Hur börjar man sitt liv på nytt, och dessutom inte från noll, utan från en punkt betydligt längre ner än så?
Paula Spencer är 48 år gammal, alkoholist, nykter sedan en kort tid tillbaka, och fortfarande ”/…/ svettas ut sprit som hon drack för flera år sedan”. Hon är änka efter Charlo, som misshandlade och förnedrade henne under många år innan han blev skjuten av polisen under ett kidnappningsförsök. Paula har fyra barn, som alla har hanterat sin svåra uppväxt på olika sätt och med växlande framgång. Hon städar – utför hushållsnära tjänster? – och är både stolt och skamsen över sitt arbete, men trots att kroppen emellanåt säger ifrån släpar hon sig till jobbet, minnet av ”fasan i att inte ha några pengar” driver henne vidare.
Runt omkring henne träder det nya välmående Irland fram, den keltiska tigern med mer pengar, kaffelatte-kultur, nya bilar, byggboom och stigande fastighetspriser. Något litet av de spektakulära framstegen kommer också Paula till del. Den stora världen har kommit till den lilla förorten, och med den invandrare från Östeuropa och Afrika, människor som Paula inte riktigt vet vad hon ska tycka om.
Paula Spencer är en fristående fortsättning på ofattbart grymma Kvinnan som gick in i dörrar (1997). Den nya romanen är mer psykologiskt inträngande. Paula plågas av sina hemska minnen från misshandelns och alkoholismens tid och sitt dåliga samvete. Hon trevar sig tillbaka till kontakten med sina barn och bygger upp livet på nytt med sin familj och sina vänner. Alla hennes relationer präglas av en storkomplexitet över vilken det förflutna hela tiden kastar sin skugga.
Doyle använder sig mycket av dialog, där han lyckas perfekt att fånga en vardaglig ton, som för handlingen framåt, samtidigt som det blottlägger tankeflödets motsägelsefullhet. Personerna är trovärdiga och nära nog totalt uppriktiga. Det saknas inte heller den mycket speciella irländska humorn, rå men hjärtlig.
Sakta går livet vidare. Och det är OK.
