Om vi för en liten stund lägger politisk korrekthet åt sidan. Om vi skiter i att vänstern alltid måste se till personalen och skylla på ledningen. Om vi inte bryr oss om att politiker alltid måste formulera slagkraftigt mediala krav utifrån alla givna situationer. Om vi ignorerar förslag om att Migrationsverket ska läggas ner eller migrationsminister Barbro Holmberg ska avgå. Då kan vi prata om problemet, det verkliga problemet – det finns människor i det här landet som behandlas på ett vedervärdigt sätt. De kallas för flyktingar. Om de får stanna kvar i landet kallas de så småningom för invandrare, blir de utvisade kallas de för flyktingar tills de har tvingats lämna landet.
Historierna om Migrationsverket borde inte främst handla om vad personalen gör eller inte gör, vilka de är eller hur de mår eller vad de har för visioner. Det handlar om hur människor blir behandlade. Det finns barn som kommer till Sverige och blir bemötta så illa att de förblir liggande, utan att tala, eller äta. Moderater och socialdemokrater tror att de simulerar. Och om de tilläts stanna så skulle fler ligga där, och kissa på sig, utan varken ord eller mat.

Det finns kvinnor som kommer till Sverige och blir sexuellt antastade av den personal som ska avgöra huruvida hon ska få stanna i landet eller inte. Det finns människor som, på sin tragiska sorgliga och påtvingade resa från Sverige, får sitt boardingkort fråntaget av dem som utvisat dem för att de vill handla skattefritt.
Det finns många flyktingar i Sverige som sitter i rädsla och väntar på att få svar om var deras framtida liv ska få utspela sig. Det finns flyktingar i Sverige som gömmer sig undan en framtid de inte vill ha i ”sitt” land. De vet att de som avgör deras framtid festar med tårta och champagne när de blir utvisade. Att de som avgör deras framtid festar loss med prostituerade i andra länder. De vet vem de går till. Det gör dem antagligen ännu räddare och jag förstår dem.