Sedan Hamas attack i höstas har kriget mellan Israel och Hamas varit i förgrunden i nyhetsrapporteringen. Denna är dock präglad av språklig inkonsekvens.
Hamas kopplas genomgående samman med terror: ”terrororganisationen Hamas”, ”terrorklassade Hamas” eller ”terrorstämplade Hamas”. Visserligen representerar Hamas ett palestinskt motstånd mot israelisk ockupation och övermakt. Terrorstämpeln framstår likväl som ovedersäglig efter den brutala attacken 7 oktober i fjol med över 1 200 dödsoffer och 251 kidnappade personer.
Israel ges däremot inte något epitet. Detta trots att landet är en etnoreligiös statsbildning, som gör skillnad på människors rättigheter och skyldigheter utifrån etnicitet och som sedan 1967 illegalt ockuperar palestinsk mark, inklusive bosätter Östra Jerusalem och större delen av Västbanken.
Att tala är ett handlande, där ordvalet inverkar på hur vi förstår världen.
Vidare har Israels militära angrepp mot Gaza hittills dödat 40 000 palestinier. Därför vill chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärda en arresteringsorder mot landets premiärminister och försvarsminister, bland annat för att i det aktuella angreppet ha använt svält som vapen och medvetet ha attackerat civila.
I förhandlingarna mellan Israel och Hamas om vapenvila har frisläppande av fångar intagit en central plats. För Hamas vidkommande handlar det om att frige dem som kidnappats i samband med attacken 7 oktober ifjol, i SR:s och SVT:s nyhetssändningar regelmässigt omnämnda som ”gisslan”.
Den israeliska motsvarigheten omtalas som ”palestinska fångar”. I detta fall rör det sig emellertid inte om några vanliga fångar. I stället handlar det om tusentals palestinier på ockuperad mark som frihetsberövats under åberopande av militära ockupations- och undantagslagar. Drygt hälften av dessa har dömts i israeliska militärdomstolar, i regel utan rätt att överklaga. Övriga sitter fängslade, ibland sedan flera år tillbaka, utan vare sig åtal eller dom.
Till skillnad från infödda palestinier lyder judiska bosättare under Israels civila lagstiftning. Sedan Hamasattacken ifjol har långt över 500 palestinier dödats på Västbanken som en konsekvens av eskalerande militärt våld och bosättarattacker, där de sistnämnda inte sällan sker under beskydd eller till och med direkt understöd av militära förband. I de sällsynta fall som bosättarvåldet överhuvudtaget görs till föremål för lagföring, ställs de åtalade inför en civil domstol.
Ord är inte bara ord. Språket är performativt. Att tala är ett handlande, där ordvalet inverkar på hur vi förstår världen. Att tala om utväxling av ”gisslan” och ”palestinska fångar” mellan ”terrorstämplade Hamas” och ”Israel” är därför inte oskyldigt. Per definition ger det en annan förståelse av konflikten, än om det skulle talas om utväxling av ”gisslan” och ”mer eller mindre godtyckligt fängslade palestinier” mellan ”terrorstämplade Hamas” och ”den israeliska ockupationsmakten”.
I en bok om språket i Tredje riket skriver den tysk-judiske språkprofessorn Victor Klemperer, som närmast genom ett mirakel undkom gaskammaren, om hur ett avhumaniserande språkbruk kan avtrubba och förgifta människors hela andliga väsen; en omständighet som ett monstruöst brott som Förintelsen helt enkelt inte hade kunnat ske förutan. Och den monstrositet med vilken den israeliska krigföringen i Gaza har fortgått tio månader nu, hade likaså svårligen kunnat vinna det stråk av förståelse den initialt vunnit rättfärdigad som självförsvar utan hjälp av den typ av dubbla språkliga måttstockar som här varit föremål för granskning.
