Jag funderar på de borgerliga partiernas relation till sina mer yviga debattörer.
Vi till vänster kan tycka att de är pinsamma; denne Thomas Idergard och hans marknadsfanatism, Gudmundsons aparta blandning av punkarnihilism och islamofobi, eller von Holsteins halvfascistiska ledarkult och adliga förakt för vanligt folk. Till och med en avbönspajas som Skytte får hållas.
Listan fortsätter men de etablerade partierna är påfallande toleranta. Man städar bara upp vid flagranta övertramp.
Skälet är enkelt. Kantspringarna gör ett viktigt jobb åt borgarna ”i mitten”. De bidrar till vad som är politiskt möjligt att säga, hur långt den politiska skalan sträcker sig åt respektive håll, och var dess mittpunkt hamnar. Handlingsutrymme.

Jämför med Socialdemokraternas hyllning av kompromissen, medelvägen. Numera en kökkenmödding av mål, medel och möjligt resultat. En Carin Jämtin som positionerar sig inför S-kongressen genom att lite lagom vara emot vinstuttag i offentlig verksamhet. Förutom väntat mothugg från ”förnyarna”, i form av sex S-märkta kommunalråd från Stockholmsregionen, händer något annat intressant: attackpudeln Idergard går ut med en debattartikel och kräver MER vinstintressen, och får understöd av en ”undersökning” om hur slösaktiga kommunerna är.

Inte ens när det avslöjas hur avknoppade dagis i en Stockholmsförort genererat 3,2 miljoner i vinst till ägaren – första året! – förmår S slå in bollen i det öppna målet. Kärnfrågan mumlas bort i nyanser, medan borgare går till motattack.
Tänk om S kunde skaffa sig självförtroendet att själv drämma till med en rejäl vänster emellanåt – eller åtminstone den politiska förståelsen att sluta ”ta avstånd” och vägra en enda passning till eller från vänsterkanten.
Vem tackar exempelvis Sahlin för att ha lagt ned prestige i att försvara budgettak – och vilket politiskt manöverutrymme gav det?