Det pågår en kulturstrid i Göteborg, som inte helt kan inordnas i det som i dag allt oftare kallas ”kulturkrig” och som verkar allestädes närvarande. Det annorlunda i den här striden jämfört med många andra som utkämpas i tidningsspalter och på nätet är hur mycket den handlar om platserna. Strider om tillgången till staden i allmänhet, och ibland också de specifika ytor vi kan kalla det offentliga rummet, har under ett par års tid i omgångar flammat upp. Hyror för ateljéer, teatrar, replokaler och föreningslokaler – hur ska vi göra med dem? Den ständiga frågan om vem som får plats var återkommer. Kultur som vare sig vill eller kan underkastas det sätt på vilket vi som samhälle har riggat ”marknadsmässiga förhållanden”, riskerar ständigt att försvinna från sina platser. Ni som läser vet säkert mycket om de här striderna, som utspelar sig också långt ifrån Göteborg.

Men, nu har ett konstverk ryckt rakt ut i striden och ställt sig på en bit av kulturens finrum, den 100-årsjubilerande Götaplatsen. Detta konstverk är en del av Konsthallens utställning ”Föreställningar om ett hem” men står utanför byggnaden. ”Drömmarnas monument” växer fram uppe på balustraden som vetter mot Poseidon och Konserthuset, som håller ögonen på Stadsteatern och ser Stadsbiblioteket lite på håll. Även Konstmuseet hamnar i verkets och betraktarnas blickfång. Med hjälp av plywood, sprayade hjärtan och deviser, som ”med list kommer du långt, med lust kommer du längre”, ”mot gentrifiering”, ”konstnärslön nu” och så den frågan som har rört sig över mer än en plats i staden under de senare åren: ”Får drömmar plats i Göteborg?”. På en central plats står en struktur (jag skriver så för att jag försöker beskriva ett konstverk) som ser ut som ett utedass, med ett utkarvat hjärta i dörren och allt. Trevliga och folkhemsaktiga husvagnar finns lite längre in på platsen, och tjänar bland annat som ateljé och konstnärsresidens. Jag står framför ”Drömmarnas monument” en dag i juni och jag blir glad.