Vinden dämpar hettan från den stekande solen. Klockan är nio på morgonen och vi har kastat ankar där Suezviken möter Röda havet. Båten guppar, och varje gång sänds mjuka, varma endorfinvågor genom mig. Jag ligger på däck, blundar och försöker smälta intrycken från morgondyket vid ångskeppet SS Thistlegorms vrak. Korallernas regnbågsfärger, bubblornas kittlande och det rostiga stålets tunga tystnad.

Skeppet hann bara slutföra tre resor innan det sänktes av ett tyskt bombplan år 1941. Ett toppmodernt fartyg lastat med maskingevär, motorcyklar och militärfordon blev då en tragisk ändstation för nio sjömän. Deras minneslund förvandlades till ett nytt hem för fiskar och koraller – och har i dag blivit ett museum på havsbotten för 200 dykare om dagen. De som byggde Thistlegorm kunde nog inte ana hur många skepnader skeppet skulle komma att anta genom sitt liv.

Precis som de där bobsleighbanorna från Vinter-OS 1984 som du och jag vandrade runt på när vi var i Sarajevo. Sju år efter spelen användes de som artilleriposition när bosnienserbiska styrkor belägrade staden. Sedan täcktes banorna och deras skotthål av graffiti och mossa och blev utflyktsmål för nyfikna vandrare. När vi var där pågick en restaurering. I dag susar banrodelåkare ned för betongen. Som om inget någonsin hänt.

Just det. Det är din födelsedag i morgon. Det var din födelsedag i morgon.

Salt vind på läpparna. Varmt kaffe i magen. Solen som en trygg filt över min bara bröstkorg. I just denna stund är allt perfekt, hinner jag tänka – innan jag vänder blicken mot dig. Min bästa vän. Du sitter där intill mig på skeppets solvarma konstläderbädd och ler. Och plötsligt rinner något längs mina kinder. Tyst, salt och utan förvarning.

Många av dykarna ombord har besökt Thistlegorm förr. De beskriver det som att återse en gammal kompis. Trots att saltvattnet, koralliseringen och tidens stilla gång har satt sina spår på skrovet är det unga skeppets själ än i dag lika närvarande som för 84 år sedan.

Bogen – skeppets framspets – reser sig från havsbotten som en 16 meter hög knivsegg och skär havet mitt itu. Motorcyklarna står kvar i lastutrymmet. Och längst bak, på akterdäcket, pekar luftvärnskanonen obekymrat ut mot det öppna havet. Som om den nyss avfyrat sitt sista skott.

Vraket hittades i början av 50-talet efter flera förgäves försök, berättar dykguiden, och jag kommer på att det snart gått två år sedan sommardagen jag aldrig kommer glömma. När jag letade förgäves. Jag och vår vän ville lägga en blomma vid minneslunden, och om vi bara hittade rätt del av kyrkogården skulle jag känna igen platsen.

Vi trampade runt i timmar, tills mörkret till slut tvingade oss att ge upp. Navigerade efter två höga träd i bakgrunden av en bild jag tagit sju timmar tidigare. En bild på din mamma och pappa som håller upp en svart urna. Säger hejdå till dig en sista gång, innan de sänker ned dig i ett litet hål i gräset.

Senast vi sågs var du 20 och jag 21. I år fyller jag 24. Det skrämmer mig att varje år som går blir ännu ett som skiljer oss åt. Kommer vi ens att ha något gemensamt när vi ses igen? Eller åldras änglar också? Ser man konturerna av Thistlegorm om man sitter på ett moln och blickar ned?

Varför, varför, varför måste du ta upp så mycket plats i mina tankar just nu, när allt är så perfekt?

Just det. Det är din födelsedag i morgon. Det var din födelsedag i morgon.

Om du faktiskt var här skulle vi säkert tjuvstarta firandet redan i kväll. Spreja Moët över skeppsdäcket som på nyårsafton. Kanske röka en cigarr i den salta vinden, som när vi åkte färja i Kroatien.

Under ett dyk är dödligheten konkret – människans, vrakbesättningens och framför allt den egna. Mycket av dykutbildningen handlar om att förstå just det. Riskerna, fysiken och fysiologin som träder i kraft på djupet. Stiger du upp för snabbt kan kvävebubblor tränga ut i kroppen och orsaka förlamning eller död. Håller du andan och går upp tio meter expanderar lungorna till det dubbla och exploderar. Råkar du snudda vid en stenfisk som ligger stilla och kamouflerad på havsbotten följer outhärdlig smärta, akut svullnad och vävnadsdöd.

Kanske är det just dödens ständiga närvaro som gör att jag känner mig så levande under vattnet.

Jag vet att du hade älskat känslan. Att sväva tyngdlöst fram, utlämnad åt havsguden Poseidons treudd – och en ensam metallcylinders nåd. Du som hatade när det blev för tryggt. Som aldrig höll livet på avstånd, utan lät det skölja genom dig, med öppna armar. Att aldrig behöva bli gammal, trött och tråkig. Jag unnar dig det.

Grattis på födelsedagen, bror. Tack för att du hälsade på. Vi ses.