Det är en mörk framtidsvärld som Klas Östergren målar upp i sin nya tegelstensroman Orkanpartyt. Polarisarna och glaciärerna har smält, de flesta djurarter är utrotade och hela kontinenter ligger inbäddade i enorma, svårgenomträngliga smoggbälten. Sedan länge är det ont om olja, metaller och andra basala råvaror.
Mänskligheten har dock anpassat sig till de nya, hårdare villkoren; man håller sig inne när solen skiner och accepterar med jämnmod att köa för mat i flera dygn. Som tröst och tidsfördriv finns TV-programmet ”TomBola”, en grotesk dokusåpa som kretsar kring en ensam och mycket fet kvinna vilken varje natt tar emot en ny älskare. De ständigt återkommande, mekaniska sexakterna beskådas av miljontals entusiastiska tittare, varav många drömmer om att själva få bli nästa nattliga besökare.
I ett anonymt Metropolis någonstans i denna plågade värld lever Hanck Orn. Han är en tämligen oansenlig försäkringstjänsteman, en dystopisk Josef K i solkig kostym. De ärenden som hans uppdragsgivare – ett enormt och diffust styrt bolag – ger honom är opersonliga och ointressanta. Men en dag händer något som bryter enformigheten: Hanck skickas ut till en enslig trakt en bit utanför staden. Där lever en sekt kallad ”nysarna”, ett sentida svar på Laestadianismen eller möjligen Jehovas Vittnen. Märkligt nog är det just här, i svallvågorna av ett försäkringsbedrägeri, som Hanck träffar Rachel, den nysarkvinna som förändrar hans liv. De har ett erotiskt möte, ”en stor sekund” tillsammans – och sedan försvinner Rachel, trolighen dödad av lokala ”bärsärkar”.
Nio månader efter besöket i nysarbyn kallas Hanck till Asylen, en myndighet i stadens centrum. Där väntar ett illa medtaget men i allra högst grad levande spädbarn – Hancks son. Den lille pojken förändrar snart sin fars liv i grunden. Den tidigare så dystre försäkringstjänstemannen upplever för första gången i sitt liv verklig lycka, hans grå tillvaro får äntligen färg. Under tjugo år lever Hanck ensam med sonen Toby, som utbildar sig till kock. Men så händer det fruktansvärda: Toby mördas. Beväpnad med en revolver ger sig Hanck iväg för att hämnas sin döde son.
När jakten på mördaren inleds byter Östergren genre från kafkaistisk dystopi till regntung film noir-deckare med inslag från fornnordisk mytologi. Romanen kryllar plötsligt av gestalter som Tor, Balder, Frej och Loke, alla samlade i ett mäktigt brottssyndikat kallat Klanen. Dess gudfader heter förstås Odin och är en åldrad, enögd man med intresse för poesi. I Östergrens tappning är asagudarna – eller snarare de karaktärer som bär deras namn – högst mänskliga brottslingar av kött och blod. Det fornnordiska inslaget gör Orkanpartyt till en rätt udda och lite kantig genrehybrid, som jag med viss motvilja accepterar.
I romanens avslutande tredjedel, ”Fem famnar skuld”, renodlar Östergren deckarinslaget och låter Hanck stryka omkring i den dystopiska storstaden på jakt efter sonens baneman, den ondskefulle Loke. Det blir en mörk helvetesvandring – Dantes Inferno finns som en ironisk klangbotten – och till slut, med hjälp av den allsmäktige Odin, får Hanck tag på både Loke och sonen Toby. Den senare vistas i ett besynnerligt, sjukhusliknande dödsrike, styrt av en viss Hel.
De underjordiska turerna blir naturligtvis omvälvande upplevelser för Östergrens redan svårt prövade hjälte. Räddningen, eller frälsningen om man så vill, finns dock inom räckhåll; Hanck börjar skriva. Med hjälp av en mekanisk skrivmaskin av märket Facit – en dyrbar raritet i denna framtidsvärld – återskapar han sina minnen och sin son. Det är en vacker och rätt anspråksfull bild av litteraturens möjligheter.
Östergren har alltså med Orkanpartyt skapat en rätt djärv och spretig genrehybrid. Historien om sonens födelse och död berör, men det besynnerliga fornnordiska inslaget övertygar inte. Hade inte författaren varit en svåröverträffad språklig virtuos hade detta kunnat bli ett riktigt magplask.