I ett debattinlägg i Flamman (nr. 40/2018) belyser Aron Etzler, partisekreterare för Vänsterpartiet, den kritik som riktats mot den urbana medelklassens definitionsrätt av vänsterpolitiken. I sak har Aron Etzler rätt. Det är inget problem att Vänsterpartiet är starkt inom den urbana medelklassen. Det är heller inget fel, utan alldeles nödvändigt, att partiet arbetar med att lösa stora samhällsproblem som klimathotet och den framväxande fascismen. Men han missar målet när han plockar in glesbygdskommuner som Malå och Sorsele som argument för att Vänsterpartiet har ett starkt stöd i arbetarklassområden långt utanför storstäderna.
Förvisso gör Vänsterpartiet ett förhållandevis starkt val även på riksnivå i Sorsele: 12,75 procent, en bit över riksgenomsnittet. Partiet har dock backat, om än aldrig så lite. I det kommunala valet gjorde Vänsterpartiet ett fantastiskt val, det har Aron Etzler rätt i. Men i små kommuner som Sorsele och Malå – andra respektive femte minsta i Sverige – är kommunvalet i hög grad personbundet, inte parti- eller ideologibundet. Vårt lokala väljarstöd innebär alltså inte att V har ett väldigt starkt stöd i just detta arbetarklassområde långt utanför storstaden. Det är snarare en bekräftelse på att vi har lyckats med att jobba med sådana frågor som ligger våra väljare nära hjärtat. Denna bild bekräftas av Malås Åke Wallgren och Lennart Gustavsson i Flamman nr. 36/2018, där Gustavsson pekar på deras förmåga att lyssna in befolkningen som en framgångsfaktor.
I små kommuner som Sorsele och Malå – andra respektive femte minsta i Sverige – är kommunvalet i hög grad personbundet, inte parti- eller ideologibundet
Jämför man valresultaten mellan kommun och riksdag framträder dock en något annorlunda bild. Vi kan anta att en stor del av av Vänsterpartiets lokala väljare i Sorsele också röstade på Sverigedemokraterna på riksnivå. Och det är alldeles nödvändigt även för Vänsterpartiet att fundera på varför det ser ut så, istället för att klappa sig på bröstet för bra kommunval i glesbygden.
Att ha ett väljarstöd i såväl en urban medelklass som en arbetarklass på landsbygden kan vara en enorm styrka. Men för att åstadkomma det får vi inte blunda för den samhällsproblematik som är akut för den del av Sveriges befolkning som bor på lands- och i glesbygd. Vi utgör en geografisk underklass, om begreppet tillåts, som på nåder – om ens det – omfattas av den välfärd och samhällsservice som storstadsbor, inkluderat de städer som finns vid Norrlandskusten, tar för givet. Sämre skola, sämre sjukvård, sämre kollektivtrafik, sämre vägar, sämre telefoni, ja sämre tillgång till statlig omsorg överlag är ett axplock av de ”sämre” som möter oss dagligdags. Och det tycks oss som om ingen är intresserad av att ta det på allvar.
Vari ligger Sverigedemokraternas mobiliserande kraft på en ort som Sorsele? Det är inte ett landsbygdsparti att tala om, tvärtom. De skulle inte vara bra för Sorsele. Men de tycks ställa sig på tvären mot en maktordning som den urbana maktordningen är en icke obetydlig del av.
Vi måste tala om landsbygden. Vi måste prata om den problembild som finns här. Vi måste jobba med att belysa och bryta ner de existerande maktordningarna, även den urbana. Låt oss prata om stora samhällsproblem som klimathotet och den framväxande fascismen. Låt oss också prata om det stora samhällsproblem som den urbana maktordningen och nedmonteringen av landsbygden innebär. Om inte Vänsterpartiet gör det, vem ska då göra det? Det finns ingen som vinner på att vi låter bli, eller låtsas som om skriet från landsbygden inte hörs.