag tjänar en genomsnittlig nigerer 59 procent av vad reallönen låg på 1965, säger han.

Det är framför allt ekonomiskt som Frankrike har behållit sitt grepp om sina tidigare kolonier i subsahariska Afrika, en region som brukar kallas Françafrique. Till exempel använder 14 afrikanska länder fortfarande CFA-francen, som formellt styrs från Frankrike.

– Samtidigt som franska regeringar beter sig arrogant har de behållit den monetära makten över dessa länder: under avkoloniseringen lyckades de övertyga de nya staterna om att fortsätta använda sig av den koloniala CFA-francen. Det monetära avtal som då skrevs under gäller fortfarande även om det har uppdaterats något. Men CFA-francen, vars syfte var att tjäna kolonialmakten, begränsar deras möjligheter att utveckla sina ekonomier, säger Fanny Pigeaud.

Men Frankrike har också behållit ett bredare system av politisk kontroll som innebär att de styrande eliterna i de forna subsahariska kolonierna fortfarande är underkastade Paris. Det märks framför allt på det militära planet, där Frankrike länge har genomfört ett flertal operationer mot olika terrorgrupper det senaste årtiondet – alla utan större framgång.

– De senaste årtiondena har den franska regeringen genomfört flera militära operationer för att undsätta en allierad president eller störta bångstyriga statschefer. Resultatet är att de afrikanska presidenterna i Frankrikes inflytandesfär länge har varit mer beroende av Frankrikes goda vilja än sina egna folks, vars åsikter de därför inte bryr sig särskilt mycket om, säger Fanny Pigeaud.

Sedan president François Hollande 2013 beslutade sig för att intervenera militärt mot terrorgrupper i Mali har regeringarna i Sahel-regionen, som alla är viktiga allierade för Frankrike, ingått nya försvarssamarbeten med landet för att ”bekämpa terrorismen”. Avtalen har lett till en ökad närvaro av franska soldater i deras länder, men den bristande säkerheten har trots det fortsatt att fördjupas, vilket har lett till frågor om fransmännens egentliga syfte.

– De har samarbetat med lokala beväpnade rebellgrupper, genomfört militära operationer utan att informera sina officiella lokala partners, och begått övergrepp utan att ställas inför rätta.

Det är därför inte förvånande att militärer i Mali, Burkina Faso och Niger – alla länder dit Frankrike nyligen flyttade sina styrkor efter att de kastats ut ur Mali av landets nya styre – bestämde sig för att gripa makten, menar Fanny Pigeaud.

– Det är inte heller förvånande att de har ett starkt folkligt stöd. Medborgarna är trötta och hoppas att dessa nya regeringar kommer att kunna omstöpa relationerna med Frankrike och göra det möjligt för länderna att dra nytta av sina naturtillgångar, säger hon.

Till saken hör att statskupper snarare är regel än undantag i regionen. När Tchads president Mahamat Idriss Déby i april 2021 efterträdde sin far – som själv grep makten i en militärkupp – reagerade Frankrikes president Emmanuel Macron genom att bevärdiga den nya regeringen med ett officiellt statsbesök. Det som gör dagens situation annorlunda är att de senaste årens kupper har skett på bekostnad av Frankrikes intressen. Sammantaget visar de att den franska imperialismen i Françafrique nu befinner sig i en allvarlig kris, menar Fanny Pigeaud och Ndongo Samba Sylla.

– För en gångs skull var Frankrike inte inblandat i några av dessa statskupper och hade inte alls förutsett dem. Regeringen har reagerat som den brukar: fördömanden har följts av illegala ekonomiska sanktioner, först mot Mali och sedan mot Niger, säger Fanny Pigeaud.

Frankrike har de senaste veckorna försökt allt för att återinstallera sin avsatte partner Mohamed Bazoum som president i Niger, inklusive med militära medel. Men för första gången har man nu en rad länder emot sig, samtidigt som den allmänna opinionen är mobiliserad och medveten om vad som står på spel, menar hon.

– Regeringen fruktar nu en dominoeffekt: vilket kommer att bli nästa land i dess forna imperium som försöker slå sig fritt från dess kvävande grepp?

Franska politiker och statsmän talar nu allt mer öppet om saken, vilket vittnar om hur viktig frågan är. Till exempel sade en viktig profil i den tidigare presidenten Nicolas Sarkozys parti Les républicains nyligen: ”Vårt huvudsakliga intresse är att hålla oss kvar i Niger så länge som möjligt. Vi måste stanna kvar för annars blir det ett förödmjukande nederlag som kommer att få konsekvenser längre fram.” En annan förklarade att Frankrike är skriande behov av naturresurser från Afrika.

En naturtillgång är särskilt viktig: uran. Niger producerar visserligen enbart fyra procent av världens uran, men för Frankrike är landet en av de viktigaste leverantörerna.

– Nigers uranexport står för ungefär 20 procent av det som krävs för att hålla igång Frankrikes kärnkraftverk, samtidigt som mindre än 15 procent av Nigers befolkning har tillgång till elektricitet. Paris har länge importerat ämnet för låga priser från Niger, som inte har möjlighet att förhandla till sig bättre priser för sina naturresurser, säger Fanny Pigeaud.

Även EU och USA, som har 1 500 soldater stationerade vid en militärbas i landet, har intressen i Niger. Av hela EU:s sammanlagda uranimport förra året kom omkring 25 procent från landet. För unionens del spelar Niger också en viktig roll både som grindvakt i den nya strategin som infördes efter migrationskrisen 2015, och som genomfartsled för en ny gasledning, menar Fanny Pigeaud.

– Landet är viktigt för unionens repressiva migrationsstrategi. Sedan 2016 håller landet sin gräns till Libyen stängd. Européerna behöver också förstående och lydiga samarbetspartner för att kunna bygga en gasledning som är tänkt att sträcka sig från gasfälten i Nigeria till Europa, via Niger – ett projekt som har blivit än viktigare med tanke på de försämrade relationerna mellan Väst och Ryssland.

Förkastandet av den franska tvångströjan har fått allt fler länder i regionen att vända sig till Ryssland i sitt sökande efter nya partner. Mali har redan välkomnat Wagner-styrkor på sitt territorium för att få hjälp i kampen mot islamistiska rebellgrupper. Och trots att landet befinner sig i ett invasionskrig mot Ukraina besökte Burkina Fasos 35-årige president Ibrahim Traoré Ryssland för två veckor sedan i hopp om att ingå handels- och utvecklingsavtal med Vladimir Putin. Enligt Ndongo Samba Sylla måste denna samarbetsvilja med Ryssland förstås mot bakgrund av relationerna med Frankrike.

För att stabilisera regionen måste man sätta punkt för alla dessa militära interventioner som i tio års tid bara har försämrat läget.

– Det är Frankrike som har drivit dem i den riktningen. Landet har misslyckats i kampen mot jihadismen. De har också infört väldigt hårda och ofta illegala sanktioner mot dessa länder.

– När en partner kapar banden måste man hitta nya. På det militära planet har Ryssland visat sig villigt att hjälpa dessa länder, säger han och får medhåll av Fanny Pigeaud:

– De nya regeringarna vill framför allt ta sig ur de kvävande relationerna med Frankrike och öka antalet samarbetspartner. Att vända sig till Ryssland framstår som ett sätt att göra det, i deras ögon.

Ryska styrkor har dock knappast gjort sig kända för att vara mindre våldsamma än västerländska. Men trots att Wagner-soldater har anklagats för att ha begått krigsbrott mot civila i både Mali och Centralafrikanska republiken tycks de nya regeringarna ännu inte ha ångrat sitt val av nya vänner.

Men alla länder i regionen är inte lika övertygade om behovet av att slå sig ur de tidigare kolonialherrarnas grepp. Strax efter kuppen i Niger samlades länderna i Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) för ett krismöte. En tidsfrist sattes för när militärjuntan måste släppa den president Bazoum ur husarresten. Om så inte skedde hotade man Niger med en militär intervention.

Juntan ignorerade hoten och meddelade i stället att den avsatte presidenten kommer att ställas inför rätta för högförräderi. När tidsfristen löpte ut förra torsdagen meddelade Ecowas ordförande att en styrka ska mobiliseras vid gränsen till Niger. Men trots denna retorik är sannolikheten för ett hett krig fortfarande låg: Ecowas har tidigare gjort liknande hot mot länder vars nya militära ledare avviker från den västerländska imperialismens fålla, utan att omsätta orden i handling.

Skillnaden i dag är att de västtillvända regeringarna i länder som Nigeria och Elfenbenskusten på allvar känner sig hotade av den antiimperialistiska vågen i grannländerna, menar Ndongo Samba Sylla.

– På grund av den allt mer repressiva och våldsamma karaktären hos de fransktalande länderna i Västafrika som beskrivs som demokratier, i bemärkelsen att de är ”lojala” med västerlandet, kan dessa regeringar inte längre skydda sig från proteströrelser som kan störta eller till och med utföra kupper mot dem. Detta förklarar till exempel varför regeringen i Elfenbenskusten är så mån om att gå i krig med Niger, säger han.

Om ett krig mot förmodan skulle bryta ut tror han och Fanny Pigeaud båda att ett krig i Västafrika skulle få katastrofala konsekvenser, inte bara för regionen utan för hela kontinenten.

– Den afrikanska kontinenten kommer bara att förlora på ett sådant krig, de kommer alla att destabiliseras. Antalet regeringar som styrs av gamla militärer kommer att öka. Terrorgrupperna kommer att stärkas samtidigt som folken, utöver de mänskliga förlusterna, kommer att lida ekonomiskt, säger Ndongo Samba Sylla.

Han grundar den förutsägelsen på Natos, USA:s, Frankrikes och Storbritanniens invasion av Libyen 2011, som han menar är orsaken till instabiliteten i regionen, även om flyktingströmmarna genom området började tidigare än så.

– Den nuvarande krisen i Sahel är en konsekvens av den invasionen. Vad har hänt sedan dess? Ökad militarisering, ökade civila och militära förluster, ökad fattigdom, ökad frustration, ett ökat antal statskupper och ett ökat antal regeringar som styrs av gamla militärer, såsom i Mauretanien, Libyen, Egypten, Sudan, Burkina Faso, Mali, Niger och Guinea.

Den enda hållbara lösningen som författarna ser framför sig är att västländerna en gång för alla lämnar Västafrika ifred militärt, och låter länderna i regionen själva välja vilka ekonomiska relationer de ska ha till omvärlden.

– De utländska militära interventionerna måste upphöra. Länderna i Sahel måste själva få bestämma vilken typ av hjälp de behöver för att kunna bekämpa terrorismen, säger Ndonga Samba Sylla och fortsätter:

– CFA-francen måste överges eftersom den bara håller kvar länderna i fattigdom, priserna på naturresurserna som dessa länder exporterar måste omvärderas. Och ett slags Marshall-plan måste genomföras som kan understödja den strukturella omvandlingen i dessa länder samtidigt som den hjälper dem att hantera klimatförändringarna.

Han får medhåll av Fanny Pigeaud:

– Lösningen är framför allt inte militär, som vissa hävdar. För att stabilisera regionen måste man sätta punkt för alla dessa militära interventioner som i tio års tid bara har försämrat läget. För att göra detta krävs att de styrande i Frankrike och Europa slutar tänka och agera som om vi levde på 1800-talet.