Min lärare i pedagogik berättade att pedagogforskare ofta anklagas för att vara vänster. ”Och det kanske vi är”, sa hon, ”men det är ju för att forskningen visar att de pedagogiska metoder som vänstern förespråkar är de mest effektiva”.
Just det!

Vänstern blir ofta avvisad som flummig på skolpolitikens område, inte minst när det gäller skepsisen mot betyg. Men i sin berömda experimentserie visar Edward Deci att skepsisen är ytterst välgrundad. I experimenten fick två grupper i uppgift att lägga ett slags pussel. Grupperna övervakades först för att sedan lämnas ensamma. Det visade sig att den grupp vars insatser inte på något sätt belönades av experimentledarna fortsatte intressera sig för uppgiften även när övervakarna var borta. Den andra gruppen, som belönades med pengar för att utföra vissa delar av uppgiften, förlorade intresset så fort kompensationen försvann.
En rad liknande experiment har utförts av Deci och andra forskare och de visar entydigt att motivation som skapas genom yttre drivkrafter skadar människors inre motivation. När människor upplever att de genom yttre belöningar manipuleras att göra vissa grejer förlorar de känslan av att det de gör kommer inifrån dem själva.

När betygshetsare pekar på att dagens elever slutar anstränga sig så fort piskan försvinner, kan de därmed ha rätt och ändå inte ha rätt. Det är ju betygssystemet som från första början skapat förutsättningarna för ”latheten”. I grund och botten drivs nog elever av strävan efter värdighet. Betygssystemet bygger på idén att en elev inte inne i sig själv har förmågan att lära sig utan måste tvingas därtill, en misstro som besvaras med misstro och därmed ovilja att samarbeta med läraren. Den som glatt pluggar på för annat än betygens krassa skull framstår inom dessa ramar som en duperad, jaglös tönt. Och det vill ju ingen vara.
Men det är aldrig för sent att börja läsa på, Janne B!