”Tror ni att Sokcho skulle passa i en berättelse?” frågar den franske serietecknaren Kerrand den icke namngivna berättaren som bor i den sydkoreanska staden nära gränsen till Nordkorea. Kerrand befinner sig där för att avsluta sin seriesvit om en arkeolog som reser runt i världen. Kerrand vägrar konsekvent att träffa lokalbefolkningen eller smaka på berättarens mat, utan insisterar på att använda platsen utifrån egna föreställningar om den, precis som turisterna som under sommaren omvandlar staden till en badort.
Kanske passar Sokcho inte in i hans på förhand bestämda format, men Elisa Shua Dusapins drygt hundra sidor långa debutroman Vinter i Sokcho framstår som ett försök att undersöka hur en gestaltning av platsen kan se ut. I romanen är det stillastående viktigt, snarare än den totala rörelsefrihet Kerrands huvudperson besitter. Det gestaltar sig genom väntan på sommaren och turisterna, men också i stagnationen mellan nord och syd och det fredsavtal som aldrig skrevs på; det hänger kulörta lyktor på stränderna men det var inte länge sedan en turist som av misstag simmade över gränsen till Nordkorea blev skjuten. Det är även jagets egen orörlighet – hon blir kvar på arbetet på pensionatet medan gästerna kommer och går; den nyss plastikopererade kvinnan som återhämtat sig på pensionatet avlägsnar bandage efter bandage och kan till sist bege sig tillbaka till Seoul med ett nytt ansikte. Jaget väntar på en blick att bli till i, vilket sker bokstavligen när hon börjar ana sig själv i Kerrands eviga skissande på en kvinnlig karaktär till serien. Kraven på perfektion är inte nådiga – han ritar och suddar, ritar och suddar. Hennes begär efter Kerrand är ambivalent och tilltrasslat, men handlar inte minst om en möjlighet att komma i kontakt med sitt eget franska ursprung som skapar ett främlingskap både gentemot resten av Sokcho och henne själv.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Strävan efter perfektion är återkommande och berörs inte minst i förhållande till jagets ätstörningar. Blicken är genomgående riktad mot mat och det enda hon förmår ta in på museet vid gränsen hon följer med Kerrand till är bilder på nordkoreanska barn som äter choco-pie, vars papper har en annan färg än på hennes sida gränsen. Maten är också mammans kunnande: hon är den enda i staden som har tillåtelse att tillreda fugu, en fisk som är en delikatess men vars inälvor innehåller ett dödligt gift. Maten är platsen och gemenskapen och ett annat sätt att tala än genom det språk som bär på mer komplexa frågor.
Även romanens språk lyder under höga krav på perfektion, en stränghet som gör prosan väl renodlad och sparsmakad. Ändå gör romanen mycket på sina få sidor och i det till synes stillastående hinner många glidningar äga rum. Ämnena som tar plats vävs samman: platsen, maten, kriget, relationerna – allt är tätt sammanhängande på ett sätt som nästan blir klaustrofobiskt. Efterhand börjar något också röra på sig, den stränga poetiken luckras upp. Slutet verkar oundvikligt – givetvis ska berättaren laga fugu åt Kerrand, fisken som måste tillredas perfekt för att inte vara livsfarlig.