Vänsterpartiet behöver inte sitta i regering för att ha makt. Den avgörande frågan efter valet är inte hur många ministerposter partiet får – utan hur mycket politik dess mandat faktiskt kan flytta.
Vad är egentligen viktigast för Vänsterpartiet efter valet – att sitta i regeringen eller att få igenom sin politik?
Det kan låta som samma sak. Det är det inte.
Vänsterpartiets mandat är ett politiskt kapital som inte bör bytas bort för lätt i ministerposter. Den avgörande frågan är inte hur många stolar V får runt regeringsbordet, utan vad partiets röster faktiskt kan åstadkomma. Kan Vänsterpartiet använda sina mandat för att flytta politiken åt vänster – och samtidigt behålla möjligheten att säga nej när regeringen går åt ett annat håll?
Det är här rollen som regeringsunderlag blir intressant. Ett parti kan stå utanför regeringen men ändå vara avgörande för att den ska kunna styra. Vänsterpartiet kan förhandla fram konkreta reformer, få in dem i budgeten och använda sina mandat för att se till att de genomförs. Samtidigt behåller partiet större distans till regeringens övriga politik och kan kritisera och rösta emot beslut som strider mot den egna politiken.
Frågan är alltså inte om Vänsterpartiet ska ha makt. Frågan är hur partiets mandat används för att omsätta makt i politiska resultat.
Det är en maktposition som förtjänar att tas på betydligt större allvar än jakten på ministerposter.
Frågan blir därför hur en sådan position skulle kunna utformas i praktiken. Ett parti som står utanför regeringen behöver tydliga överenskommelser om vilka reformer det stöder, hur de ska finansieras och vilka frågor som ligger utanför samarbetet. Det behöver också finnas en tydlig koppling mellan regeringens åtaganden och det parlamentariska stöd som Vänsterpartiet ger.
Erfarenheten från mandatperioden 2022–2026 visar att ett parti kan stå utanför regeringen och ändå få ett formaliserat inflytande över regeringens politik. Sverigedemokraterna stod utanför regeringen men samarbetade med regeringspartierna genom Tidöavtalet. Det är inte SD:s politik som är relevant här, utan själva maktstrukturen: ett parti kan använda sina mandat för att påverka regeringens politik utan att själv inneha ministerposter.
För Vänsterpartiet aktualiserar detta framför allt frågan om politiskt ansvar. Ett parti som sitter i regeringen deltar i det kollektiva regeringsansvaret. Ett parti som står utanför kan i större utsträckning skilja mellan den politik det självt har förhandlat fram och regeringens övriga beslut. Det kan stödja vissa reformer och samtidigt motsätta sig andra.
Men ett regeringsunderlag är inte ansvarsfritt. Om V röster krävs för regeringens budget eller andra centrala beslut måste partiet också ta ansvar för de överenskommelser det ingår. Skillnaden är att ansvaret kan avgränsas tydligare.
Det ställer höga krav på själva avtalet. Det måste vara offentligt, konkret och möjligt att följa upp. Reformernas innehåll, finansiering och tidsplan måste framgå. Det måste också vara tydligt vad som händer om regeringen bryter mot sina åtaganden.
Vänsterpartiet ska inte jaga ministerposter. Vänsterpartiet ska jaga politiska resultat.
Särskilt viktigt är budgeten. Utan pengar blir politiska löften bara ord. Vänsterpartiet behöver därför ett reellt inflytande över de budgetprioriteringar som följer av överenskommelsen. Inflytandet måste dessutom komma tidigt i processen – innan förslagen är färdigskrivna.
Samtidigt måste partiet kunna behålla sin politiska självständighet. Frågor som inte omfattas av avtalet bör kunna prövas från fall till fall. Om regeringen driver igenom politik som bryter mot överenskomna gränser måste stödet kunna omprövas.
Det är mot denna bakgrund som de konkreta politiska kraven blir avgörande:
1. Välfärden: långsiktiga resurser till vård, skola och omsorg och motstånd mot nya nedskärningar.
2. Pensioner och trygghet: bättre villkor för människor med låga pensioner och stärkta socialförsäkringar.
3. Bostäder: ökat byggande av hyresrätter med rimliga hyror och stopp för marknadshyror.
4. Skatt och omfördelning: en skattepolitik som stärker de offentliga resurserna och minskar ekonomiska klyftor.
5. Klimat och social rättvisa: offentliga investeringar i kollektivtrafik, järnväg, energi och bostäder så att klimatomställningen inte oproportionerligt belastar hushåll med små marginaler.
Kraven måste vara få, tydliga och finansierade. Väljarna ska i efterhand kunna se vilka reformer som genomförts, vilka försämringar som stoppats och vilka kompromisser Vänsterpartiet har accepterat.
Frågan om ministerposter kan därefter bedömas utifrån samma sakliga kriterium: vilket inflytande och vilket ansvar följer av den aktuella samarbetsformen? Ministerposter ger direkt tillgång till regeringens arbete, men också kollektivt ansvar för regeringens beslut. Ett regeringsunderlag har mindre direkt tillgång till beredningen, men kan avgränsa sitt stöd till de överenskommelser man faktiskt ingått.
Vänsterpartiet ska inte jaga ministerposter. Vänsterpartiet ska jaga politiska resultat.
När förhandlingen är över ska väljarna kunna se vad deras röster faktiskt har lett till: vilka reformer som blev verklighet, vilka försämringar som stoppades och vilka kompromisser Vänsterpartiet vägrade acceptera.
Inte hur många stolar Vänsterpartiet fick vid regeringsbordet. Utan hur mycket politik som flyttades.
Det är där makten ska mätas.
