Inrikes 13 januari, 2016

Dyrt och farligt

Ökade kostnader, mer spänt läge i Östersjö­regionen och en militarisering av utrikespolitiken. Flamman reder ut konsekvenserna av ett Natomedlemskap.

I samband med den årliga konferensen Folk och Försvar går debattvågorna åter höga kring ett eventuellt svenskt Nato­medlemskap.
Den 7 januari propagerade 25 försvarsdebattörer för ett svenskt Natomedlemskap. Man har fått gott om mothugg från prominenta Natokritiker.
När Folk och Försvar inleddes, skrev de svenska och finska statsministrarna också en gemensam debattartikel där man betonade fortsatt samarbete mellan de nordiska länderna. Det blev också känt att Sverige och Danmark skrivit ett avtal om fredstida militärt samarbete.
Det svensk-finska utspelet kan tolkas som en markering mot Natovännerna.
Vad skulle konsekvenserna bli av ett svenskt Natomedlemskap? Flamman har talat med några erfarna Natomotståndare.
Lars Ingelstam är professor i teknik och social förändring, och sedan länge engagerad i den säkerhetspolitiska debatten. Den senaste tiden har han varit huvudsekreterare i ”Natoutredningen” – en oberoende utredning kring Natomedlemskapet. Den initierades våren 2015 av dramatikern Stina Oscarson och utrikespolitikveteranen Pierre Schori (S), och i dagarna utges den bok som är resultatet: Sverige, Nato och säkerheten.
För Ingelstam är huvudargumentet att ett Natomedlemskap i dagsläget skulle öka spänningarna i Östersjöområdet – och dessutom alldeles i onödan, menar han. Det föreligger inget skarpt hot mot Sverige.
Maj-Britt Theorin, mångårig socialdemokratisk fredskämpe, pekar på den framgångsrika neutralitetspolitiken.  
– Vårt 200-åriga arbete för att inte dra in Sverige i krig skulle raseras. Vi bör hålla fast vid den politik som fungerat.
Hon välkomnar att partiet fortfarande säger sig inte vilja ha svenskt Natomedlemskap.
– Men när man säger det, är det viktigt att man också säger varför inte. Att visa på att det finns argument bakom ger mer tyngd, och råg i ryggen åt motståndet.

Värdlandsavtal

Sverige har tecknat ett värdlandsavtal med Nato, vilket ska behandlas i riksdagen i vår. Framför allt innebär avtalet att Natotrupper lätt ska kunna placeras på svensk mark, efter svensk inbjudan, både i freds- och krigstid.
Många kritiker menar att detta möjliggör för Nato att i fredstid bygga upp infrastruktur och annat man behöver inför ett krig. Försvarsministrarna, både borgerliga och socialdemokratiska, har dock betonat att inget sker som inte Sverige godkänt.
– Sverige har krupit närmare Nato genom en serie av olika steg och samarbetsavtal. Man  kan med rätta fråga sig vad vi håller på med, säger Theorin.
– Värdlandsavtalet är ett viktigt politiskt steg i närmandet till Nato. Visst kan man säga att Sveriges förpliktelser i nuläget inte är så skarpa, men om man gör det väldigt enkelt att öppna en dörr, så är det lätt hänt att man sedan också öppnar den, säger Lars Ingelstam.
– Regeringen säger att vi inte ska bli medlemmar i Nato, men vi ska samarbeta allt tätare och närmare. I mina ögon är det en politisk moon walk. Det vill säga man säger en sak och gör en annan, säger Stig Henriksson, Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson.
En annan del av Ingelstams skepsis mot Natoanslutning handlar om kärnvapnen, som är en integrerad del av Natos policy. Alltsedan 1950-talets hårda interna debatter har det svenska engagemanget för kärnvapennedrustning varit starkt. Det har förkroppsligats av bland andra Östen Undén, Olof Palme, Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin.
– Det är en stark och viktig tradition, och som skulle försvinna vid ett svenskt Natomedlemskap.
Ett Natomedlemskap skulle innebära kraftigt ökade kostnader för försvaret, fortsätter Ingelstam. Den tankefigur som vissa Natoanhängare sprider – att Nato skulle avlasta vårt eget svaga militära försvar – stämmer inte.
– Nato kommer inte att bygga upp något försvar åt oss, det måste vi göra och bekosta själva, säger Ingelstam.

”Fixeringen skadlig”

Även Stig Henriksson varnar för ökade kostnader.
– På toppmötet i Wales 2014 antog man en rekommendation om att alla medlemsländer skulle komma upp i minst två procent av BNP i försvarskostnader. För Sveriges del skulle det innebära ökade försvarskostnader på 40 miljarder, det är nästan en fördubbling mot i dag.
Ingelstam påpekar att det viktigaste är att prata om annat än det militära. Utrikespolitik är bredare än så.
– Fixeringen vid enbart den militära säkerheten är skadlig, det blockerar annat som skulle behövas desto mer. Natodebatten får inte tränga undan behovet av att diskutera en genuint aktiv utrikespolitik som bygger upp säkerhet och förtroende, fortsätter Ingelstam.
– Men den förtroendeskapande verksamheten verkar i stort sett vara nedlagd.
Den oron och kritiken återkommer hos samtliga som Flamman talat med.
– Det finns mer rädsla kring Östersjön. Vi behöver mötas, prata, etablera kontakter. Klargöra för varann hur vi ser på världen, säger Maj-Britt Theorin.
Christian Hårleman är pensionerad yrkesofficer och före detta chef för FN:s militära utbildningssektion. Han talar om konfliktspiraler och tar Kubakrisen som exempel. Där togs på båda sidor, steg för steg, beslut och åtgärder som ökade spänningen. Den ena sidan svarade på den andras, och till slut stod man vid randen av ett kärnvapenkrig.
– Det är exakt samma sak som sker idag när Nato försöker slå en järnring kring Ryssland. Det krävs som i Kubakrisen samma krafttag att lösa konflikten genom substantiella avspänningsmetoder.
Nato vill begränsa Rysslands handlingsutrymme genom att ansluta allt fler länder och medelst ett missilt ”försvarssystem” omgärda Ryssland. Ukraina är det senaste delen i den dragkampen, enligt Hårleman, och Sverige skulle bli ytterligare en bricka. i Natos maktpositionering.
En viktig bricka på Nordkalotten, men som också skulle göra oss till primärt militärt mål.
– Det vore en signal till Ryssland att vi är deras fiende. Vårt förhandlingsutrymme och möjlighet att medverka till fredliga lösningar skulle försvinna.
Ingelstam pekar på att man i Natoutredningen diskuterat Angela Merkels strävanden som en möjlig förebild för svensk utrikespolitik. Den tyska förbundskanslern avstår från hetsande utspel och arbetar hårt för rimligt samtalsläge gentemot Ryssland.
– Om vi går med i Nato betyder det att vi underordnar oss Natos säkerhetspolicy, vilket i sin förlängning innebär en USA-styrd utrikespolitik, säger Christian Hårleman.

Spänning kring Turkiet

Han uppmanar alla att fundera över amerikansk säkerhetspolitik under de sista 60 åren. Hårleman räknar upp USAs ageranden mot Kuba, Vietnam, Grenada, Irak, Afghanistan, Iran, Libyen, Syrien med flera, och anser att USA har, i ett globalt perspektiv låtit egna nationella intressen styra ett större internationellt perspektiv.
– Hur ska vi underordna oss en säkerhetspolitik som kantats av så många misstag och strategiska felbedömningar?
Stig Henriksson pekar på spänningarna kring Turkiet. Natomedlemskap skulle innebära ett politiskt tryck på att stödja Turkiet aktivt.
– Att gå med i en militärallians där vi har ett land som bombar sin egen befolkning är redan det ett skäl som är gott nog att inte vara med.

Fler nej än ja – igen

Under en följd av år har opinionen kring ett svenskt Natomedlemskap varit negativ. 35-50 procent har varit emot, 25-35 procent aför, och 20-30 procent osäkra.
I slutet av 2014 skedde ett trendbrott i opinionen. För första gången var det fler positiva än negativa till Natomedlemskap. Det var efter en höst präglad av oron i Ukraina samt rapporteringen kring ubåtar i Östersjön.
Men det tycks ha varit en tillfällig svängning; de senaste mätningarna indikerar återigen att svenskarna är negativa till Natomedlemskap.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 april, 2024

”Sveriges demokrati behöver tusen kulturhus”

Hägerstensåsens kulturhus anordnar disco för de minsta. Foto: Privat.

På Hägerstensåsens kulturhus samsas pingis, funkisdisko med poesiläsning. Personerna bakom initiativet ser en mötesplats under hot – men också en modell som kan spridas.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Innanför glasdörrarna blandas slitna institutionsmöbler med konst av Sven X:et Erixson och keramik av Gunilla Palmstierna Weiss, pingisbord med smakfullt designade poesifaksimiler. Precis som ett kulturhus ska vara, med generösa öppettider och något för alla.

Låter det som ett utopiskt undantag? Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström är med och driver huset, och ser vad som håller på att hända.

Läs mer

– Den här typen av mötesplatser är under attack och det förs ett lågintensiv krig mot våra gemensamma infrastrukturer. Samtdigt är det en nyliberal favorit med formuleringar som återkommande hyllar ”mötesplatsen” och alla möjliga mutationer av begreppet. Det här går att göra något åt, säger Elof Hellström.

I dagarna stängde ansökan för den andra årskullen av den ettåriga kursen Tusen kulturhus på Kungliga Konsthögskolan. Utbildningen har sin utgångspunkt i Folkets hus-historia, med syftet att trigga en ny våg av självorganisering.

Vi har en kort stund innan ett möte med vårens 22 studiecirklar som ska ha uppstartsmöte. Elof och Sebastian är dock noga med att påminna om att verksamheten inte är ny utan att huset byggdes av staden 1957 på initiativ av grannar.

Kulturhus åt alla. De konstnärliga ledarna Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström under ett verk av Gunilla Palmstierna-Weiss. Foto: Privat.

– Det är både en glädje och sorg att det bara är ett enda. Många folkets hus har försvunnit. Fram till 1980-talet fanns över hundra i Storstockholm. Den här typen av mötesplatser är under attack, säger Sebastian Dahlqvist.

Hur bygger man upp och håller liv något nytt på ett meningsfullt sätt?

– Genom att från början se hur vi både kan stödja befintligt föreningsliv och samtidigt öppna dörrarna för personer som inte är organiserade enligt den traditionella folkbildningsmodellen.

Det är en erfarenhet och praktisk och tyst kunskap. Jag glömmer aldrig när DJ:n Pedram Nasouri under vårt senaste babyrejv äntligen fick papporna på dansgolvet att dansa energiskt när han spelade Boney M:s vinylsingel ”Daddy cool”, säger Elof Hellström.

Sebastian Dahlqvists egen historia i föreningslivet började i Jönköping och punkkulturens gör-det-självskola. Ett hus, en modig tjänsteperson, lite pengar och ett par nycklar blev de formativa förutsättningarna och en grund han använder sig av i vardagen.

– Det gör mycket med en människa att få tillgång till en plats, säger Elof Hellström.

– Kontinuitet, beständighet, löfte om att det kommer fortsätta. Grundförutsättningarna är tillit, väggar och tak, om man ska hårdra det.

Läs mer

Verksamhetsstödet som de tar emot täcker bara delvis den hyra de betalar till det kommunala fastighetsbolaget. Skattepengar som alltså går in och ut ur samma källa.

– Det är en underlig situation. Alla samlingslokaler i Sverige utför ju en tjänst. Då blir det bisarrt att de här platserna ska gå på knäna, säger Sebastian Dahlqvist.

För Sebastian Dahlqvist, Elof Hellström och de andra medarbetarna är det mer än ett heltidsjobb och de flesta ger av sin fritid.

Det gör mycket med en människa att få tillgång till en plats.

– Först och främst handlar det som för många andra platser runt om i landet att arbeta för att finnas kvar. Det finns just nu så oerhört lite resurser. Om politiker, tjänstepersoner och byggherrar menar allvar med begrepp som ”social hållbarhet”, om idén om ”mötesplatsen” fortsätter hyllas så är det enda rimliga en nollhyra, säger Sebastian Dahlqvist.

Det räcker inte enligt dem att bara försvara det som ännu finns kvar, utan att skapa nya hus på nya platser. Att stödja varandra och bilda nätverk även med landsorten och förorten menar de är centralt. Ett sådant exempel som Sebastian Dahlqvist nämner är Folkets Husby i nordvästra Stockholm.

– Vi måste tänka att det inte räcker att bara försvara vårt hus utan att det ska vara skalbart. Viktigast är att träna på sådana förmågor som inte ryms i våra hem eller i våra yrkesliv, säger Elof Hellström.

Snart är det lördag. Då är det återigen dags för disco för unga med funktionsvariation i husets stora sal, ett evenemang som lockar hundratals unga från hela staden för att dansa till klubbmusik. Sebastian Dahlqvist berättar att entrén alltid är 10 kronor, och då ingår korv med bröd.

– Det är antifascism i praktiken.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 13 april, 2024

Upproret mot normalitetens imperium

Diagnoser som adhd blir allt vanligare. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

Psykiatriledd inflation i diagnoser, eller moderiktig ursäkt för latmaskar? En ny bok visar att vad som uppfattas som neurologiska avvikelser förändras över historien – och kan vara föremål för kamp.

För att göra en lång historia kort: jag landade i ett neuropsykiatriskt mellanförskap.

– Ja du, Rasmus, det råder inga tvivel om att du befinner dig på adhd-spektrat, förklarade läkaren efter avklarad basutredning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 13 april, 2024

Stora skillnader mellan EU-parlamentarikernas miljöinsatser

Skillnaderna mellan de svenska ledamöterna i EU-parlamentet är stora i miljöfrågor. Foto: Johan Nilsson/TT.

Naturskyddsföreningen har granskat hur Sveriges 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar i miljöfrågor. MP och V ligger i topp – men skillnaderna mellan de svenska ledamöterna är stora.

En ny granskning av Naturskyddsföreningen kartlägger hur Sveriges EU-parlamentariker röstat i 88 viktiga miljöomröstningar mellan 2019 och 2024. Inräknat är också kandidaternas allmänna engagemang, deras ändringsförslag, betänkanden och uttalanden i media.

Miljöpartiet toppar listan tillsammans med Vänsterpartiet och har lysande omdömen. Deras kandidater har påvisat ett starkt engagemang på alla fronter samt arbetat mot en mer hållbar miljö. På delad förstaplats och med bäst miljöbetyg hamnar Jakop Dalunde (MP) och Pär Holmgren (MP) för sitt mångsidiga engagemang i och utanför parlamentet.

På tredje plats hamnar vänsterpartisten Malin Björk (V). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.

Rörelsen 12 april, 2024

Satsa på klimatet i stället för kanoner

Natoflaggan vajar den 11 mars på Södra skånska regementet P7 i Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 chockade omvärlden. I det läget var det förståeligt att riksdagens samtliga partier i panik enades om att drastiskt höja försvarsanslagen och uppfylla Natos mål att medlemsländernas försvarsutgifter bör uppgå till minst två procent av BNP. Men det finns all anledning att besinna sig. Norges överbefälhavare Eirik Kristoffersen gör analysen att ”det är viktigt att komma ihåg att Ryssland har låst sin kapacitet i Ukraina och att det kommer att ta lång tid att bygga upp den igen. Många ryska soldater har dödats och mycket rysk utrustning har förstörts” (TT, 30/12 2023).

Nato har redan i dag ett stort militärt övertag. Frågan är hur jättesatsningar på militär upprustning skulle göra oss säkrare. Särskilt oroande är att detta riskerar att ytterligare utarma såväl livsnödvändiga klimatåtgärder som grundläggande välfärd. Folk dör i vårdköer och tågen kommer inte i tid. Både sjukvården och järnvägen är på väg mot kollaps. Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning och förebyggande av ytterligare klimatskador, en ökad självförsörjning av livsmedel, sjukvård och att stoppa och förebygga gängvåldet. Det är absurt att höra Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppmana Sverige att rusta upp järnvägen och sjukvården, samtidigt som den enorma militära upprustningen som Nato kräver i praktiken omöjliggör detta.

Läs mer

Det borde vara självklart att dimensionera försvarsbudgeten utifrån en analys av vad som är god säkerhetspolitik, inte en godtyckligt satt siffra. Sverige behöver en kvalificerad och självständig omvärldsanalys som bör utgå från grundläggande fakta såsom att Sverige till skillnad från Ukraina inte ligger inom den omedelbara ryska så kallade intressesfären. En sådan analys måste också bygga på insikten att militarism och kapprustning aldrig kan ge oss verklig säkerhet. Det duger inte att ensidigt förlita sig på Natonära tankesmedjor som Atlantic Council.

Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning.

Vänsterpartiet har tidigare accepterat Natos tvåprocentsmål och partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson har till och med öppnat för att det kan komma att bli ännu mer framöver (Svenska Dagbladet, 6/1). Partiledningen försäkrar att partiet inte vill finansiera upprustningen genom att ta från infrastruktur och välfärd. Det vore då konsekvent att inte acceptera brant ökande ofinansierade försvarsutgifter.

Det är glädjande att partistyrelsen i sitt svar på ett par motioner till kongressen i maj slår fast att ”Vi ska inte förhålla oss till Natos rekommendationer om försvarsutgifter, utan till de faktiska behoven”. Partistyrelsen konstaterar vidare att ”hur Sveriges försvar ska se ut måste grunda sig i en självständig säkerhetspolitisk analys”. Vi hoppas att kongressen beslutar i enlighet med detta så att Vänsterpartiet ändrar linje i försvarsberedningen och riksdagen.

Inrikes/Nyheter 12 april, 2024

Antikapitalism återinförs i V:s programförslag: ”Uppsminkat”

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen. Foto: Anders Wiklund / TT.

En handfull meningar har på medlemmarnas begäran justerats i Vänsterpartiets programförslag. Men medlemmar menar att förslaget fortfarande ger ledningen för fria tyglar.

Vänsterpartiets nya partiprogram har kritiserats för att tona ner språket kring socialism och kapitalism. Efter motioner från medlemmarna har programkommissionen nu framfört ett omarbetat förslag där begreppen återinförs, enligt Ekot.

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen, säger till Flamman att kommissionen har fokuserat på att beskriva partiets ideologi ”på ett sätt som kan få med sig många och betonar förändring, snarare än att beskriva system”.   

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 11 april, 2024

Rasism mot svenskar måste bekämpas

Skevt. Svenska Dagbladet vill stoppa rasism mot svenskar, i varje fall om de är vita. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Svenska Dagbladets ledarsida har rätt – svenskhatet måste få ett slut. Jag pratar förstås om föraktet mot svarta, muslimer, judar, sexuella och andra minoriteter, som trots sina insatser för landet får utstå våld och förakt.

”Att inte utsättas för rasism är en mänsklig rättighet.”

Så förklarade den liberala jämställdhetsministern Paulina Brandberg varför regeringen tar fram en ny handlingsplan mot hatbrott. ”Sverige”, sade hon, ”ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott.”

Det finns helt klart mycket kvar att göra. I mitten av mars berättade FN:s särskilda rapportör Fabian Salvioli att han var ”bekymrad” över diskrimineringen av samer, och i september kommer hans iakttagelser att rapporteras till rådet för mänskliga rättigheter. I december kom dessutom Brå:s senaste hatbrottsstatistik, som visade att hälften av alla anmälningar har ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv. Även sexuella och religiösa minoriteter drabbas hårt.

Om de ville stärka forskningen om hatbrott så vore jag den första att hurra

Nu vill Svenska Dagbladet lyfta in ännu en grupp i statistiken.

”Rasism mot svenskar måste bekämpas”, skriver Paulina Neuding i en ledare den 5 april. Vid första anblick vill man hålla med, för som vi ser i statistiken finns det många svenska minoritetsgrupper som behöver starkare rättsliga insatser.

Men Neuding menar inte vilka svenskar som helst, utan vita svenskar. Beväpnad med ett tiotal tveksamma anekdoter, samt en c-uppsats från 2005, försöker hon leda i bevis att hatet mot svenskar är ett växande och allvarligt samhällsproblem. 

Det är uppenbart en fråga som tidningen brinner för. På bara några dagar presterade tidningen ytterligare en ledare, ett veckobrev samt en podd på temat, och Neuding har även hunnit besöka Ivar Arpis podd ”Rak höger” samt P1 Morgon för att diskutera frågan med en viss vänsterredaktör.

Har Svenska Dagbladet plötsligt börjat ta frågan om hatbrott på allvar? Det vore underbart.

Visst har tidningen varit bra på att lyfta antisemitismen i Malmö, som jag själv också tycker är ett allvarligt problem. Men när jag söker i tidningens arkiv de senaste åren hittar jag bara ett omnämnande av hatbrott mot afrosvenskar, trots att de utgör 17 procent av de totala anmälningarna. Författare är just Ivar Arpi, som ifrågasätter FN:s kritik mot Sveriges undermåliga insatser för att skydda gruppen, vilket han ser som ett försök att väcka ”vit skuld”. Även när det gäller muslimer lyckas jag bara hitta ledartexter som tonar ned hatbrotten, återigen av Ivar Arpi.

Läs mer

Men när det gäller ”det dödliga hatet mot svenskar” låter de plötsligt som två rasismforskare på Södertörns högskola. De pratar om ”ingrupper” mot ”utgrupper”, ”legitima offer”, och om ”normer som brakar samman”. 

Om de ville stärka forskningen om hatbrott, och åtgärderna i förhållande till de grupper som är värst drabbade, så vore jag den första att hurra. Men det handlar förstås inte om det.

I stället är det ännu ett exempel på hur Svenska Dagbladets ledarsida för in sverigedemokratiska talepunkter i debatten, i det här fallet tankar om omvänd rasism, vilket de beskriver som ett importerat problem. Syftet är förstås att tona ned den nazistiska miljö som partiet springer ur.

Men om engagemanget mot hatbrott ska vara trovärdigt gäller det att erkänna det hat som drabbar alla utsatta svenskar. Oavsett var de kommer ifrån, vem de älskar eller vad de tror på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Veckobrev 11 april, 2024

Vill utbildningsministern inte att vi bildar oss?

Mats Persson raljerar över ”ölkunskap” – vill inte att befolkningen ska lära sig om Heliga Birgittas (till höger) ölbryggning på Vadstena kloster. (”Gud moder talade: [...] denna jäsning beror på ölets inneboende kraft”.) Foto: Mark Earthy/TT.

Dags för en favoritsyssla – skälla på liberaler!

Till min hjälp har jag en dräpande TT-notis efter riksdagsvalet 2014, där Folkpartiet benämns som ”det nya krispartiet”: ”Det näst sämsta valresultatet någonsin, inga mandat norr om Uppsala och ett stort väljartapp i medelstora städer.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 11 april, 2024

”Vi” som i is, häll och hundtassar

Imri Sandströms diktdebut skildrar författarens hemtrakter i Västerbotten. Foto: Christoffer Grimshorn.

Med trasiga ord skriver Imri Sandström fram ett Västerbotten i ökensnö. Men stundtals låter hon naturens rytmer överröstas av teoretiska resonemang. Lejla Cato har läst diktsamlingen Hela tiden.

Poesi är mycket, men sedan man började dikta har den framför allt varit förknippad med mönster och rytm, något som även finns i naturen. Det är en analogi som flera ekopoeter har arbetat med. Genom att använda olika system, exempelvis Fibonaccis talserie i den numera ekopoetiska klassikern Alfabet, har den danska poeten Inger Christensen blivit en portalfigur för hur man kan närma sig ett ekologiskt, eller om man så vill, mindre antropocentriskt skrivande.

Den frågan upptar även Imri Sandströms diktdebut Hela tiden. Men, för att citera Erik Erlansons avhandling om Christensen från 2017, är frågan egentligen inte om poesin lyckas överskrida det mänskliga, ”utan vad som händer när man låtsas göra det”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 11 april, 2024

Vänsterpartiet behöver fler manliga förebilder

Vänsterpartiets ledning behöver fler y-kromosomer, menar insändarskribenterna. Foto: Jessica Gow/TT.

Vi lever i ett samhälle där män har mer makt och inflytande än kvinnor. Många män har välbetalda arbeten, inflytande på jobbet och ett bra familjeliv, samtidigt som mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.

Så är det även i Sverige. I EU:s jämställdhetsindex får vi visserligen det högsta värdet med 82 procent, men det är en bra bit kvar till 100 procent och full jämställdhet.

Samtidigt har män i olika avseenden stora problem. De är överrepresenterade i brottslighet (94 procent), självmord (70 procent) och dödsolyckor i arbetet (85 procent). En avsevärd grupp står utanför samhället. 17 procent av männen saknar en nära vän. Pojkar presterar sämre i skolan än flickor och andelen män på universitet och högskolor är klart lägre än kvinnornas. Män har ett mindre socialt nätverk än kvinnor, och bland unga män byter vissa samhällsgemenskapen mot ett liv i utanförskap, våld och kriminalitet.

Unga män har lägre valdeltagande än unga kvinnor och deras tilltro till politiken är lägre än unga kvinnors. Ungdomsbarometern redovisade nyligen att tron på politikernas möjligheter att lösa samhällsproblemen minskar. Bland unga män tycker hela 20 procent att demokrati inte är det bästa sättet att styra samhället.

Alla människor vill bli sedda, respekterade, och i politiska sammanhang också representerade. Tyvärr känner sig alltför få unga män sedda och respekterade av Vänsterpartiet. De söker sig oftare högerut, till partier som missgynnar dem ekonomiskt.

Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden.

Det behövs goda manliga förebilder, i hemmen, i skolan, i föreningslivet, på arbetsplatserna och i de politiska partierna. Det är viktigt med synliga manliga förtroendevalda som kan representera olika yrken med hög andel män, som byggnadsarbetare, hantverkare och chaufförer.

Enligt Vänsterpartiets stadgar ska minst 50 procent av partiets valda vara kvinnor. Andelen män blir då högst 50 procent. Ett aktuellt exempel är kandidater till EU-parlamentet där 67 procent är kvinnor och 33 procent män. Andelen kvinnor bland de tio första är 80 procent. Även i partistyrelsen och riksdagen är andelen kvinnor dubbelt så hög som andelen män. Vi anser att det inte är rimligt att denna snedfördelning blivit praxis i de ledande organen.

Vår erfarenhet från partiföreningar och distrikt är att dessa klarat att leva upp till kravet på minst 50 procent kvinnor och samtidigt ha en god andel män. Vi anser också att kvinnors andel fortsatt ska vara minst 50 procent, men att stadgarna också ska markera vikten av en god andel män.

Läs mer

Det behövs goda manliga förebilder i arbetet med mäns våld mot kvinnor, för pojkar med dålig motivation i skolan, för mäns ansvarstagande för det obetalda omsorgsarbetet i hemmen, med mera. Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden, och syns även i medlemsstatistiken hos Ung Vänster samt bland nya medlemmar i Vänsterpartiet Uppsala.

Vi anser därför att partiets stadgar bör kompletteras så att minst 40 procent av våra valda representanter ska vara män samtidigt som andelen kvinnor fortfarande ska utgöra minst 50 procent.