”Tror ni att Sokcho skulle passa i en berättelse?” frågar den franske serietecknaren Kerrand den icke namngivna berättaren som bor i den sydkoreanska staden nära gränsen till Nordkorea. Kerrand befinner sig där för att avsluta sin seriesvit om en arkeolog som reser runt i världen. Kerrand vägrar konsekvent att träffa lokalbefolkningen eller smaka på berättarens mat, utan insisterar på att använda platsen utifrån egna föreställningar om den, precis som turisterna som under sommaren omvandlar staden till en badort.

Kanske passar Sokcho inte in i hans på förhand bestämda format, men Elisa Shua Dusapins drygt hundra sidor långa debutroman Vinter i Sokcho framstår som ett försök att undersöka hur en gestaltning av platsen kan se ut. I romanen är det stillastående viktigt, snarare än den totala rörelsefrihet Kerrands huvudperson besitter. Det gestaltar sig genom väntan på sommaren och turisterna, men också i stagnationen mellan nord och syd och det fredsavtal som aldrig skrevs på; det hänger kulörta lyktor på stränderna men det var inte länge sedan en turist som av misstag simmade över gränsen till Nordkorea blev skjuten. Det är även jagets egen orörlighet – hon blir kvar på arbetet på pensionatet medan gästerna kommer och går; den nyss plastikopererade kvinnan som återhämtat sig på pensionatet avlägsnar bandage efter bandage och kan till sist bege sig tillbaka till Seoul med ett nytt ansikte. Jaget väntar på en blick att bli till i, vilket sker bokstavligen när hon börjar ana sig själv i Kerrands eviga skissande på en kvinnlig karaktär till serien. Kraven på perfektion är inte nådiga – han ritar och suddar, ritar och suddar. Hennes begär efter Kerrand är ambivalent och tilltrasslat, men handlar inte minst om en möjlighet att komma i kontakt med sitt eget franska ursprung som skapar ett främlingskap både gentemot resten av Sokcho och henne själv.