”Vilka länder kan jag fly till? Vad är min utbildning värd i andra delar av världen? Vilka svenska vänner kan tänka sig hålla mig gömd?” Ett par dagar efter valet kom jag på mig själv med att halvt på allvar tänka så här. Några infödda svenska vänner skrattade lite och tyckte att jag var lite väl paranoid då jag berättade. När jag tog upp samma sak med vänner som vanligtvis ses som icke-svenskar hade de haft liknande tankar. Även om vi tyckte att det hela var tragikomiskt kunde vi inte skämta bort den obehagliga känslan.
I Lund blev en trettonårig flicka på väg till skolan svårt misshandlad av skolkamrater i slutet av september. Flickan bar slöja. Det uppges vara anledningen till att två jämnåriga pojkar rispade henne på magen med nycklar, försökte dra fram hennes hår bakom slöjan och sedan sparkade henne blodig när hon låg på marken. Man kan argumentera för att pojkarna troligen inte mådde bra. Men man kommer inte ifrån att det inte är en slump att pojkarna valde en flicka som bar slöja. Precis som det inte var en slump att lasermannen valde offer som såg osvenska ut i början av 90-talet.
Den växande rasismen som banat vägen för Sverigedemokraterna in i riksdagen är inte Sverigedemokraternas eget verk. Strukturell rasism har länge varit en betydande faktor i många människors liv. På arbetsmarknaden, i bostadsköer, under utbildningar och på fritiden har rasifierade grupper ständigt fått hårdare spelregler. Att vi har uttalade rasister i riksdagen kanske är en törn i Sveriges självbild som ett snällt land. Men faktum är att många etablerade partier länge drivit en politik som indirekt ger den rasistiska ideologin legitimitet.
Att tro att dessa partier nu kan driva antirasism går att likna vid Friggebos försök att sjunga We shall overcome när folk var bekymrade över lasermannens skjutande. Vi ska inte stå och dunka dem i ryggen. Vänstern måste forma en progressiv antirasistisk rörelse, organisera de som direkt drabbas av rasism och ta tillvara på deras upplevelser.
