Snabbspola fram till 2023. Företagets vd Gilman Louie är i dag en nyckelfigur i det som vissa i Washington upphetsat kallar Kalla Kriget 2.0 – den pågående kampen mellan Kina och USA om den globala ekonomins nyckelpositioner. Efter att striden expanderat till det teknologiska och till och med det militära fältet handlar den inte längre om Tetris. Nu står kampen om artificiell intelligens.

Gilman Louies karriär är en typisk amerikansk historia. Han skapade sig ett namn på det tidiga 1980-talet genom att bygga flygsimulatorspel. De var så framgångsrika att det amerikanska flygvapnet hörde av sig. Snart dök en av Louies startups upp på Maxwells radar och han slog till.
Under sent 90-tal ledde Louie In-Q-Tel, den amerikanska underrättelsemyndigheten CIA:s egen riskkapitalfond vars kändaste satsning ledde till teknologin bakom Google Earth. I samma veva som Trump-administrationen började klaga på att USA höll på att förlora den teknologiska kapplöpningen med Kina, dök Louie upp igen, numera som medlem i Nationella säkerhetskommissionen för artificiell intelligens, en högprofilerad rådgivargrupp ledd av Googles tidigare vd Eric Schmidt.

Bara några år senare hade förhållandet till Schmidt blommat ut till ett partnerskap – så nära står de varandra att Louie numera är vd för den Schmidt-stödda America’s Frontier Fund (AFF), ett icke vinstrivande bolag med målet att hjälpa USA att ”vinna det 21:a århundradets globala teknologikamp.” Bolaget beskriver sig självt som en mirakelmedicin som lovar att ”återuppliva tillverkningsindustrin, skapa jobb, stärka lokala ekonomier, och låsa upp det amerikanska hjärtlandet”. Och i den illustra styrelsen sitter profiler såsom den tidigare vd:n för IBM och Trumps tidigare Nationelle säkerhetsrådgivare.

Det var Kinas växande inflytande över det som kallas ”deep tech” eller ”gränsteknologier” som artificiell intelligens och kvantberäkning som ledde till att AFF grundades. ”Gränsteknologi kan inte byggas i ett garage” står det på AFF:s hemsida, vilket avviker från Silicon Valleys tro på entreprenörgenier.

I valet mellan Ayn Rand-romaner och statliga subventioner väljer de det senare.

Ironiskt nog använder Gilman Louie, som en gång använde Kalla Kriget 1.0 för att skapa en hajp runt Tetris, i dag Kalla Kriget 2.0 för att göra detsamma med AI. Eller kanske tvärtom. I dagens Washington har dessa två operationer blivit nästan omöjliga att skilja åt, och det enda man kan vara säker på är att mynt kommer att slås av hajpen.

För att den ska fungera i AI-eran behöver den gamla Tetris-sloganen få ett ansiktslyft. ”Kalla kriget är slut. Nästan…” låter daterat. Men ”Det nya kalla kriget är här. Nästan…” är ett budskap som många i USA – från teknikföretag till försvarskonsulter till hökaktiga tankesmedjor – kan ta till sig.

Trots all retorik är det tydligt att ideologiska förändringar äger rum. All oro över att USA håller på att förlora AI-kampen mot Kina har väckt landets eliter från sina drömmar i den fria marknadens magiska land. De låter som om de befriats från Washington-samförståndets dogmer. Vissa låter till och med som om de har gått över till Peking-samförståndet.

En artikel i Foreign Affairs,² det amerikanska utrikespolitiska etablissemangets favorittidskrift, avslöjade inte bara en nyväckt entusiasm över en stark, AI-stödjande stat, men också en vilja att omvärdera tidigare politiska misstag. Artikeln som delvis skrevs av Eric Schmidt hävdade att Washingtons tidigare vurm för globalisering har distraherat USA från ”strategiska spörsmål” och kritiserade riskkapitalindustrins kortsiktighet.

I stället hyllar författarna ”bidrag, statliga lån och köpgarantier” som de rätta verktygen för att uppnå Washingtons långsiktiga mål. Naturligtvis skulle sådana bidrag förmodligen delas ut genom institutioner som AFF, som till skillnad från vanliga riskkapitalbolag vet hur man spenderar dem med långsiktiga mål.

Bitvis är författarna bara en hårsmån ifrån att kräva en stark industripolitik. Men den tar aldrig det steget fullt ut, och säger i stället att begreppet är en ”kontroversiell etikett”.

I nuläget innebär det uppdaterade Washington-samförståndet en önskan om större statliga bidrag till den privata sektorn, med rädslan för att USA ska förlora nästa kalla krig som huvudargument.

Sådana argument formuleras vanligen som blocköverskridande politiska vädjanden, vilket gör det viktigt att komplettera geopolitiska överväganden med ekonomiska. Så även denna gång, när AI-utvecklingen beskrivs som ett sätt att återupprätta USA:s storhet i såväl utlandet som på hemmaplan – i det senare fallet genom massiva satsningar på AI-stödda industrier.

Medan vissa har misstagit detta nya amerikanska samförstånd för en ny era av ”post-nyliberalism” påminner den alltså snarare om Kalla krigets ”militära keynesiansim”, enligt vilken ökade militära utgifter var tänkta att hjälpa besegra Sovjetunionen och säkra amerikanskt välstånd.

Silicon Valleys maskininlärningskapacitet är avgörande för Pentagons planer på att bygga ett system som kan integrera data från alla delar av de väpnade styrkorna.

Men det har visat sig svårt att lämna de senaste tre årtiondenas styrningsprinciper bakom sig. Uppenbarligen kan man inte bara gå tillbaka till Kalla kriget-eran, då nästan obegränsade resurser flödade till en handfull militära underleverantörer. I dag måste man vara sparsam och entreprenörsmässig, och generaler drömmer inte om att bli Silicon Valley-startups. Pentagon har till och med dragit sig för att hålla sig med sitt eget riskkapitalbolag av In-Q-Tel-snitt, och har inte tagit emot de pengar som USA:s kongress gett dem (Fortune, 17/3). Det kan förklara varför AFF behövde skapas som ett privat företag.

Det går dock inte att förneka att banden mellan Pentagon och Silicon Valley har stärkts. USA:s försvarsdepartement skapade till och med nyligen den nya positionen Chef för digitala frågor och AI – en position som gick till Craig Martell, en tidigare chef för maskininlärning på taxi-plattformen Lyft. Och trots deras anställdas etiska tvivel fortsätter USA:s tech-företag att ta sig in i militärens upphandlingsbudget.

Även om Alphabet skrinlade sina planer på att arbeta på Pentagons kontroversiella Project Maven – ett datorvisions-projekt som ledde till protester från dess ingenjörer – gick de vidare och grundade Google Public Service, en enhet med ett oskyldigt namn som erbjuder molntjänster till militären.

De är knappast ensamma om det. Silicon Valleys moln- och maskininlärningskapacitet är avgörande för Pentagons planer på att bygga ett system som kan integrera data från mark- och luftburna sensorer – dessa är inte längre begränsade till radaraktivitet – från alla delar av de väpnade styrkorna. Tanken är att bearbeta den med artificiell intelligens så att man kan vidta effektiva gemensamma åtgärder. Det var i detta syfte som Pentagon i slutet av 2022 tilldelade fyra teknikjättar – Microsoft, Google, Oracle och Amazon – ett kontrakt värt 9 miljarder dollar för att utveckla infrastruktur för detta ambitiösa ändamål (Defensescoop, 7/12 2022).

Men till skillnad från under Kalla kriget är det inte alls uppenbart hur mycket av dessa pengar som kommer att sippra ned, på keynesiansk väg, till amerikanska hushåll. Vad gäller AI ökar arbetskostnaderna för antingen stjärningenjörerna – och de är hundratals, inte miljoner – eller de många lågbetalda underleverantörer som sliter för att hjälpa till med träningen av AI-modellerna. De flesta av dem befinner sig inte ens i USA: OpenAI är beroende av leverantörer i Kenya för att hindra den populära chattboten ChatGPT från att visa obscena bilder och texter för användare.

Ifråga om molntjänster är det inte heller uppenbart vad dess utbyggnad skulle bidra med. Att bygga datacenter är dyrt och deras positiva effekter på ekonomin lyser ännu med sin frånvaro. De tenderar att driva upp fastighetspriser. Och miljökostnaderna för både AI och molntjänster ska inte underskattas. Multiplikatoreffekten av dessa satsningar på militär AI kan alltså visa sig vara en illusion.

Kalla kriget 2.0 kommer därför kanske inte att innebära en återgång till ”militär keynesianism” ändå. Så länge AI inte leder till det omtalade singularitetsstadiet – den punkt då människan tappar kontrollen över den teknologiska utvecklingen – kommer pengaregnet över teknikindustrin inte att plötsligt väcka Keynes från de döda. Det är i så fall troligare att vi kommer att få se en märklig ny regim av ”militär nyliberalism” i vilken ständigt ökade statliga utgifter på AI och molntjänster ökar ojämlikheten och berikar teknikjättarnas aktieägare.

Inte undra på att några av dem suktar så efter ett nytt kallt krig. Faktum är att det är Googles tidigare chef Eric Schmidt som har gjort mer än någon annan för att forma detta nya samförstånds.³ Schmidt, som är god för omkring 20 miljarder dollar, har varit en viktig figur i Washingtons policy-kretsar ända sedan han kampanjade för Barack Obama i presidentvalet 2008. Mellan 2016 och 2020 var han ordförande för Pentagons Defense Innovation Advisory Board – på vars uppdrag han besökte hundratals amerikanska militärbaser världen över. Därefter bytte han snabbt till att bli ordförande för AI-kommissionen och nu har han åter dykt upp i en statlig kommission för nydanande bioteknologi.

Schmidts försök att sprida sitt kalla kriget-narrativ är så många att det är svårt att hålla reda på dem. Där finns Innovation Endeavors, Schmidts riskkapitalfond som öser pengar över startups specialiserade på militär AI. Den mest högprofilerade av dem, Rebellion, beskrevs nyligen som en ”tidig WeWork och Theranos” – en referens till de överdrivna löftena som gjordes av de företagens grundare (Vox, 14/12 2022).

OpenAI är beroende av leverantörer i Kenya för att hindra den populära chattboten ChatGPT från att visa obscena bilder och texter för användare.

Medan Schmidt var ordförande för de två statliga enheterna – Pentagons rådgivande styrelse och AI-kommissionen – investerade han och hans affärskompanjoner över två miljarder dollar i AI-relaterade startups. Med tanke på att kommissionen rekommenderade större statliga satsningar på sådana startups kan man fråga sig vad Schmidts lobbying går ut på.

Agitatorn Elizabeth Warren från det demokratiska partiet har till och med krävt Pentagon på mer information om Schmidts förhållande till den amerikanska regeringen, och hon har antytt att försvarsdepartementet kan ha ”misslyckats att skydda allmänhetens intresse” när det gav Schmidt så stort inflytande. När han nu har dragit ytterligare uppmärksamhet till sig genom att bli medlem i en bioteknologisk kommission, har hans investeringar i denna sektor – genom ytterligare ett riskkapitalbolag – fått mer kritik (CNBC, 13/12 2022).

Därtill finns Schmidt Futures, hans filantropiska stiftelse, som vid närmare granskning har visat sig vara ett vinstdrivande företag.⁴ Det figurerade nyligen i media för att ha sponsrat löner för anställda i det amerikanska regeringskansliet ⁵ – inklusive i positioner med kopplingar till AI och reglering av teknikbranschen. Eric Schmidt (och indirekt Schmidt Futures) spelade till och med en roll i processen som ledde till att Lyfts Craig Martell blev Pentagons AI-chef.

Hur kommer det sig att ett företag kan betala regeringsanställdas löner? Det finns ett kryphål: vissa ideella organisationer har rätt att göra det, och som icke vinstdrivande kan de till och med ta emot pengar från företag. Den ideella organisation som tar emot pengar från Schmidt Futures (men inte bara dem) är i detta fall Amerikanska vetenskapsmäns federation, en vördad tankesmedja från Kalla krigets dagar vars ursprung kan spåras till Manhattan-projektet. Som av en händelse är dess nuvarande ordförande en viss Tetriskändis vid namn Gilman Louie.⁶

Schmidts mest effektiva publicitetsstunt för sitt kalla krigs-projekt var att rekrytera Henry Kissinger, som inte är känd för att undvika miljardärer, till sitt läger. Det är kanske på grund av Schmidts inflytande som den nu 100-årige Kissingers utgjutelser om AI låter som en 19-årings beskrivning av sin första LSD-tripp. ”Jag tror att teknikföretagen har lett oss in i en ny era av mänskligt medvetande”, sade Kissinger nyligen i en intervju, och tillade att det påminner om vad ”Upplysningsgenerationerna gjorde när de rörde sig från religion till förnuft”. Enligt denna logik måste Eric Schmidt vara vår tids Voltaire.

Schmidt, Kissinger och en tredje medarbetare har till och med skrivit ett långt manifest om denna nya era,⁷ i vilket de varnar för att AI-krigföring kan leda till ”självförstärkt destabiliserande” situationer, likt dem som ”skapats av kärnvapen”. De undrar: ”Kommer terrorister att utföra AI-attacker? Kommer de att (falskeligen) kunna skylla dem på stater eller andra aktörer?” Men de erbjuder inga svar. Emellanåt framstår det mest som en upprepning av de gamla talepunkterna kring en ofrånkomlig ”cyberversion av 11 september” – det tidigare stridsropet bland försvarsentreprenörer med lystna blickar på den offentliga budgeten.

Efter all denna skräckpropaganda når de en logisk slutsats. Det världen behöver är ett ”vapenkontrollkoncept för AI”. Det är allt de har att säga. Boken är tunn på detaljer, och föredrar öppna filosofiska frågor framför analys.

Schmidt är så intresserad av att använda det som återstår av Kissingers rykte att han 2021 till och med sjösatte en särskild tankesmedja – Special Competitive Studies Project (SCSP) – som är baserad på ett liknande initiativ som Kissinger själv skötte under Kalla krigets kulmen på det sena 1950-talet. På den tiden förespråkade Kissinger knappast någon som helst vapenkontroll. Han var snarare en av de mest högljudda förespråkarna för idén att en begränsad kärnvapenkonflikt med Sovjet i princip var oundviklig, och förmodligen något som skulle gynna USA.

Kissingers första Kalla kriget-initiativ var i sig en annan miljardärs makthungriga fåfänglighetsprojekt – nämligen Nelson Rockefeller. Dess mest högprofilerade rapport, som publicerades 1958, argumenterade för fortsatta höjningar av försvarsutgifterna med ungefär 1 procent om året och en allmän ökning av USA:s militära beredskap. Dess position ifråga om vapenkontroll var otvetydig: ”Illusionen av säkerhet som skapats av ett lögnaktigt nedrustningsavtal skulle vara ett dåligt substitut för vaksamhet utifrån en styrkeposition”.⁸

Trots alla spekulationer om ”AI-vapenkontroll” i Schmidts och Kissingers bok pekar de policyer som SCSP föreslår i motsatt riktning. Bland dem sticker särskilt en ut: SCSP:s ansträngningar att forma nästa ”ersättningsstrategi” – en satsning på SCSP-marknader under det klatschiga namnet Offset-X. Under Kalla kriget var ”ersättningsstrategi” namnet på Pentagons ansträngningar att använda den senaste teknologin, från mobila kärnvapen till luftburna sensorer, för att kompensera för dess numerära underlägsenhet gentemot Sovjetunionen ifråga om stridsvagnar, flygplan och soldater. Sedan mitten av 1940-talet har tre sådana ”ersättningsstrategier” tagits fram, alla baserade på olika teknologier och antaganden.

SCSP:s kampanj för Offset-X grundar sig på antagandet att i händelse av krig mellan Kina och USA kommer Folkets befrielsearmé (FBA) att rikta sina attacker mot amerikanska nätverk – och USA måste vara berett på det. Enligt en rapport som nyligen publicerades av SCSP kommer ”resultatet av ett potentiellt krig med FBA i allt högre grad bero på överlägsenheten och motståndskraften hos sensorer, nätverk, mjukvara, gränssnitt mellan människor och maskiner, logistik och – i synnerhet – de system som sammankopplar eller förstärker dem.” ⁹ Detta låter inte direkt som vapenkontroll.

För den icke invigde kan detta låta respektingivande, men någon som har haft att göra med Pentagons tänkande under det senaste årtiondet skulle förmodligen inte vara imponerad. Det mesta av detta ingick redan i Offset Three, som sträckte sig från 2014 till 2018, och leddes av bland andra den dåvarande vice försvarsminister Robert Work, som numera är en del av SCSP:s rådgivningsstyrelse.

Den huvudsakliga målgruppen för SCSP:s rapporter är inte militära figurer, utan allmänheten. Det är de som måste övertygas om att Pentagons AI-budget måste öka. Och för att göra det måste man på ett övertygande sätt argumentera för att Kina inte bara håller på att vinna kriget, utan att deras seger skulle krossa USA militärt. Detta andra antagande är som taget ur en science fiction-roman. Men håller Kina på att vinna AI-kriget?

Att döma av Kinas oförmåga att erbjuda ett alternativ till USA:s ChatGPT tycks Peking fortfarande vara långt ifrån att vinna AI-loppet. Baidus lansering av sin konkurrent till ChatGPT, Ernie Bot, gick så dåligt att deras aktie störtdök.

De som har oroat sig för kulturell imperialism borde i dag vara ännu oroligare.

I viss utsträckning är Silicon Valleys ledning inom så kallade Large Language Models – den typ av djupinlärd AI som ligger till grund för ChatGPT – en konsekvens av USA:s kulturella hegemoni. Orsaken till att OpenAI, företaget bakom ChatGPT, ligger så långt framför sina konkurrenter är delvis att dess modell är tränad på att hantera stora mängder engelsk text, som det finns ett överflöd av på nätet. Det går inte att hitta lika mycket material på mandarin.

De som har oroat sig för kulturell imperialism borde i dag vara ännu oroligare: ChatGPT kan mycket väl komma att bli den huvudsakliga källan till svar på världens frågor. Men av ChatGPT får man bara de tråkigaste och mest politiskt korrekta svaren. Vi riskerar alla att bli fångar i USA:s kulturkrig.

Ser man bortom det begränsade utrymmet för språkmodeller av ChatGPT-snitt kan man misstänka att Kina fortfarande satsar stort på ny teknologi. En ny rapport från en australisk tankesmedja visar att Kina leder i 37 av 44 kritiska teknologier, ¹⁰ en lista som innehåller försvar, rymd, robotteknik, energi, miljö, bioteknologi, AI, avancerade material och särskilt viktiga områden för kvantteknik.

Problemet med de flesta sådana studier är att de nästan uteslutande fokuserar på forskningsindikatorer som är kopplade till akademiska institutioners relativa prestationer, antalet publikationer och individuella forskares meriter. Även om det kan vara ett användbart sätt att mäta dominans inom ett särskilt fält är alla dessa forskningspapper värdelösa om ingen möjlighet finns att implementera deras slutsatser.

Och det är på denna punkt som USA:s försök att stoppa Kinas framfart har visat sig fruktbara – från försök att blockera Huaweis dominans inom 5G till politik med mål att hindra Peking från att bli självförsörjande inom halvledarproduktion.

Teknikindustrin och militära underleverantörer är inte alltid överens. Många amerikanska teknikbolag vill inte förlora tillgång till den civila kinesiska marknaden på grund av dess enorma storlek. De vill inte alls ha ett fullskaligt Kallt krig 2.0, vilket skulle påverka deras försäljning där.

De militära underleverantörerna, som inte har många civila kontrakt och som inte kan arbeta med den kinesiska militären utan att förlora sina band till Pentagon, har inga sådana begränsningar. De vill ha ett Kallt krig 2.0 – och de vill ha det nu. Vissa av dem skulle förmodligen inte ha något emot ett hett krig heller.

Biden-administrationens hållning gentemot Kinas teknologiska satsning går ut på att långsamt kväva den samtidigt som amerikanska företags vinstnivåer hålls maximalt höga – en situation som speglar den ängsliga kompromissen mellan länderna. USA drar åt snaran kring Kinas nacke genom att tvinga allierade länder som Nederländerna, Sydkorea och Japan att sluta sälja sina nyckelteknologier till Kina.

I vanlig ordning använder de också verktyg från Kalla kriget, såsom den så kallade Foreign Direct Product Rule som kan begränsa vad utländska företag kan exportera till Kina, så länge deras produkter framställs med hjälp av amerikansk teknologi.

Detta innebär inte att kinesiska företag är helt avskurna från den amerikanska hårdvara som de behöver för att fortsätta sina ansträngningar att göra landet självförsörjande inom AI. I stället för att köpa halvledare tvingas de i stället hyra dem, ibland till ockerpriser, vilket har fått vissa stora amerikanska teknikbolag att göra enorma vinster på Washingtons Kina-politik.

Idén är att göra utvecklingen av AI dyr – men inte omöjligt dyr – och därmed själva slå mynt av Pekings strävan efter autonomi. Och eftersom Bidens politik också saktar ned hastigheten med vilken Kina uppnår sina mål, ger den USA tid att lösa sina egna AI-relaterade problem, som främst beror på att de har gjort sig alltför beroende av Taiwans halvledarindustri.

Ingen i Washington döljer i alla fall det faktum att upprätthållandet av och tjänandet på Kinas beroendeställning – det som så kallade beroendeteoretiker som André Gunder Frank och Ruy Mauri Marini en gång klagade på – är det uttryckliga målet.

Därför hävdade en annan artikel i Foreign Affairs¹¹ nyligen att ”i stället för att ha breda relationer bör amerikanska politiker arbeta nära med sina allierade för att upprätthålla Kinas beroende av utländska halvledare”, och att man ”för att garantera att Washington behåller övertaget när AI-revolutionen fortsätter” måste hålla ”Kina beroende av utländska halvledare”.

Peking accepterar inte detta utan motstånd. Nyligen uppmanade de Japan att tänka sig för innan de anslöt sig till USA:s kampanj för att begränsa Kinas tillgång till avancerade halvledare, samtidigt som man har startat en utredning av den viktiga amerikanska halvledartillverkaren Micron för brott mot cybersäkerheten.

Det är dock ännu inte uppenbart huruvida Kina är kapabelt att leda en internationell koalition för att få stöd för sin agenda. USA är inte ensamt i sitt försök att begränsa Kina: man har använt sig av eller till och med lett internationella initiativ såsom Global Partnership for Artificial Intelligence and AI Partnership for Defense. Nyligen meddelade AFF – fonden som grundades av Schmidt och styrs av Gilman Louie – att den inleder ett partnerskap med Indien, Japan och Australien under ledning av det så kallade Quadrilateral Security Dialogue, ett gemensamt militärt initiativ från de fyra länderna med syfte att begränsa Kina.

De flesta av dessa initiativ har tagits i demokratins och världsfredens namn, även om främjandet av de målen kräver ökade försvarsutgifter och att teknikföretag och deras aktieägare görs ännu rikare.

Europa är för det mesta frånvarande i detta sammanhang, av den självklara anledningen att de följer USA:s ledning i militära frågor. Och när förändringar äger rum är det ofta på småskalig nivå. Nyligen meddelades att Nederländerna ska hysa investeringsflygeln av den innovationsfond på en miljard dollar som tillsatts av Nato. Det är ingenting.

Trots att kriget i Ukraina har ökat europeiska försvarsbudgetar är det förmodligen amerikanska företag som Peter Thiels Palantir som kommer att tjäna mest på de nya AI-relaterade fonderna. På denna punkt är det Europas lagar till skydd för privatlivet, och inte aktiv politik, som hindrar amerikanska företag att gå längre och snabbare. Och det handlar inte bara om Italiens beslut att förbjuda ChatGPT. En domstol i Tyskland har funnit att polisens användning av en mjukvara för dataanalys som levererats av Palantir i syfte att förebygga brott innan de sker bryter mot landets grundlag. Man kan bara spekulera i hur länge dessa skydd för privatlivet kommer att överleva.

Att döma av de tal som företrädare för EU-kommissionen hållit nyligen så tycks de vara övertygade av USA:s retorik om ett Kallt krig 2.0. Detta kommer troligen att ha en negativ påverkan på relationerna mellan EU och Kina, samtidigt som EU blir allt mer beroende av amerikanska teknikbolag. En mycket mer intelligent strategi för EU hade varit att spela ut de två sidorna mot varandra, något som Bryssel har försökt göra tidigare, åtminstone i vissa frågor.

I sin bok om hur USA:s säkerhetsstat, snarare än Silicon Valley, har varit den egentliga motorn bakom landets teknologiska framgångar, påpekade statsvetaren Linda Weiss att bristen på en kalla kriget-fiende har underminerat Pentagons förmåga att skapa banbrytande innovationer. Hon frågade sig till och med ”varför Kina ännu inte har förvandlats till en rival som driver innovationen framåt, som Sovjetunionen och Japan gjorde.” ¹²

Det var tydligen bara en tidsfråga. Då, 2014, argumenterade Weiss för att om USA på allvar ville behålla sin teknologiska ledningsposition måste landets ledning sluta vara så besatta av det hon kallade ”finansialism”: i stället behövde de bortse från Wall Streets intressen och återuppbygga tillverkningsindustrin.

Finansialismen övergavs förstås aldrig. I stället fick vi något mycket märkligare. Medan industrier i viss utsträckning håller på att återuppbyggas kan man fråga sig om USA verkligen kommer att förvandla sig till världens främsta tillverkare av halvledare.

Förvånansvärt nog är det inte Wall Streets kollaps utan Silicon Valleys uppgång, med dess strävan att slå mynt av intresset för AI, som kan ha väckt USA från dess dvala, samtidigt som den gjort Kina till den strategiska fiende som Sovjetunionen en gång var.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander.