Det röda blocket fick tillsammans drygt 60 procent i kommunvalet i Köpenhamn. Socialistisk Folkeparti nästan fördubblade sig i hela landet. Enhedslisten blev det tredje största partiet i Köpenhamn. Flamman sökte svaret till vänsterns framgångar i Danmarks huvudstad.
Lymmelpaket, ett Dansk Folkeparti som ett av de största partierna och olika fantasifulla lagförslag, som att fotboja tolvåringar, är saker som poppar upp i mångas huvuden när man talar om klimatet inom dansk politik. Det är sant, men bara delvis. Samtidigt finns en vänster på frammarsch i Danmark. Det märktes inte minst i kommunvalet i november, där Socialistisk Folkeparti (SF) nästan fördubblade sitt valresultat över hela landet. Vi träffar Flemming Bonne, folketingsrepresentant för SF, några veckor efter valet. Han är med rätta nöjd med sitt partis resultat.
– Välfärdsfrågor var viktiga i valet och den ekonomiska krisen. Vi märkte tydligt att i områden där arbetslösheten stigit har Socialistisk Folkeparti gått framåt, säger Flemming Bonne.
Han påpekar även att personer ofta har större betydelse i kommunval och att SF har varit bra på att ta fram starka kandidater.
När man talar om kommunvalet i Danmark är välfärdsfrågor ett återkommande svar på varför det gick så bra för vänstern. Vänsterradikala Enhedslisten gick tillbaka något över hela Danmark, men vann en jordskredsseger i Köpenhamn, där partiet blev det tredje största.
– Framför allt var det protester mot besparingar som blev viktiga. Innan valet var det strejker mot planerade nedskärningar på förskolor i Köpenhamn. Vi fick goda förbindelser med pedagoger på skolorna och stödde deras kamp, säger Frank Aaen, folketingsrepresentant för Enhedslisten, från Köpenhamn, när han visar in oss på ett överbelamrat men trevligt kontor. Partiet fick 10,9 procent av rösterna i Köpenhamn. Tillsammans med SF:s 22,2 och Socialdemokraternas 29,9 procent ger det röda blocket över 60 procents stöd i huvudstaden.
– Det var ett helt okej val, säger Line Barfod, folketingsrepresentant i Enhedslisten och mycket involverad i kommunvalet. Vi gjorde ett riktigt dåligt val till Folketinget 2007. Jämfört med det har vi gått framåt i det här valet, även om vi tappat lite sedan förra kommunvalet.
Hon säger att partiet på senare tid har satsat mycket på att finnas i människors vardag och på att skapa kontakter med gräsrotsrörelser. Medlemmarna är organiserade i fackliga nätverk efter yrkesindelning.
– Vi har dragit ned på att ha långa tråkiga möten, där vi diskuterar exakt vad som ska stå i ett dokument, säger hon och skrattar lite. Istället har vi arbetat med att verkligen göra saker.
Förutom protester mot nedskärningar i den offentliga sektorn nämner hon även Enhedslistens engagemang i Kirkeasyl, där kyrkor inhyst framför allt irakiska flyktingar som hotats av utvisning.
– Den frågan har varit viktig i Köpenhamn och vi har varit mycket aktiva där.
Jag frågar lite fördomsfullt om det inte är kontroversiellt i Danmark att arbeta med flyktingfrågor.
– Främlingsfientlighet har starkast fäste där det inte finns några invandrare. Människor som bara ser invandrare på tv blir lätt skrämda för det de inte känner till, medan Köpenhamnsbor som arbetar och går i skola med personer med invandrarbakgrund har en helt annan inställning, svarar hon.
När man talar om dansk politik är det nästan omöjligt att inte nämna Dansk Folkeparti. Partiet kan i det närmaste beskrivas som Sverigedemokraternas danska storebror. I förra folketingsvalet fick Dansk Folkeparti nära fjorton procent av rösterna och blev därmed ett stödparti till den borgerliga regeringen. Många menar att hela det politiska klimatet har påverkats av Dansk Folkeparti. Politiker tävlar om att komma med mer eller mindre populistiska eller rasistiska utspel av rädsla för att annars anklagas för att vara fega eller ”blunda för problemen”.
För knappt ett år sedan gick Socialistisk Folkepartis ledare Villy Sövndal till attack mot radikala islamister.
– Jag vill säga till dessa mörkermän: Dra åt helvete!, sade han då till tidningen Jyllands-Posten.
Han tillade senare på sin blogg: ”Om de är så plattskallade att de verkligen vill införa kalifat och sharia, så har de ju kommit till fel land”.
Flemming Bonne håller med om att det skett en högerglidning inom politiken. Däremot håller han inte med om kritiken mot sin partiledare.
– Villy blev närmast med flit missförstådd av våra politiska motståndare. Han uttalade sig inte om invandrare eller muslimer generellt, utan riktade sig mot en särskild grupp radikala islamister, säger Flemming Bonne.
Men kan du förstå att ett sådant uttalade i så fall är lätt att misstolka?
– Ja, är man inte mycket, mycket, precis i sin kommunikation ska det inte mycket till för att bli missförstådd i de här frågorna.
Frank Aaaen är däremot mer kritisk.
– Villy Sövndals utspel är ett bra exempel på något som i sig inte är så farligt, men om man ser till sammanhanget och tonen det är sagt i, blir det främlingsfientligt.
Han säger att Arbeiderpartiet och Socialistisk Folkeparti ibland närmast konkurrerar med högern ifråga om skarp retorik mot invandrare och krav på hårdare lagstiftning. Ett exempel är Trygghedspakken som Socialistisk Folkeparti presenterade förra året. Trygghedspakken är i korthet ett knippe förslag som innebär en åtstramning av partiets rättspolitik. Paketet har kritiserats, framför allt för att vara populistiskt och spela på människors rädslor.
– De tror att de kan bemöta högerpopulister på det viset, men du kan inte tävla med dem i de här frågorna. Det som händer är att Dansk Folkeparti hoppar ytterligare två steg åt höger. När Arbeiderpartiet och SF talar om hårdare tag mot brottslingar blir det möjligt för Dansk Folkeparti föreslå fotboja för tolvåringar. De har ingen hejd, säger Frank Aaen.
Hur ska man då bemöta högerpopulistiska partier? Frank Aaen har två tydliga recept: Sätt tydligt ned foten mot dem, men lyssna på deras potentiella väljare.
– Ta reda på vad de är rädda för och ta dem på allvar, det går inte bara att säga ”de är dumma och blir förförda av den här retoriken”. Där har vi varit för dåliga tidigare.
Flemming Bonne varnar också för att låta rasisterna sätta dagordningen för vilka frågor som debatteras. Han vill hellre att politiker utmanar dem i andra debatter.
– Förutom att de är ärkenationalister är de väldigt okunniga. De har ingen kunskap i till exempel internationella frågor eller i klimatfrågan, de hävdar till och med att klimatförändringar inte är något problem. Där har vi en uppgift att avslöja dem.
En av de stora frågorna är förstås om det röda blockets framgångar kommer att hålla i sig fram till det är dags för folketingsval. Välfärdsfrågor och ekonomi blir troligen avgörande i valet. I alla fall enligt Socialistisk Folkepartis och Enhedslistens representanter. Flemming Bonne betonar vikten av att vänstern är offensiv där.
– Väljare brukar anse att högern är bättre på ekonomisk politik än det röda blocket. Jag tycker de har fel, men det spelar egentligen ingen roll hur det förhåller sig om vi inte uppfattas som bra i de frågorna.
Samtidigt brottas framför allt Socialistisk Folkeparti med dilemmat kring hur långt man är beredd att kompromissa med Arbeiderpartiet.
– Vi har sagt att vi vill ha regeringsmakt och helst vill vi ha det utan att sälja för mycket av vår politik. Det tycker jag inte heller vi har gjort hittills, säger Flemming Bonne.
Frank Aaen är optimistisk inför möjligheterna att byta regering. Men han säger också att den största faran ligger i att oppositionen rör sig för mycket åt mitten.
– Det är skillnad på att vilja vara i regeringsställning för att man vill vara i regering och på att vilja vara i regeringsställning för att man vill byta politik. Många hoppas på en bättre välfärdspolitik med en ny majoritet. Där kommer vår uppgift att se till att det verkligen blir så.
