Var jag än vänder mig i nyhetsdjungeln slutar det alltid med att jag får ett lätt anfall av klimatångest. Stormar och oväder och översvämningar. Någon som klagar på slaskiga vintrar och tycker att lösningen är att flyga utomlands oftare. Tar ett djupt andetag och bläddrar förbi. En ledarkrönika om den mänskliga rätten till fler motorvägar. Försöker att inte tugga på tidningen. Högerextremism och nynazism och religiös fundamentalism. Så mycket viktigt finns att tänka om det men i min hjärna dunkar bara tanken: Vi har inte tid! Verkligen inte tid. O-tid. Vi har en värld att rädda och det snabbt. Kan ni bara sluta vara galna antidemokrater när mänskligheten står inför så stora utmaningar. Det räcker väl med Moderaterna.
Nästa uppslag. Miljontals marscherar för yttrandefrihet och demokrati i Paris. Fint, men… mina tankar letar sig så klart osökt till nästa stora klimattoppmöte som råkar äga rum i just Paris i slutet av 2015. Och som, utan att låta alltför mycket som en urban fantasy-roman, nog är den sista chansen för vår civilisation att hantera klimatfrågan innan det alldeles går över styr. Kommer miljoner människor marschera i våra städer då också? Blundar och hoppas och klickar vidare.
En artikel med nyvalda Kinberg Batra som tydligt illustrerar varför moderat klimatpolitik är en självmotsägelse. Bristande insikt om situationens allvar staplas på en tanklös teknikoptimism och en tillväxttro förbehållen alla som har svårt för exponentiella funktioner. Lämnar suckande mainstreammedia för smalare miljönyheter. Läser om satsningar på solceller och vindkraftsrekord och ökad försäljning av ekologisk mat. Borde bli glad men tänker bekymrat att högerns ”man kan äta klimatkakan och ha den kvar” a.k.a ”shoppa dig till en bättre värld” ofta sätter ramarna för miljödebatten. För att slippa utmana systemet slåss alla om de positiva förslagen och nyheterna. Tekniken. Den förnyelsebara energin och forskningen. Hur vi gör det lätt att leva miljövänligt. Halleluja. Alla fattar egentligen att fem vindkraftverk inte gör fyra kolkraftverk färre. Men få vill prata om att vi måste förbjuda och stänga ner och begränsa. Göra det dyrt och svårt att leva klimatfarligt och att producera klimatfarliga saker. Slutar älta och försöker muntra upp mig med en kvällstidning.
Hamnar mitt i ett detaljerat reportage om hur man bränner fett och får obucklig hud. Jag gissar att jag borde gå igång på känslan av att bli lika trimmad och slimmad som tjejen på bilden men allt jag trött orkar tänka på är så klart klimatet. Det här med att vi jobbar så mycket. Och producerar så mycket skit (att vi kan leda samhället mot ett ekologiskt stup och samtidigt producera maskiner som slurpar upp celluliter säger ungefär allt om kapitalismen). Och får våra drömmar köpta och sålda så att vi helt glömmer bort vad vi egentligen tycker om. Som i mitt fall inte cellulitmaskiner utan ungar och havet och skogen och tjocka hundar som gör konster. ”Eller kanske en ekosocialistisk revolution?” gäspar min man från fåtöljen mittemot. Tja, det också förstås.