Okategoriserade 13 maj, 2009

Dödsskotten blev droppen

De unga är de som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen i Grekland. Det menar Alexis Tsipras, partiledare för det grekiska vänsterpartiet Synaspismos. Flamman mötte honom i Stockholm.<br />

– Den ekonomiska situationen i Grekland var ganska illa redan innan krisen, men har förvärrats det senaste halvåret. De första två månaderna av 2009 miste fler än 100.000 personer jobbet. Samtidigt har många unga otrygga anställningar.
Det säger 35-årige Alexis Tsipras när Flamman möter honom under hans Sverigebesök i början av maj. Han har besökt Synaspismos i Stockholm och talat på Grekiska riksförbundets kongress. Nu kan han pusta ut lite i hotellvestibulen efter intensiva dagar. Tsipras dricker espresso och svarar utförligt på varje fråga.
Han menar att den viktiga frågan i Grekland just nu är hur högerregeringen, partiet Ny demokrati, möter krisen.
– Tyvärr verkar den inte tro att det går att ändra situationen. Krisen uppstod på grund av det kapitalistiska systemet. Det orimliga är att vi ber alla dem som inte tillhör Europas ekonomiska elit att betala för krisen, medan de som sitter i den ekonomiska skuldfällan inte betalar. För att komma ur krisen måste vi ändra hela det ekonomiska systemets struktur.

Grekland drabbades hårt
Grekland var ett av de länder i Europa där den globala krisen slog till först, och hårdast. Gapet mellan fattiga och rika i landet har sedan dess ökat markant. Synaspismos anser att vägen ur krisen går genom radikala förändringar av det politiska systemet runt om i Europa.
Synaspismos (Coalition of the Left of Movements and Ecology) är en del av vänsterkoalitionen Syriza (Coalition of the Radical Left) som bildades 2004.
Koalitionen består av en mängd vänsterorganisationer och partier där Synaspismos är det största partiet. Syriza har genom Synaspismos’ den fjärde största representationen i riksdagen.
– Vi samarbetar och försöker ha en samlad grund för att vara enade mot den nyliberala politiken. Vi har inte exakt samma politiska åsikter, men det fungerar bra ändå, berättar Tsipras.

Våldsamma protester
I december 2008 utbröt våldsamma protester bland unga i Grekland, som uppmärksammades över hela världen. Enligt många var det polisens dödsskjutning av en ung pojke i Aten som utlöste revolten. Vissa tror att de även var en effekt av den ekonomiska krisen. Men Tsipras tror inte på den förklaringen.
– Nej, jag tror snarare att protesterna gav en bild av framtiden, och att de berodde på många faktorer. Det har länge varit en mycket svår situation för ungdomarna. Vi kallar dem ”700-eurosgenerationen”, det vill säga många unga tjänar endast omkring 700 euro i månaden, ofta mindre.
– Och den avskyvärda händelsen då polisen sköt ihjäl en ung pojke var en viktig faktor. Det utlöste protesterna, men förr eller senare skulle de ändå ha kommit eftersom missnöjet redan funnits länge bland unga. Dödsskjutningen var droppen som fick bägaren att rinna över.
Synaspismos kritiserades starkt av övriga riksdagspartier eftersom det var det enda parti som inte fördömde protesterna.
– Vi försökte istället analysera händelserna och bakgrunden, för att få en förklaring till varför det skedde och orsaken bakom. Och vi var de enda som vågade stödja de unga, understryker Tsipras allvarligt.

Partiet har de senaste åren ökat starkt i popularitet, men efter ungdomsrevolterna har det gått nedåt i opinionsmätningarna. Tsipras tror att nedgången beror mycket på attacken från de andra partierna, och medias svartmålning av Synaspismos i och med protesterna.
– Dessutom är det svårt när det är ekonomisk kris och missnöje bland folk, att samla dem kring något nytt och banbrytande som vårt parti är. Folk samlas då lätt istället kring de två stora partierna.

Hur har revolterna påverkat grekisk politik?
– Främst har de påverkat folket. Nästan varje grekisk familj hade ett barn ute på gatorna i december. Därför köper folk inte påståendet att det bara var vandaler som härjade, för då skulle varje familj ha en vandal.

Är feminism en viktig fråga för Synaspismos?
– Självklart. Inom Syriza samarbetar vi med feministiska organisationer. Och symbolen för Syriza består av en lila, en grön och en röd flagga. Röd för står arbetares rättigheter, grön för miljön och lila för feminism.
– Och bland våra EU-parlamentskandidater i år är hälften kvinnor för första gången.
Synaspismos huvudfråga inför EU-parlamentsvalet är enligt Tsipras den ekonomiska krisen och förslag på hur den kan lösas.

Ert parti har tidigare varit det mest positiva till EU av alla europeiska vänsterpartier. Är ni fortfarande lika positiva efter krisen?
– Det är en komplicerad fråga. Vi har alltid tyckt att Grekland ska vara med i EU, men det betyder inte att vi håller med om hela dess politik. Det viktiga för oss nu är att försöka ändra EU:s strategi, och byta ut unionens nyliberala pakt mot en ny pakt med välfärd, solidaritet och ekologiskt skydd.

Vad hoppas du på för Grekland i framtiden?
– Jag drömmer om att förändra situationen för unga människor, och förändra den politiska situationen i stort. Att människor ska ha lika rättigheter och alla unga ha samma möjligheter.
Den allvarliga minen byts plötsligt mot ett stort leende.
– Jag vill också att Grekland ska bli mer som Sverige med stora stadsparker, torg och mycket utrymme. Vi har inte mycket allmäna platser i Grekland, det är jättefint här i Stockholm.

Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 augusti, 2025

Organisera er mot kriget och kapitalets intressen

Försvarsmakten och polisen under en gemensam övning med helikopter (Blackhawk UH-60M) vid riksdagen i Stockholm den 6 augusti. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Våra gemensamma resurser ska gå till skola och vård – inte till imperialistiska krig mot andra arbetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Arbetarklassen ska inte bli kanonmat eller offras på krigets altare.

I Sverige röstar alla partier för en ”historisk” ökning av militärutgifterna – 300 miljarder kronor till vapen och militär. Målet? Att uppfylla Natos krav och dra in Sverige djupare i deras farliga krigsplaner: 3,5 procent av BNP till försvar och 1,5 procent till civilförsvar.

Dessa miljarder ska inte gå till löner och pensioner. Till sjukhus, skolor, bostäder eller vägar. Utan till vapen som ska användas mot arbetare som vi. Det ”försvar” de lovprisar är en lögn: de förbereder krig, och det är vi som ska betala – med våra skattepengar och i värsta fall med våra liv. Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

”Arbetarpartierna” stödjer denna massaker. Socialdemokrater, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet marscherar med högern och Nato. De sviker arbetarklassens historia och kamp, som här i Sverige för många år sedan kämpade för att förhindra krig mellan det svenska och norska folket.

Det verkliga hotet är kapitalisternas intressen. Vi hotas inte av något främmande land, utan av storföretagens ekonomiska intressen och konkurrens som med regeringarnas hjälp vill kontrollera vägar, resurser och marknader. Krig förs inte för att kontrollera kärnvapen, religioner eller nationer, som de säger, utan för att en liten minoritet ska bli rik på ruinerna.

Därför måste arbetarklassen organisera sig och kämpa. Vi måste kräva att Sverige drar sig ut ur kriget. Vi måste bryta propagandan som vill få oss att döda varandra – och i stället förena oss med arbetare i alla länder för vänskap och solidaritet, inte för att tjäna krigsherrarnas intressen.

Imperialistiska krig betyder färre rättigheter och mindre liv. Vi kommer att betala för krigsförberedelserna med färre sjukhus, skolor och pensioner. Våra pensionspengar, pengar i de fonder som bygger upp EU:s ”investeringsunion”, kan gå till krig. Det accepterar vi inte.

Läs mer

Vi uppmanar alla fackföreningar att ta ställning. Stå emot den militära propagandan från EU, Nato och regeringen, samt de vapen och nedskärningar som kriget för med sig. Vi måste skydda våra liv, våra rättigheter och vår framtid.

Vi kräver:

1. Sveriges utträde ur alla militära operationer och imperialistiska krig.

2. Inget samarbete med staten Israel.

3. Solidaritet med palestinierna och alla folk som kämpar mot imperialismen.

4. Ingen inblandning, inga uppoffringar för deras krigsslakt.

Vi kallar facken och förtroendevalda till gemensamma aktioner och aktiviteter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Moralisk, uppstudsig och med ursvenska värderingar

Elin Wagner håller tal under ett fredsmöte 1935. Foto: Pressens bild/TT.

Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.

Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.

Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 augusti, 2025

Mer Platon och Marx än Tinder och Hinge

Kärleken var fri redan på 200-talet. Sådant och mycket mer finns att läsa i Magnus Västerbros ”Kärlekens tid”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

”Kärlekens tid” är ett imponerande populärhistoriskt verk, men Rasmus Landström saknar hettan i ämnet.

Friedrich Engels var under en stor del av sitt liv djupt förälskad i Mary Burns. Han en snorrik och spränglärd fabrikörson, hon en analfabetisk irländska från arbetarklassen. Den enda gången Engels höll på att säga upp bekantskapen med Karl Marx var när han inte visade tillräcklig sorg vid hennes dödsbädd.

Kärlekshistorien mellan Engels och Burns är en av de mest romantiska jag vet. Antagligen beror det på att den är så ovanlig. För vem vi älskar avgörs deprimerande ofta av plånboken. Ingenstans syns klassamhället så tydligt som i vilka vi parar oss med. Kanske skulle man rentav kunna beskriva det som kärlekens konstant under 2000 år. I antikens Rom kallades det digna condicio – att man gifte sig med någon med samma sociala status – och statistiken visar att askungesagor är sällsynta även i dag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (4 svar)
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)