För ett tag sedan skrev jag i dessa spalter om kontroversen kring statyn som avtäcktes i Warszawa av Roman Dmowski, en ledande polsk högerradikal, antisemit och beundrare av fascismen. Påståendet att ”Striden kring statyn handlar inte enbart om det förflutna utan lika mycket om framtiden”. har sedan dess besannats med råge.
De estniska myndigheternas beslut att flytta på statyn av den sovjetiske soldaten har väckt kraftiga protester bland ryssar i både Estland och Ryssland, och lett till ett spänt förhållande mellan EU och Ryssland.

Samtidigt har det i Polen höjts röster, också från högt uppsatt håll, att det är nu dags att göra upp med det kommunistiska förflutna, och flytta eller riva statyer över hjältar som restes efter 1945. Man har redan gjort rent hus med gatunamn med vänsteranknytning, och inte ens dragit sig att rensa ut personer som bekämpade det tsaristiska förtrycket under 1800-talet, om dessa har varit socialister. Den senaste personen att falla i onåd är den omåttligt populäre barnboksförfattaren Jan Brzechwa, generationer av polska barn (bland annat undertecknad) har växt upp med hans fantastiska berättelser och verser. Hans synd är att han på 50-talet skrev en enfaldig hyllningsdikt till Stalin. Att Brzechwa var av judisk börd spelar nog också en roll, då det passar in i den bild av judebolsjevism som den polska högern så gärna frammanar.

På samma gång har man rest statyer över sina egna hjältar, Dmowski är ingalunda ensam utan har fått sällskap av befälhavare från den underjordiska motståndsrörelse som verkade efter krigsslutet. Inte heller de är okontroversiella, det kommer många anklagelser om mord på judar, slovaker och andra minoriteter, brutalitet och vanlig banditism. Man bävar inför tanken på vilka som kan tänkas bli föremål för hyllning av Polens högerradikala styrande krafter, och vilkas minne man kommer att profanera. En originell attityd till statyproblematiken har intagits av den tyska staden Chemnitz. Den hette under DDR-tiden Karl Marx- Stadt, och trots att dennes anknytning till staden är milt uttryckt mycket svag, slår man vakt om kopplingen som ett led i varumärkesbyggandet, och har rent av vägrat att låna ut en Marx-staty till en utställning i en annan stad.
För de ryska futuristerna med Vladimir Majakovskij i spetsen var Statyn själva sinnebilden för stagnation och förstelning. Med tanke på den store poetens postuma öde i Sovjet var det klart berättigat.
Det växer ingen mossa på rullande sten, men det samlas mycket träck på ett monument.