Nu har Göran Skytte kommit på att det inte bara finns folk som köper svart – utan även folk som arbetar svart.
Göran Skytte. Likt en målsökande robot nosar han upp reaktionära ståndpunkter, för att sedan sprida dem till allmänheten, lika stringent som en bombmatta. Nu i armkrok med andra borgerliga ledarskribenter och rundtyckare till storms mot debatten om skattefusket. Skyttes talar om ”dubbelmoralen i demagogernas värld”. Han har nämligen kommit på, att det inte bara finns folk som betalar svart, utan också folk som betalas svart. Och denne är ”sannolikt inte en överklassare med högersympatier, utan har troligen helt annan profil, om ni förstår vad jag menar”.
Ja, vi förstår. Skytte excellerar här i en borgerlig paradgren: gömma maktförhållanden. Han jämställer alltså den förmögna Djursholmsfamilj, som låter en arbetslös invandrarkvinna städa hemma hos sig utan att betala arbetsgivar- och pensionsavgifter, med den som städar. Argumentationen är inte bara behändig för att blanda bort korten när överklassen åter fulat sig publikt i Rosenbad. Den utgör ytterfodret i den liberala paletå som högerns mörkermän bär då de dundrar in i vår samtid.
Så kan socialt förtryck i bästa fall reduceras till individuell kränkning – att hävas med ryck-upp-dig-kurser samt en och annan jurist. Och så kan en folkföraktande överhet vända ”debatten” till sin egen fördel. Genom att blanda ihop smått med stort – alla som någon gång betalat en barnvakt ska känna sig solidariska med miljonskattebrottslingar – och nere med uppe, legitimeras en nedmontering av de skatter som överklassen alltid velat dra sig undan ifrån.
Maud Olofsson fällde en fantastisk kommentar i Ekots lördagsintervju om detta: ”Vi skulle inte ha den synen på svart arbete, om vi hade ett skattesystem, som kändes legitimt”. Vi?
Notera sedan vad som parallellt sker med socialförsäkringarna. Till och med enligt den ”delegation mot felaktiga utbetalningar” som tillsatts för att skapa alarmism kring välfärdssystemen, kan kanske två procent av utbetalningarna bero på fusk. Det är tio miljarder; att jämföra med de 133 som enligt Skatteverket försvinner från skattesystemet, eller de drygt 60 som regeringen sänkt skatterna med, bland annat för att det ska löna sig mer att äga en femtiomiljonersvilla.
Det är förstås, definitionsmässigt, fel med fusk. Siffrorna visar samtidigt att de svenska systemen är mycket robusta och svinnet begränsat. Men med en kanonad av misstänkliggöranden har många övertygats om att en massa andra fuskar till sig pengar. Också detta kan nu användas för att jaga och skuldbelägga människor i behov av stöd, och för omvandlingen av de generella välfärdssystemen i riktning mot smala välgörenhetsarrangemang.
Uppifrån och ned. Tacksamhet istället för rättigheter.
Det är i sviterna av vänsterns självavveckling som det kan gå så illa. Försvaret av de sociala systemen blir ohållbart i stillasittande läge. Bara om det finns en strävan, ett gemensamt upplevt syfte, kan det som finns idag uppfattas som värda att försvara och utveckla. Annars kommer varje enskilt problem, varje enstaka fusk, att kunna tas som intäkt för att systemen ska upplösas.
Förtvivla nu inte. Det moderata illusionsnumret har klätts av ytterligare. Och svenskarnas känsla för rätt och rättisgheter har trots allt visat sig gå djupare än att den kan skingras med slapp mellanskiktsjournalistik allena. Men arbetarrörelsen måste veva igång ett offensivt framtidsprojekt, för att inte Skyttes och Olofssons struntprat ska få full verkan. Alternativet till ett välgrundat, organiserat klassmedvetande, lite klasshat för all del, blir ett borgerligt samhälle, med ängsliga medborgare som inte ser skogen för alla bävrar.
Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.
På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.
Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.
Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.
”Han gillar inte Normal, för han tycker att vi säljer allting för billigt. Det är kul, tycker vi. För det finns ingen annan detaljhandlare som har en sur maskot”, sade han till Aftonbladet förra året.
Bland kunderna verkar dock få hålla med Normalmannen. Sedan grundandet 2013 har det danska lågprisimperiet intagit sju länder i Europa, från Torneå på finska gränsen till portugisiska Portimão, och har i dag över 800 butiker. 120 av dem finns här i Sverige, där man förra året omsatte över 2,6 miljarder.
”När jag började 2019 var det 35. Bara sedan första augusti 2023 har vi byggt 36 butiker till, och innan det blir augusti igen ska vi öppna nio till”, sade Jan Nyberg, svensk Normalchef, till Aftonbladet förra året.
Varumärkesexperten Håkan Olofsson tror dock inte att det har särskilt mycket med deras maskot att göra.
– Jag skulle säga att de är väldigt normala. Frågar du deras främsta konsumenter – 16-åriga tjejer – tror jag ärligt de skiter i [Unikmannen]. Han gör ingen skillnad, de hade nog också kunnat byta namn till ”Lagom” eller vad som helst. Men att de har en tydlig färg är bra.
Foto: Liz Fällman.
Han möter Flammans reporter utanför Café Normal, ett av kedjans nytillskott i ett hål i väggen nere i Hötorgets tunnelbanestation, i anslutning till en av butikerna. Kaffet tas stående, och onormalt billigt för centrala Stockholm. Bakverk finns inte på menyn.
– Normals riktiga styrka är att de kan öppna i halvslumrande förortscentrum, med en nyckelkopierande skomakare och en pizzeria, där stora kedjor som kör med jättepartier inte kan överleva, menar Håkan Olofsson.
– Du behöver inte ha bil för att handla på Normal. Är det någonting som utmärker unga människor i dag är det att de inte har körkort.
Den snabba expansionen syns inte minst i Jan Nybergs privatekonomi – har själv tjänat över 10 miljoner sedan tillträdet som vd. Men när Normal öppnade sin allra första svenska butik, januari 2018 i Malmös megaköpcenter Emporia, ”sprack det” initialt, berättar varumärkesexperten Håkan Olofsson.
En kund som öppnar sin plånbok i början av en affär är väldigt lönsam.
– Det finns outlets, jättestora butiker utanför stan som säljer stora partier, och motsatsen som är det Normal är – variety stores, alternativt dollar stores, som funnits i många länder sedan mitten av 1800-talet. Hela affärsidén är låga priser, säger Håkan Olofsson.
Poja Shams, lektor i företagsekonomi på Karlstads universitet, utvecklar hans resonemang.
– Företag som Normal – som säljer ”pryttlar och skit för småpengar”, sådant som folk både behöver och inte behöver – är väldigt attraktiva i dagens ekonomi. När folk inte har mycket pengar på fickan har de fortfarande råd att handla här.
Totalt arbetar över 10 000 personer för koncernen. Den sminkansvarige som Normal söker till butiken på Stockholms centralstation ska ha en ”lekfull och nyfiken inställning till saker och ting”, ”ha nära till skratt” och ”trivas i en miljö med högt tempo”. Den svenska grenen hade 572 anställda 2022 – varav 519 var kvinnor. Alla fyra styrelseledamöter är män, och danskar.
Normals expansion har skett tvärsemot år efter år av ”butiksdöd” i kölvattnet av pandemin. Höga lokalhyror, e-handel och allt fattigare konsumenter har beskyllts för att driva ut fysiska affärer ur stadskärnor. Poja Shams menar att vi snarare borde tala om två parallella butiksdråp, varav näthandeln står för det ena:
Ersättare. Den anrika återbruksbutiken Andra Varvet i Högdalen går i graven – Normal ersätter. Foto: Liz Fällman.
– Vi översköljs av elektronik och klädesplagg från Kina, där logistikkedjorna blivit tajtare, leveranstiden kortare och man kan dominera marknaden med sina priser. Där lider försäljare av ”pryttelelektronik”, som Teknikmagasinet: de kan omöjligen konkurrera med Temu.
I och med det uppstår även ett slags självförstärkande process, förklarar forskaren.
– Att man inte längre lockar kunder till stadskärnor för att handla, kombinerat med upplevelse- och tillgänglighetsperspektivet, gör att företag väljer shoppingcenter runt omkring i stället, och stadskärnan blir än mer lidande.
Poja Shams kallar Normal ett ”fantastiskt framgångsrikt företag”, och han tycker det är ”kul att de fyller stadskärnorna med något”.
– Men det finns ett annat perspektiv de kanske inte pratar så mycket om, säger han lite hemlighetsfullt:
– Hur de riggat sin butik.
Bolaget beskriver butikernas design som ett ”labyrintliknande upplägg” som uppmuntrar till ”skattjakt”.
– Det är när en kund går på skattjakt som den stöter på något den ”villhöver”, som jag kallar det för. Och det fungerar ju inte på samma sätt vid online-shopping, säger vd Jan Nyberg.
”Är labyrintgångar ett danskt påfund?” undrar en Flashback-användare i tråden om Normal, och jämför med den liknande inredningen hos kedjorna Flying Tiger och Søstrene Grene. En antropologisk forskningsstudie om ”prylaffärernas labyrinter”, skriven av Victor Höghielm, bär den rådvilla citat-titeln ”Man följer runt liksom, som en gång. Som en bana. Var ska man annars gå?”
– Det är inte en labyrint, det är precis tvärtom: en snitslad bana, menar Håkan Olofsson, som tidigare skrivit en krönika om Normal med rubriken ”Konsten att behandla kunder som boskap”.
Både han och Poja Shams jämför Normalbutikernas ”varv” med Ikeas – enligt Håkan Olofsson ”designat efter blodsockret, framför allt när papporna börjar krokna”.
– Vad är det första du ser efter bommarna på Ikea? Någonting jävligt billigt, ofta ett pack värmeljus eller något liknande. En kund som öppnar sin plånbok i början av en affär är väldigt lönsam, för den har redan påbörjat ett köp – och kommer därmed troligen sluta upp med fler köp, förklarar Poja Shams.
– Produkter är placerade strategiskt i den här gången för att du ska öppna din plånbok. Affärer har börjat förstå värdet av den förutbestämda slingan, och hur man kan reglera och kontrollera konsumenters köp genom den här resan. Det är ett framgångskoncept, säger han, och tillägger:
– Sedan har Normal säkert jättebra marginaler på grejerna också. Det är bara ”kinaskit” de säljer, inget annat.
Livet för herren på Normaltäppan, Danmarks rikaste man Anders Holch Povlsen som även äger klädmärkena Vero Moda och Jack & Jones, är kanske så långt från både normalitet och lågpris man kan komma. Med sin förmögenhet på 130 miljarder har han bland annat gjort sig till Storbritanniens största markägare. Hans plan är att ”återförvilda” så mycket som möjligt av naturen, bland annat genom att skicka ”smygjägare med Land Rovers och spårljus” för att skjuta av tre gånger fler trädmumsande hjortar än den tidigare ägaren av den skotska dalen Glen Feshie.
I dag äger Anders Holch Povlsen mer än en procent av Skottland, inklusive ”sagoslottet” Aldourie vid Loch Ness, samt ett stort rumänskt naturreservat för vargar, björnar och lodjur. 2019 förlorade han tre av sina fyra barn i ett terrordåd utfört av IS i Sri Lanka, där 270 personer sprängdes i luften.
För Unikmannens formgivare har Normaliseringsresan gått lite annorlunda. I en intervju rubricerad ”Søren Fauli är inte helt normal” i danska Se Og Hör, som inleds med att han berättar om sin ”tjocka” kisstråle efter en prostataoperation, pratar han även om hur han börjat sakna sitt gamla – förhållandevis mer normala – regissörsliv. Han inte trivs med livsstilen som kom när han sålde sin andel i Normal för 62 miljoner svenska kronor.
– Jag kan inte identifiera mig med att vara en rik jävel. Försäljningen slutade i att jag hade en enorm kris, och satt och stirrade in i en tom vägg. Varken min fru Annika, som är psykoterapeut, eller jag, är entusiastisk över lyxlivet. Pengar är helvetet på jorden.
Flamman har sökt Søren Fauli. Normal och Jan Nyberg har tackat nej till intervju.
Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.
Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.
I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.
Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.
En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.
Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.
Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.
Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.
Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.
Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.
Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.
I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.
En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.
Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.
Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.
Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?
Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.
Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.
”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.
Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.
Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.
Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.
Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.
Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.
Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.
Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.
Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.
Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!
Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.
Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.
Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.
Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.
Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.
– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).
På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.
Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.
Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.
Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?
Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.
År 2010 kom bokenJämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.
Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.
Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.
Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.
Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)
Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!
Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.
Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.
Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.
Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.
Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.
Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.
Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet
Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).
Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?
Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsorett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.
Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.
Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?
När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.
Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög
Rosalía är en av många artister
som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP
”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.
Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.
Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.
– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.
Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.
I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.
Är framtiden ljus eller mörk?
Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.
Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.
De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.
Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.
Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.
Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”
Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.
Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.
I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.
Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.
Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)
I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.
Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.
Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.
Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.
Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.
Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.
Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.
Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.
På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.
På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.
