När man upplever dem plötsligt – det var fjorton år sedan jag var i Iran sist – är förändringarna enorma. Förr var schack olagligt. Nu går folk på gym. Då var det farligt för ogifta par att ens gå nära varandra på stan. Nu är det gott om unga tjejer och killar som sitter tätt intill varandra i parker eller till och med går hand i hand. I en överlastad taxi förklarar en tjej i mobiltelefon för en väninna vad denne ska säga till undrande föräldrar om var hon spenderat natten. Allt fler kvinnor täcker allt mindre av håret, gärna med färggranna och glittriga sjalar, kanske i en färg matchad av ögonskuggan.
Jättestaden Teheran har blivit ett monster. Här bor runt fjorton miljoner. Trafiken är vanvettig och man kör därefter. Förra året rapporterades över 200 000 trafikolyckor i Iran, med 22 000 dödsoffer. Att gå över gatan hör till det farligaste man kan göra i Teheran.
En taxichaufför berättar, medan han gör en galen manöver i en korsning:
– Min bror var här på besök från USA. Han försökte köra några dagar men gav upp. Klagade jämt på att folk körde aggressivt och inte lät en åka fram. Vad trodde du själv, sa jag till honom, när folk måste lura och bedra varandra varje dag för att överleva, nästan alla har psykiska besvär och ett liv inte är mycket värt.
Den som bara lyfter vanlig månadslön får svårt att klara sig, eller i alla fall skaffa sig en rimlig standard och viss trygghet. Istället är människor ständigt involverade i att göra enstaka affärer eller hitta sidoinkomster.
– Det finns ingenstans i världen där man kan tjäna så mycket pengar så fort. Man köper ett hus ena dagen och det är värt tio gånger så mycket nästa. Samma med aktier. Men man måste ha kontakter. Det är en sjuk ekonomi, förklarar en världsvan flygsteward.
Korruptionen – som alltid varit en del av ekonomin – tycks vara värre än någonsin. En pensionerad statstjänsteman som idag arbetar med bokföring och revision på ett privat företag, berättar om ett samtal med en tysk affärsman för något år sedan:
– Han skulle investera i teknisk oljeutrustning och berättade att han var van vid mutor i tredje världen men att de brukar uppgå till mindre än en procent av kontraktssumman. Här satt folk på ett styrelsemöte och skickade öppet lappar till honom om vad det skulle kosta. Det handlade om 20-30 procent. Han kunde inte tro sina ögon.
Regeringen har startat en kampanj mot korruptionen men få tror att den har förutsättningar att lyckas, särskilt då justitieministeriet självt anses vara en av de mest korrupta myndigheterna. De flesta iranier – särskilt de yrkesverksamma – fokuserar idag sitt missnöje mot regimen på just korruption, nepotism och inkompetens. De vanligaste historier som arga iranier berättar handlar inte om hur ”de” – alltså det styrande skiktet – inskränker friheter eller fängslar oppositionella, utan om hur ”de” snor pengar eller missköter verksamheter och låter saker förfalla.
Den iranska ekonomin är motsägelsefull. Tillväxten de senaste åren har varit hög, hela 7,4 procent förra året. Inflationen, som tidigare var skenande har tryckts ned till kring tio procent per år. De grupper vars inkomster är begränsade till en eller få källor är dock sårbara för inflation, medan de som kan höja priserna kan sko sig på den. Arbetslösheten är ett stort problem. Enligt Världsbanken uppgår den till 16 procent, men många arbeten är tomma på innehåll, ineffektivt organiserade och/eller orimligt lågt betalda. Arbetsmarknaden har också svårt att svälja de stora kullarna av välutbildade unga, varför många med universitetsexamen tvingas till arbeten utanför sitt kompetensområde.
Idag ser man reklamtavlor överallt, och iranierna har återfått TV-reklamen på de numera sju statliga kanalerna. Nya fashionabla köpcentra, där många olika butiker samlas på samma ställe, har vuxit upp i storstäderna. Här kan man se modemedvetna ungdomar sälja nya kollektioner av skjortor och jeans, men också mer vågade former av heltäckande klädsel för kvinnor, till likaledes modemedvetna ungdomar. Här säljs de senaste västmodellerna av elektronikvaror och köksutrustning, och snyggt piratkopierade filmer och dataspel som Shrek2 eller The Sims Hot Dating Pack.
Att röra sig i ett iranskt stadsvimmel skapar en känsla av att befinna sig på något slags gigantiskt ungdomsevenemang. Det är ingen synvilla. 70 procent av landets 70 miljoner invånare är under 30 år. Medianåldern i landet är 19 år. Det här är ”revolutionens barn”, eller snarare krigets. Under 80-talet uppvisade Iran en av de allra högsta befolkningsökningarna i världen. Nio miljoner barn föddes mellan 1982 och 1986. Befolkningen fördubblades på tio år. I början av 90-talet började man sätta in ett framgångsrikt familjeplaneringsprogram. Idag använder minst 75 procent av familjerna preventivmedel och befolkningstillväxten är låg. Men de unga som fötts efter revolutionen utgör nu en jättegrupp vars rörelser sätter avtryck i landets utveckling.
När Mohammad Khatami valdes till president 1997 var det de unga och kvinnorna som fällde avgörandet. Det oerhörda var att valet föregicks av debatt och mobilisering. Presidenten talade om myndigheternas ansvarighet inför folket, nya tidningar och tidskrifter ploppade upp och ungdomar började ta sig själva större vardagliga friheter. Sommaren 1999 exploderade landet i stora studentprotester under några dagar. Den utlösande faktorn var att tidningen Salam tvingats stänga, men upprördheten var allmän. De öppna protesterna bemöttes brutalt. Polis och paramilitära grupper angrep studenterna. På campusområdet i Teheran slängdes en student ut genom balkongen. President Khatami och hans närmaste valde i ett känsligt ögonblick att stå upp för systemets fortbestånd. Visserligen fördömdes polisens brutalitet och de initiala studentprotesterna benämndes ”berättigade”, men man hävdade att de tagits över av andra element och manade till lugn.
Sedan dess har årsdagarna för studentprotesterna inneburit nya oroligheter, men i avtagande grad. Den kanske främsta effekten av rörelsen som föregick valet av Khatami 1997 och studentorganiseringen de följande åren, var att många för första gången betraktade sig själva som agerande subjekt och systemet som föränderligt. Det kanske viktigaste resultatet av studentprotesternas bakslag är att de flesta åter är skeptiska till möjligheten att förändra något av egen kraft.
Faramarz är en 22-årig kille från Teheran som bor i Karaj en bit norr om huvudstaden för att studera programmering. Han är som så många andra less på systemet men frustrerad och uppgiven.
– Ingen är intresserad. En del är rädda för tjallare. Andra fattar inte så mycket. Det här som du ser är bara yta. Det är de själva [läs regimen] som vill att folk ska hålla på med chat på internet eller köpa nya skor. Det är en avledningsmanöver, en ventil.
Den inställningen möter jag gång på gång. Idén att allt alltid är uppgjort är stark i det allmänna medvetandet. Sällan möter man någon som tillmäter förändringar i den sociala strukturen, eller folklig mobilisering, någon betydelse för historiska händelser. Så kan till exempel revolutionen 1979 ”förklaras” på alla möjliga sätt, till och med av människor som själva deltog i händelserna: ”Det var planlagt av MI6 och britterna långt tidigare”; ”CIA flyttade på Shahen när han blev för kaxig”. Khatamis valseger var också planerad i förväg: ”Rafsanjani ringde från sin utlandsresa och meddelade att det var bättre om Khatami vann, det vet ju alla”; ”De bara låter folk protestera lite för att kunna roffa åt sig mer i lugn och ro”.
Men ändå: det finns inneboende motsättningar i systemet som ofrånkomligen skapar nya politiska situationer. Medellivslängden har ökat från 55 år till 69. Barnadödligheten har minskat till en fjärdedel. Det finns idag en och en halv miljon universitetsstudenter i Iran, att jämföra med drygt hundra tusen före revolutionen 1979. Av studenterna är idag 60 procent kvinnor. Läskunnigheten bland tonårskvinnor på landsbygden ökade från 43,8 procent 1976 till 93,9 procent 1996. Kvinnor gör sina röster hörda under alla omständigheter. Till och med i den konservativt dominerade televisionen (chefen tillsätts enligt konstitutionen av Högste ledaren) diskuteras kvinnors rättigheter offensivt i särskilda program. Enligt en kanadensisk attitydundersökning håller 84 procent av de universitetsutbildade kvinnorna och 68 procent av övriga kvinnor med om påståendet att ”för lite jämlikhet” är en bidragande orsak till misslyckade äktenskap. Siffrorna för påståendet ”för mycket självständighet” är två respektive fyra procent.
När jag åker ut till min farfars by norr om Teheran har hela vägen asfalterats och räcken är uppsatta i alla fall vid en del av de mest livsfarliga kurvorna. Fastighetsmäklare förmedlar gamla eller nybyggda fritidshus och gårdar till rika Teheranbor som vill komma bort från storstadens avgaser och stress. Det är knappast odelat positivt för landsbygden och jordbruksproduktionen, men det är helt klart en kraftfull och pågående process. I byn Dizaj-Khalil i Azerbaijan träffar jag Asghar, som är lärare och lite av byns allt-i-allo.
– Idag går alla, flickor och pojkar, i skolan. På somrarna ordnar vi idrottsträningar och kurser. Vi har också lyckats skaffa oss några datorer hit så ungdomarna kan lära sig använda Word, Photoshop, Power Point. De som klarar kurserna kan få ett etablerat certifikat. Vi jobbar på att också få internetmöjligheter till skolan.
Systemet har förlorat tungt i stöd det senaste decenniet. Människor som tidigare aktivt eller passivt stödde det – inte minst starkt troende människor – drar sig nu inte för att öppet uttrycka avsky för mullaväldet. Jag träffar många bröder, systrar och barn till martyrer i kriget, som idag är starkt kritiska till dem som leder landet.
– Om landet skulle bli angripet idag på samma sätt som när Saddam anföll skulle jag och hundratusentals som jag aldrig anmäla oss som frivilliga. Självklart försvarar vi landet om USA anfaller, men då är det inte av entusiasm för och tro på det här systemet. Man låter sig bara luras en gång, säger en man som förlorat sin bror i kriget och själv varit vid fronten i flera år.
Han berättar om hur han, som varit en hårt arbetande, regimtrogen ”basiji” – med i de paramilitära frivilligtrupperna – kastats ut från jobbet och under en tid blivit svartlistad, för att han kritiserade korruptionen i sin företagsledning.
Idag växer de sociala klyftorna, och många i det styrande skiktet har starka privatekonomiska skäl till att hålla sig kvar där. Några år efter revolutionen, samtidigt med och efter den blodiga uppgörelsen med vänstern och Folkets Mujahedin, började prästerskapets högerfalang att stärka sitt grepp om utvecklingen. Den globala nyliberala vågen har inte heller lämnat Iran opåverkad. Efter Khomeinis död 1989 blev Ali Akbar Hashemi Rafsanjani landets president och presidentmakten stärktes samtidigt. Rafsanjani öppnade under mitten av 90-talet upp för nyliberala reformer på olika plan. Bland annat experimenterade man med ekonomiska frizoner i södra Iran och startade upp konkurrerande verksamheter på områden som tidigare varit statliga monopol. Mycket av denna lukrativa affärsverksamhet kontrolleras idag av Rafsanjani själv och en krets kring honom. Rafsanjani har samtidigt försäkrat sig om en tung post inom systemet. Han är idag ordförande i ”Rådet för bedömning av nytta för systemet”, som utses av Högste ledaren och har stora möjligheter att i praktiken stoppa alltför radikala förändingar föreslagna av en parlamentarisk majoritet. Rafsanjani ses av många som en helt central figur i iransk politik – och ekonomi. Rafsanjanifalangens linje – ekonomisk liberalisering och kontrollerad privatisering kombinerat med bibehållen politisk kontroll – kan pressas fram genom att den i olika delar får stöd av såväl reformisterna som det konservativa lägret under ledning av Högste ledaren Khamenei.
Samtidigt har exil-iranier i USA – som företrädesvis är rojalister eller i alla fall har sina rötter i den pre-revolutionära överklassen – för första gången sedan revolutionen börjat spela en roll i Iran, tack vare sattelitsändningar som tas emot av många iranier. Paraboler är förbjudna i Iran, men föremål för samma typ av katt-och-råtta-lek som slöjan. Och i ett land där TV-nyheterna är uppenbart lögnaktiga och nöjeslivet starkt begränsat, är det lätt att svälja det som kommer utifrån med hull och hår. Det gäller såväl mode och musik som nyhetsrapporteringen. Och den nyhetsrapporeringen har en tydlig vinkling: Inrikespolitiskt handlar det om regimens misslyckanden och om problem i landet. Utrikesnyheterna har ofta ett starkt USA-vänligt perspektiv. Man antyder en koppling mellan Irans regering, islamisk fundamentalism och global terrorism.
Dessa impulser skapar inte, men förstärker, en existerande trend; att befolkningen i nästan alla frågor tenderar att ta ställning i motsats till de styrandes uttryckta ståndpunkter. Sålunda stöter man inte sällan på aggressiva anti-islamiska och anti-arabiska stämningar som också – om än mycket mer sällan än vad den USA-baserade högern basunerar ut – kan slå över i stöd för amerikansk imperialism och till och med Israels Mellanösternpolitik.
Iran står inför en komplex framtid. En överhängande risk är en utveckling där de av revolutionens framsteg som ännu påverkar samhället förstörs och landet dras ned i samma elände som många andra länder i Tredje världen, under ideologisk och praktisk ledning av IMF och Världsbanken. En del av det är redan verklighet. Men det är svårt att sia om framtiden, särskilt som den skapas av människor.
Å ena sidan är de som nu styr bra på att behålla makten. De har manövrerat skickligt i över 25 år. Det styrande prästerskapet använder målmedvetet sina tribuner för att ange taktik och strategi och ägnar sig – som Khamenei oblygt kan kalla det – åt att ”bygga kadrer”. De konservativa flyttar i dagsläget fram sina positioner inför nästa års presidentval, där Khatami måste avgå efter åtta år på posten.
Å andra sidan besitter det iranska folket – inte minst den unga generationen – en oerhörd makt. I ett land där man börjat tala om verkliga frågor och verkliga problem – allt från sex före äktenskapet till korruption till befrielseteologi – är det svårt att i längden hålla systemet intakt. I ett land där man i bokhandeln kan finna Anti-Dühring bredvid en bok om David Beckham kan man vara säker på att saker kommer att hända. Om människor inser sin egen styrka kan de kanske också börja diktera vad.
