Här står vi sida vid sida med sjukvårdare i vitt och rött som inte får komma in i lägret och evakuera de skadade.

Vi är de enda människorna på gatan. Tulkarem förvandlas till en spökstad och ett bräckligt lugn sänker sig varje gång den israeliska militären invaderar. Ända tills explosioner och skottlossning inifrån lägret bryter tystnaden.

I lokala WhatsApp-grupper delar lägerinvånarna med sig av mobilfilmer som smygfilmats från deras fönster. Unga män i handbojor och vita ögonbindlar förs in i bepansrade bilar av israeliska soldater. En bulldozer river upp asfalten i lägret. En kvinna med svart halsduk går förbi en pansarvagn med händerna i luften.

En blodpöl blandas med en pöl på en lerig väg i en av videorna. En ung man har skjutits till döds.

– Det är hans blod, pojkar, viskar rösten som filmar brottsplatsen på avstånd.

Sedan Gazakriget bröt ut den 7 oktober 2023 har israeliska militära kampanjer på Västbanken orsakat massiv förstörelse och dödat över 500 palestinier. Över en femtedel av dödsfallen har inträffat i Tulkarem, vilket gör den till den farligaste staden att vara palestinier i på Västbanken vid sidan av Jenin.

Men den palestinska frustrationen riktar sig inte bara mot den israeliska ockupationen. Mordvågen har också spätt på ilskan över den palestinska myndighetens passivitet.

– Mahmoud Abbas har sålt ut oss och förrått oss. Nu måste vi ta till vapen och försvara oss själva och vårt läger, säger en palestinsk hantverkare som har ersatt sin hyvel med ett M16-magasin.

Nästa dag lämnar de israeliska soldaterna lägret och invånarna tar sig sakta ut genom dörrarna för att ta del av förödelsen.

En civilperson har mist livet, sex är skadade och lägrets infrastruktur ligger i ruiner. En tillfällig Röda Korset-klinik har förstörts, vägar har rivits upp, vattenledningar har förstörts, elkablar har kapats och 20 hus har jämnats med marken.

Två små flickor med svarta hästsvansar och skolväskor på ryggen går genom ruinerna. En äldre man med gråsvart mustasch klagar över att israeliska soldater har stulit hans bilbatteri.

– Jag förstår inte deras trakasserier. Vad fan ska de med det där skitbatteriet till?

I en av flyktinglägrets gränder påminner förstörelsen om scener från Gaza. Enligt invånarna släppte en israelisk drönare en bomb mitt på vägen och rev husens ytterväggar.

Islam Mbarak, en 30-årig afro-palestinsk kvinna, förlorade sitt barn i livmodern under attacken. Hon var i nionde veckan av sin graviditet.

– Jag skulle hämta medicin hos min granne i hyreshuset och när jag skulle stänga dörren kom drönarbomben. Trycket från explosionen slog upp dörren som träffade mig. Sedan började en onaturlig och svår magsmärta, så jag gick in i badrummet och kunde se blod rinna nedför mina ben, säger hon.

– Vi ringde ambulansen som försökte ta sig fram, men de israeliska prickskyttarna sköt varningsskott mot den. Det tog en och en halv timme att ta sig till sjukhuset, så jag förlorade mitt barn.

Totalt bor 34 500 personer i Tulkarems två flyktingläger. Nur al-Sham (”Solljusets läger”) är det fattigaste och mest förstörda av de två lägren.

I de labyrintiska gränderna mellan de förfallna och skottskadade husen finns det inte en palestinier som inte har förlorat en far, bror, son eller vän i israeliska militära attacker.

Ändå är familjen Ghannams tragedi unik.

Den 19 oktober förlorade det äldre paret Faisal och Amina Ghannam sina två vuxna söner Ahmed och Amer i ett israeliskt drönarangrepp mot Nur al-Shams-lägret.

– Deras äldre bror Abdellatif var sjuk, men när han hörde talas om drönarattacken nära vårt hem sprang han ut för att se vilka som drabbats. När han såg sina två bröder dödas hamnade han i chock och fördes till sjukhus. 15 dagar senare gick den äldre brodern bort

– Han led redan av cancer, men vi tvivlar inte på att det påskyndade hans bortgång, säger hans mamma Amina om förlusten av deras tredje son.

Den 19 april 2024 dödades deras fjärde son Salim.

– Han gjorde sin rituella tvagning och lämnade hemmet för att gå till fredagsbönen. När han klev ut genom ytterdörren sköts han i huvudet av en israelisk krypskytt, säger Faisal Ghannam.

Enligt familjen var ingen av de fyra första sönerna som dödades militanta, utan arbetade som murare.

– Vår femte son Mahmoud stod inte ut med att förlora så många av sina bröder, så han anslöt sig till motståndsrörelsen. Dagen efter att Salim dödades var han i strid med israelerna. Hans grupp var omringad i ett hus och han dödades av en granat, säger Amina Ghannam.

Det äldre paret sitter båda i sitt vardagsrum i traditionella arabiska kläder med stora porträtt hängande ovanför sig av de två första sönerna de förlorade.

De flesta martyrbilderna på väggarna är inte bilder av motståndsmän. De är vanliga pojkar.

Amers fyraåriga dotter springer in i sin rosa pyjamas och sätter sig i farfaderns knä. Den lilla flickan heter Yafa, det arabiska namnet på Jaffa i nuvarande Israel, dit Faisals och Aminas föräldrar flydde under nakban (”katastrofen”) 1948 då staten Israel bildades.

Jag frågar hur det har påverkat familjen psykologiskt att förlora fem söner på sju månader. Faisal Ghannam tar ett djupt andetag.

– Gud gav oss våra barn som en gåva och bad oss att ta hand om dem. Men Gud bestämde sig för att ta tillbaka sin gåva, och det är hans val. Och om jag ska vara ärlig så är jag nöjd med Guds val, svarar han.

Amina Ghannam berättar att hennes söner har lämnat efter sig totalt 13 faderlösa barnbarn. Hennes axlar sjunker ihop och hennes ansikte drar ihop sig i tårar, som om hon halvvägs genom meningen inser vidden av tragedin.

Men så rätar hon på ryggen igen och torkar tårarna från kinderna.

– Vi finner inspiration i tålamodet och motståndskraften hos Gazas befolkning. Det finns många familjer som har förlorat fler barn än vi, säger Amina Ghannam.

Det väpnade motståndet mot den israeliska ockupationen har upplevt en pånyttfödelse på Västbanken som inte skådats sedan slutet av den andra intifadan 2005. Men det var inte Hamas attack den 7 oktober som mobiliserade en ny generation av palestinska militanta på Västbanken, även om Gazakrigets fasor – och det faktum att Hamas fortfarande håller ut militärt – har stärkt tron på det väpnade motståndet som den enda vägen till befrielse och därmed utgjort en grogrund för rekrytering av nya motståndsmän.

Till skillnad från den andra intifadan, som innefattade självmordsbombningar, och Hamas som sedan länge attackerar civila, undviker dagens motståndsrörelse på Västbanken dock att attackera oskyldiga israeler. Enligt FN:s statistik har en civil israel dödats på Västbanken sedan den 7 oktober av palestinska motståndsmän.

Det väpnade upproret mot den israeliska ockupationen inleddes i flyktinglägren i Jenin hösten 2021. Revolten spred sig till Nablus, Tulkarem och Jeriko.

2022 var det dödligaste året för palestinierna sedan den andra intifadan. Året därpå slog våldet nya rekord och den 7 oktober 2023 hade israeliska styrkor redan dödat 199 personer, varav 42 barn, på Västbanken under årets första nio månader.

I Nablus och Jeriko har dödandet och arresteringarna varit tillräckligt för att nästan krossa upproret. Men i Jenin och Tulkarem är det annorlunda.

Under gigantiska, svarta, fladdrande presenningar som hängts över de smala gränderna i Nur al-Shams-lägret för att begränsa sikten för israeliska drönare stoppas jag och förhörs av en grupp unga män med svarta M16-gevär.

– Vilken främling som helst i lägret kan vara en israelisk soldat under täckmantel. Deras specialstyrkor kan attackera oss förklädda till allt ifrån sopgubbar till läkare eller kvinnor i niqab, säger en av de unga männen ursäktande när han blir övertygad om att jag är journalist.

Väggarna runt omkring oss är genomborrade av granatsplitter och dekorerade med bilder av unga ”martyrer” för den palestinska saken. En av pojkarna är inte en dag äldre än 14 år, och det tunga geväret ser enormt ut när det hänger på hans barnsliga kropp.

En annan tonåring mumsar på en pappbricka med ris och grillad kyckling vid ett träbord, medan de vuxna männen röker cigaretter och dricker kaffe i plastmuggar från en vit termos som invånarna i flyktinglägret har kommit med för att hålla moralen uppe.

– Jag har ett meddelande till Mahmoud Abbas, säger Abu Wadee, en 39-årig brunhårig man med skäggstubb och brun-gröna ögon.

– Mahmoud Abbas och hans vänner i självstyret är ett gäng korrupta gubbar som kopplar av i veloursoffor i Ramallah medan flyktinglägren förvandlas till skyttegravar, säger Abu Wadee.

Han är en före detta hantverkare som nu är aktivist i Al-Aqsa-martyrernas brigad, som är ansluten till president Mahmoud Abbas parti Fatah.

Fatah är i dag splittrat mellan å ena sidan strömningar inom partiet som stödjer Osloavtalet och säkerhetssamarbetet med Israel, och å andra sidan dem som sedan länge kastat bort olivkvisten.

Spänningarna är särskilt starka när jag träffar militanterna i Tulkarem eftersom palestinska säkerhetsstyrkor dödat en ung militant i staden några dagar tidigare. En händelse som för många palestinier avslöjade att deras egna myndigheter är ”kollaboratörer”.

– Du står precis där min bror dödades av en drönare, säger Abu Wadee och knuffar till mig lite för att visa hålen i asfalten efter explosionen.

Han ber sin andra bror, som sitter ned på en vit plaststol, att resa sig upp. En fjärdedel av den unge mannens skalle saknas under hans korta svarta hår. Abu Wadees tredje bror får sitta kvar. Hans fot är svullen som en ballong och ett tjockt mörkbrunt ärr löper från fotleden halvvägs upp på smalbenet. Båda skadades i israeliska attacker.

– Vi kämpar för att vi lever under en förtryckande ockupation. Vi älskar livet, vi älskar att festa. Vi drömmer om att slå oss ned och gifta oss. Men de har dödat så många av oss att vi vill ha hämnd. Vi kan inte ta det längre. Vi har inte två val. Vi har ett val och det är att slå tillbaka, säger han.

– Se dig omkring. De flesta martyrbilderna på väggarna är inte bilder av motståndsmän. De är vanliga pojkar, men varje gång israelerna dödar en av dem ansluter sig fler till motståndsrörelsen. Det är ockupationen som gör att vi blir fler.

Hittills har palestinska motståndsmän dödat 12 israeliska soldater och bosättare på Västbanken. 105 israeler, de flesta soldater, har skadats på Västbanken och 8 israeler i Israel har dödats av militanta palestinier som korsat separationsmuren.

Abu Wadee och hans vänner säger att de tar avstånd från attacker mot oskyldiga människor, men de betraktar inte bosättare som civila eftersom de ofta bär vapen och är kända för att trakassera och attackera palestinier.

Skuggorna blir allt längre i flyktinglägret Tulkarem, där man efter en lång dag av upprensningsarbete förbereder sig för att begrava den civile man som miste livet under gårdagens strider.

Inlindad i en svart islamisk flagga och ett vitt lakan bärs den avlidne Ammar Oufi ut ur moskén på en bår av sina familjemedlemmar. Dussintals beväpnade militärer står redo i kamouflagefärger och svarta balaklavor när de skjuter salvor i luften som en hyllning till Tulkarems 103:e martyr.

En grupp pojkar bär svarta plastgevär som ser ut som äkta vara om det inte vore för den orangea plastproppen på mynningen.

Från flyktinglägret går hundratals män i begravningsprocessionen mot stadens kyrkogård, ropande slagord om martyrskap, motstånd och hämnd.

– Våra flyktingläger kommer för alltid att förbli symboler för motstånd och den palestinska frihetskampen, ropar en äldre imam från en megafon på kyrkogården, innan Ammars höljda kropp och bleka ansikte sänks ned i marken.

Sedan jag besökte Tulkarem i början av maj har ytterligare fem män mist livet i staden. En av dem är en militant från Nur al-Shams-lägret som dödades av palestinska säkerhetsstyrkor.