Kanske är vi de sista
Se det i vitögat
Kanske slocknar lyset
av sig självt
Kanske har vi förlorat segern
Kanske vinner vi bara uppskov
Se det i vitögat
Acceptera det inte

Ingrid Sjöstrand,
”Världen i vitögat”,1987

Det är nu 60 år sedan USA fällde atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Många tror att skälet var att rädda amerikanska soldaters liv. Inte bara i USA fortlever den myten, utan även i stora delar av resten av världen. Men sanningen är en annan: den 6 och 9 augusti 1945 beslöt USA:s president Harry S Truman, med vetskap om verkningarna, att bränna upp och förinta två städer med alla dess människor. Alla uppgifter om skador och offer hemligstämplades, registrerades och arkiverades. Varför fälldes bomben?

En som minns hur det var är professor Joseph Rothblat, 97. Han deltog i arbetet inom Manhattanprojektet i USA, vars resultat skulle bli bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Han lämnade projektet när det stod klart att Tyskland inte arbetade på att framställa en atombomb. Han var den enda vetenskapsman som gjorde så innan USA:s bomb testades.
Han sa följande vid en föreläsning i Genève 2002:
– I USA:s kärnvapenöversikt (The Nuclear Posture Review, 2001) ska kärnvapen ingå i krigsplaneringen med konventionella vapen. Detta är ingen överraskning. USA förde denna politik i hemlighet till och med innan bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Hitler besegrades ju med konventionella vapen innan atombomben var tillverkad i USA.

– I juli 1945, när bomben skulle testas, var många vetenskapsmän motståndare till att bomben skulle användas mot civilbefolkningen. De skrev en petition till presidenten och anförde detta. Denna petition avvisades av president Truman. USA:s önskan om ett slut på kriget var självklart en viktig faktor, men den allra viktigaste var att demonstrera USA:s militära makt inför världen och framför allt inför Sovjetunionen. Jag satt bredvid general Leslie Grove, ledare för Manhattanprojektet, på en privat middag i Los Alamos. Han yttrade följande: ”Du inser naturligtvis att huvudskälet för projektet är att få ryssarna på knä.”
– Detta var i mars 1944. Då var ryssarna våra allierade i det gemensamma kriget mot Hitler. Tusentals ryssar dog varje dag när de stod emot tyskarna vid Stalingrad och gav på så sätt tid för de allierade att förbereda sig för att landstiga i Frankrike. Två månader efter bombningarna gav general Grove följande kommentar: ”Om vi ska vara realistiska i stället för idealistiska, bör vi inte tillåta någon utländsk makt, som vi inte är nära allierad med, att tillverka eller att äga kärnvapen. Om ett sådant land börjar tillverka kärnvapen bör vi förstöra deras kapacitet att tillverka dem innan det har gått så långt att de kan hota oss.”

Sanningen om kärnvapnens ohyggliga verkningar i Hiroshima och Nagasaki fick större och större spridning. Vid ett möte i Rom 1949 togs ett initiativ av Världsfredskommittén om minskning av rustningarna och utplåning av kärnvapen.
Som resultat av detta möte presenterades 1950 en appell i Stockholm, den så kallade Stockholmsappellen. Där ställdes följande krav:
”Ett ovillkorligt förbud mot atomvapnet, som är ett vapen för terror och massutrotning av människor; upprättandet av en sträng internationell kontroll att säkra detta förbuds efterlevnad; att den regering som först använder atomvapnet, mot vilket land det än må vara, begår ett brott mot mänskligheten och ska behandlas som krigsförbrytare”.

Borgerliga media propagerade för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. Herbert Tingsten, DN:s chefredaktör på den tiden, liknade konventionella vapen vid pilbågar. Per Ahlmark krävde 1959, att Sverige skulle skaffa kärnvapen. Men Socialdemokratiska kvinnoförbundet med Inga Thorsson i spetsen var emot och det var också kommunisterna.