Varför gick det som det gick i valet?
– Blockpolitiken är död, länge leve finanskapitalismen! Det gick som det gick av flera anledningar. En är socialdemokraternas tvekan inför var på den politiska skalan de befinner sig, och oviljan att benämna motståndet – det globala finanskapitalet. Det gick som det gick för att Socialdemokraterna ännu inte tillsatt en haverikommission som analyserar partiets rörelse mot mitten och vad den betytt för väljarbasen. Men Socialdemokraterna har också, precis som resten av partierna, att förhålla sig till ett delvis nytt politiskt fält. I någon mening har valrörelsen upplevts som ett försök att mana fram fornstora dagar av politisk agens. Politiker talar om vad man vill för Sverige och om politiska mål som om man inte i själva verket bör tillägga: om vi får för kapitalet. Det finns en silent partner i svensk politik som man inte kan rösta på men som fattar lejonparten av de tunga politiska besluten.
Vad vill vi aldrig se igen i en valrörelse?
– Vi vill aldrig igen se en socialdemokrati som vacklar mot linjen om hårdare tag mot utsatta grupper. Det leder till att man bekräftar en sverigedemokratisk världsbild utan att framstå som bästa lösningen på detta låtsasproblem, för det utrymmet är redan tillvarataget av SD. Utfallen om Lag och ordning leder till att en föreställd linje uppstår mellan en ”skötsam” grupp och en vagt formulerad ”misskötsam”. Konfliktlinjen är inte reell och fördröjer avgörande konflikterande intressen att komma till ytan. Vi vill alltså inte en enda gång upp till se socialdemokrater rekrytera röster åt SD. Nu vände man strategin i sista stund men frågan är vilken skada man åstadkom innan man kom på andra tankar?
Din största rädsla framöver?
– Att vänstern inte lyckas samla sig. Att blockpolitiken därmed verkligen är död. Då fortskrider syrebristen i mitten, politik framstår som den intrikata skötseln av ett medelstort företag och den politiska retoriken hamnar i budgettekniska hårklyverier eller vädjanden till människor att inte reagera på indragna bussturer, BB-nedläggningar och vårdköer. Med andra ord: att vänstern inte lyckas med dess dubbla uppdrag – att med hjälp av omfördelning bygga bort basen för fascistisk rekrytering.
När ljusnar det och vad kommer vi få se då?
– Det ljusnar när vänstern samlar sig kring det den kan och hjälper den så kallade medelklassen se att den sitter i samma båt som trappstädare på lönebidrag, utarbetade undersköterskor och ställningsbyggare från Polen – när nationell politik erkänner sig som en del av internationell politik. Att skiljelinjen inte går mellan den som påstås vara skötsam och den som utmålas som misskötsam, men att den går mellan dem som måste sälja sin arbetskraft för att överleva (oavsett var i världen de bor) och som därmed delar vissa erfarenheter och risker – och dem som äger produktionsmedlen (oavsett var de bor) och sålunda inte delar de erfarenheterna eller riskerna. Vänstern har alltid haft ett pedagogiskt uppdrag: att hjälpa väljarkåren att nyktert betrakta löften om ”valfrihet” eller skrämselpropaganda om ”skattetryck”. Vänstern bör återuppta uppdraget – och då menar jag många mil ifrån Almedalen och tv-sofforna. Avgörande blir att bygga från basen: Vindeln, Nässjö och Malung. Det ljusnar när vänstern med självförtroende pratar klass igen och ingen minns vad GAL-TAN var för nåt – var det namnet på en äcklig drink?
Vad är ditt råd till den som känner att den bara måste göra någonting?
– Sök allierade. Detta är inte tiden för interna konflikter. Tänk på Maud Olofssons badtunna, tänk på Alliansens korvgrillning i Maramö. I själva verket badade ingen i den där tunnan och korvgrillningen i Maramö går nog inte till historien som den eldigaste (…) av politiska tillställningar, men idén om sammanhållning borde sporra en hungrig vänster. I alla kamper som bedrivs, fundera därför över hur många som kan inkluderas, hur många ni måste vara för att vinna genomslag. Släpp in, bjud på en kaffe, säg hej. Med andra ord: Bygg badtunnor!
