Häromdagen rapporterade Kulturnyheterna att det återigen dykt upp en diskussion om hur konungariket Sveriges litterära kanon borde se ut. Det var förstås en folkpartist som någonstans i bloggosfären suttit och tyckt till. Men han hade ett problem, skulle han sätta Mio, min mio eller Pippi Långstrump på fjärde plats. De tre översta pallarna hade han redan besatt; med Selma Lagerlöf, Utvandrarna och August Strindberg. Som jag förstod inslaget var det också i den utformningen han utnämnt de ledande ”verken” i sin kanon.

Nu ska jag inte orda mer om vad jag skulle kunna tänkas tycka om tilltaget eller om den bibliofile politiker som suttit och borrat i sina kunskaper för att försäkra sig om att kommande generationers lintottar ska få gå ut skolan med samma djupa förståelse för litteraturens betydelse som han själv gjort. Jag nöjer mig med att redovisa ovan sagda.

Men därifrån kom jag osökt att tänka på förslaget om att låta nyskriven kärlekspoesi flöda över flanörerna i Kungsträdgården i Stockholm. Idén kläcktes ursprungligen av chefen för Liljevalchs konstsalonger och anammades direkt av kulturborgarrådet i Stockholm. Hon, kulturborgarrådet alltså, tyckte att det skulle vara fantastiskt romantiskt att sprida kärleksbudskap ur löven över huvudena på stockholmarna så där i tider av kronprinsessbröllop.

Alltså tillfrågades ett antal namnkunniga poeter ifall de ville vara med och inspirera till kärlek och romantik. Men till hela det styrande etablissemangets förvåning sade de flesta tvärnej. Poeterna ville inte ha några konungsliga uppdrag, de hade ingen lust att uppfattas som lakejer. Andra betackade sig för att stämma in i den rojalistiska kören.

Jag kan inte låta bli att undra vad det är för slags mystisk beundran för författare i allmänhet, och poeter i synnerhet, som gör att obildade makthavare nästan faller i trance när de förstår att en person åstadkommit ett mästerverk. Själva har bankdirektörer och höga politiker oftast inte läst. Och att betala kreatörerna efter förmåga kommer inte på fråga. Inga fasta konstnärslöner, och helst inga ersättningar från biblioteken heller. I uttalanden kallas det bidrag för att riktigt pränta i pannan på dem som tar emot nådemedlen vad de är för slags folk. Och ändå är det ofta som olika höjdare uttrycker just sin önskan att ”skriva en bok”.

Samma styrande människor som ena dagen sätter upp listor på vad var och en svensk borde ha läst, kan nästa dag i något TV-program tycka att alla fria företagare – konstnärer inbegripna – borde kunna försörja sig på sin konst. Vill inte ”marknaden” ha konsten ifråga så är det med deras logik inte bra nog.
Förrän kronprinsessan ska gifta sig. Då är det klädsamt med vackra ord nerdroppande i håret på förbipasserande. Då vill man pryda staden med vacker poesi.
Heder åt dem som tackade nej!