Mona, min utomordentligt kompetenta arbetskamrat har en professionell svaghet. Hon längtar efter bekräftelsen på att hon gör ett bra jobb. Det skulle räcka med en klapp på axeln, menar hon. Men vem skulle leverera klappen? Chefen? Den lokala politikern? Utbildningsministern? Kungen? Den allmänna opinionen? Skolinspektionen?

Förskolan är en kvinnodominerad arbetsplats med låg status. Vi som jobbar i denna sektor använder våra muskler som vilken annan kroppsarbetare som helst. Vi förväntas fungera till bristningsgränsen och helst passionerat. Vi jobbar med barnen som undersöker världen med aldrig sinade depåer av lust och energi som går inte att hejda, och som inte heller ska hejdas utan uppmuntras och stimuleras.

Vi kan, vi törs, vi vill har sedan begynnelsen varit vår slogan. Särskilt de ambitiösa och kompetenta kvinnorna mitt i karriären, de framgångsrika ateljéristorna och pedagogistorna som driver utvecklingen, skriver böcker, föreläser och delar små injektioner av entusiasm använder detta mantra.

Många kollegor i branschen som började innan de ens blev myndiga har flera år kvar att slita sedan man har höjt pensionsåldern. Barngruppernas storlek har under tiden ständigt ökat. Personalstyrkan har stadigt krympt. Varför fastnade man i kvinnofällan? Om man har varit klok kunde man blivit entreprenör eller konsult till exempel. Man får skylla sig själv.
För några år sedan hörde jag en skröna om en kollega som skulle ha avgått med guldklockan i en liten ask. Man trodde i en kvart att hon tog en lite längre rast. Man bankade på toadörren innan man tog fram kofoten. Pedagogen satt kvar på toasitsen utan att röra ett min. Troligen hjärtinfarkt. Hon behövde åtminstone inte ha med Försäkringskassan att göra.

Värre var det med en annan kollega som jag läste om häromdagen i Lärartidningen. Hon överlevde en stroke men lyckades inte rehabiliteras i tid och blev utförsäkrad. Alternativet var att byta yrkesbana om hon inte längre klarade jobbet.
Jag kommer nostalgiskt ihåg hur jag under min studietid kom i kontakt med Donald Winnicotts begrepp good enough mother. Den bevingade termen gick att parafrasera till good enough pedagog. I dag låter det som ett skämt. Även om du har drabbats av cancer, hjärtinfarkt/hjärninfarkt, eller blivit förlamad, förväntas du jobba med samma styrka som en Superman tills du blir 69. Punkt slut.

Nu har forskarna kommit med nya rön. Risken finns att barnen utvecklar en extremt dålig självkänsla om de ständigt får höra att de är duktiga. Det gäller även oss vuxna. Jag är ledsen Mona. Så läge hjärtat slår så länge är du arbetsför. Vi får själva se till att inte gå sönder. Jag skriver dikter för att orka. Håll ut Fröken forever.

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.