Åsikterna gjorde att PKP ådrog sig den judiska befolkningens hat. Partiet hade lika svårt att vinna stöd hos den arabiska befolkningen. Den stora arabiska revolten på 1930-talet gav dock PKP en möjlighet att stärka sin position och öka sitt inflytande något hos städernas proletariat. I den ”proletära internationalismens” namn uppmanade partiet under perioden till solidaritet mellan lokalbefolkningen och invandrargrupperna.

Isoleringen av partiet gentemot judarna bröts efter Sovjetunionens intåg i andra världskriget 1941. PKP:s ändrade position ifråga om hebreiskans status gjorde det också möjligt för partiet att bredda sin väljarbas. En vändning påbörjades långsamt vid andra världskrigets slut, när vidden av nazisternas utrotningsprojekt uppdagades. Det faktum att Tyskland fortfarande hyste stora läger med flyktingar som ingen stat ville ta emot skapade en ohållbar situation, och fick de kommunistiska judarna att ändra uppfattning.

1943 splittrades PKP. De arabiska medlemmarna grundade Förbundet för nationell frigörelse under ledarskap av Emile Touma, en ung och lysande intellektuell från Haifa som hade blivit marxist under sina studier vid universitetet i Cambridge. Förbundet ogillade den vändning som deras judiska kamrater genomgick mot erkännandet av en framväxande judisk nationalitet.

De arabiska medlemmarna deltog därför inte i PKP:s kongress 1944. Där beslutade de judiska kommunisterna att upprätthålla stödet åt en självständig demokratisk stat, utan att denna gång tydliggöra om den skulle vara arabisk eller hebreisk.”Grundandet av en självständig demokratisk republik kommer att garantera fullständiga rättigheter åt den judiska minoriteten.” (2), förklarade Meir Vilner, en av partiets unga och dynamiska ledare, som kommit till Palestina från Vilnius.

Partiets talesperson Shmuel Mikounis, och andra försiktiga ledare, var skeptiska till den förändring som hade satts igång av Vilner och hans partner, Esther Vilenska, och som stöddes av många unga. De två fortsatte dock att utveckla en originell politisk linje. I mars 1945 meddelade Vilner i ett tal till partiets lokalkommittéer att: ”Landets uteslutande arabiska karaktär har förändrats, delvis i befolkningens sammansättning, och delvis i ekonomin. Palestina är i dag binationellt. Det är en historisk förändring som äger rum […], därav våra långsiktiga slutsatser vad gäller vår politik.” (3)

Det var första gången som en kommunistisk lokalledare spontant gav uttryck åt idén ”binationalism”. Under partiets nionde kongress, som ägde rum samma år, tog PKP ställning för en odelbar ”arabisk-judisk stat”, baserad på ”principen om lika rättigheter, utan rasmässig, nationell, religiös eller könsmässig åtskillnad, och därför på principen om judars och arabers lika nationella rätt till fri nationell, ekonomisk och kulturell utveckling.” Ett år senare beslutade partiets kongress att ”Palestina är ett binationellt land”.

De kommunistiska judarnas tidigare antisionism ersattes med en ”a-sionistisk” position. De var inte för judisk massinvandring till Palestina, men av humanitära skäl – med hänvisning till de europeiska flyktinglägrens hårda verklighet – var de inte heller mot det. De kritiserade åtgärder som vidtagits av britterna som de menade skulle försvåra invandring. Samtidigt ifrågasatte de grundandet av en uteslutande judisk stat, och trodde aldrig att en sådan skapelse varken kunde eller borde sätta punkt för ”diasporan”.

Men utan ett kommunistiskt parti med bas i båda folken sågs en enstatslösning som absurd av många medlemmar. Det ”judiska” partiet försökte också återknyta kontakterna med Förbundet för nationell frigörelse, i hopp om att förenas i en gemensam judisk-arabisk rörelse. Men Förbundet förkastade visionen om ett binationellt projekt, och fortsatte i stället att förespråka ett demokratiskt ”fritt arabiskt hemland”, som skulle skydda alla minoriteter. Man genomförde flera strejker och demonstrationer tillsammans med judar, men vägrade fortsatt att acceptera mottagandet av flyktingar från Europa.

I februari 1947 samlades representanter för kommunistiska partier inom det brittiska imperiet i London: Touma företrädde Förbundet för nationell frigörelse, medan Kommunistpartiet representerades av Mikounis. I sitt anförande formulerade Touma den traditionella positionen med en enhetlig demokratisk stat, som respekterade den judiska minoritetens medborgerliga rättigheter men inte dess nationella rättigheter. Nästan alla företrädare för de arabiska kommunistpartierna delade hans syn. Mikounis presenterade i sin tur Vilners och Vilenskas binationella projekt, som underströk att: ”Två nationella grupper lever i landet. Varje program avsett att lösa problemet måste ta denna verklighet i beaktning, och garantera de två folken lika rättigheter och möjligheter att utvecklas.” (4) Mikounis uttryckte på en gång sitt motstånd mot dels en arabisk demokratisk stat, och dels uppdelningen av landet genom en separat judisk stat.

Flera deltagare var mottagliga för Mikounis tal, mot bakgrund av Förintelsen. Men det fanns även ett annat parti som bekräftade hans argument: Hametu, Egyptens då viktigaste kommunistparti. Partiet hade redan 1945 uttryckt sitt stöd åt en binationell enstatslösning i Palestina. Partiet leddes av Henri Curiel, en marxist med judisk bakgrund, som publicerat en rapport om situationen för den judiska befolkningen i Palestina där han visade på de växande motsättningarna mellan sionismen och Storbritannien. Han kritiserade den sionistiska vänstern, men även det program som Touma tagit hade tagit fram åt Förbundet för nationell frigörelse. Curiel sympatiserade också med PKP:s nya, binationella linje.

Två nationella grupper lever i landet. Varje program avsett att lösa problemet måste ta denna verklighet i beaktning, och garantera de två folken lika rättigheter och möjligheter att utvecklas.

När PKP och Curiel-gruppen anammade den binationella idén gjordes det oberoende av Moskva. De judiska och egyptiska kommunisterna hade sannolikt märkt under sina kontakter med de sovjetiska kollegorna att det saknades ett starkt motstånd mot att erkänna den nationella karaktären hos Palestinas judiska befolkning. Precis som västländerna, som var kyligt inställda till de judiska flyktingarna, tycktes inte heller Sovjet gilla idén att de östeuropeiska flyktingar som fanns kvar i tyska läger skulle återvända till sina hemländer.

Sovjeterna planerade dessutom att alliera sig med den judiska befolkning som utgjorde en växande motpol till den brittiska närvaron i Palestina. I maj 1947 förklarade den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromyko inför FN:s generalförsamling till de närvarande kommunisternas förvåning att: ”Den sovjetiska delegationen anser det nödvändigt att försvara judarnas och arabernas juridiska rättigheter genom grundandet av en binationell självständig och demokratisk stat, med lika rättigheter för båda folken.” (6)

Några månader senare gav Sovjetunionen och dess satellitstater i Östeuropa sitt stöd åt generalförsamlingens resolution om delandet av Palestina i två stater, en judisk och en arabisk. PKP och Förbundet för nationell frigörelse (med undantag för Touma och några andra medlemmar) accepterade det sovjetiska direktivet, slog sig samman och bytte namn till Israels kommunistparti (Maki).

Vilner undertecknade i sitt partis namn Israels självständighetsförklaring, samtidigt som andra från partiets ledning reste till Östeuropa för att samla in vapen till försvaret av den nya judiska staten. Det råder ingen tvekan om saken: under en tid var Moskva mer pro-sionistiskt än Washington.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander